Kvinnodagen! Våra kvällstidningar har utsett årets kvinnor. På första plats i den ena tidningen kom Pernilla Wahlgren, i den andra kronprinsessan Victoria. Männen hade Ebba Busch som etta. Jag tycker att våra skidtjejer borde ha en alldeles speciell plats i våra hjärtan den här veckan. De har gjort Sverige lite gladare i dessa "Trumpna" tider.
Som skidåkare var jag misslyckad. Kom tvåa i en skidtävling när jag var 8 år. Det låter ganska bra men bragden falnar betydligt när min enda medtävlare var min 7-åriga kusin. Jag minns att efter tävlingen fick vi en semla som någon förstörde genom att hälla varm mjölk över den. Så var den dagen förstörd.
På min skola i Springliden fanns skidor som vi fick använda under skoltid. Nuvarande kungens mamma, prinsessan Sibylla, hade efter kriget tagit initiativ till att samla in skidor till fattiga barn i Norrland. Vi var inte så fattiga att vi inte hade egna skidor men tanken var väl god.
Sonen Lars på skidor, mycket talangfullare än sin mor.
Jag fick låna ett par av dessa kungliga skidor vid ett tillfälle när vi hade idrottsdag i skolan. Jag var kanske 12 år, föga graciös och utan intresse för skidåkning. Hade väl inte tränat efter min snöpliga förlust som 8-åring. Nedför backen gled jag, klarade inte av att svänga utan körde rakt på ett staket som stoppade hela ekipaget. Jag höll, men prinsessans skidor gick tvärt av på sin jungfrufärd i de små backarna någonstans i de djupa skogarna bland de fattiga barnen i Norrland.
Så gick det till när jag sabbade prinsessan Sibyllas gåva.
En klasskamrat till mig har skrivit en bok där han berättar om "Historier och skrönor från norr." Han minns Hertiginnan av Västerbottens skidor som utslitna brädlappar från något militärt överskottslager och att vår fröken som var en brinnande rojalist så gärna ville hedra gåvan och gav oss i uppgift att rita bilder av Hagasessorna. Teckningar som vi sedan fick sätta upp på väggen.
Det var hans minne av prinsessgåvan, själv kan jag inte komma ihåg att jag tecknat någon Hagaprinsessa.
10 kommentarer:
Härliga minnen.
Bert Bodin: Javisst! Mitt liv var händelserikare förr.
Semla med varm mjölk som är det godaste som finns.
Att "hasa plank på nederbörden" (som en del kallade skidåkning när jag var barn) och även skridskoåkning var aldrig min grej. Jag var en katastrof! Minns med fasa dessa av mig avskydda aktiviteter. Tur att det fanns annat småtjejer kunde göra vintertid, t.ex. läsa, handarbeta, lyssna på musik, spela spel.
Tillägg till min ovanstående kommentar: Mina kompisar och jag åkte mycket spark på 1950-talet och när vi var många satte vi ibland ihop sparkarna till ett långt "tåg". På den tiden plogades bred isväg från Karlsvik till centrum (Norra Hamn) och på isen blev det bra fart på sparkarna. Mycket roligare än åka skidor och skridskor. 😁
Anonym: Där tycker vi olika.
Annica: Sällan ägnat mig åt skidåkning. Skidorna fanns i förvar på vinden men försvann när vi flyttade hit. Sparktåg gjorde vi också, jättekul när man for utför backarna men det var ganska livsfarligt. Mina skridskor var av den gamla sorten som man satte fast på pjäxan med remmar. Sista gången jag åkte skridskor var 28 oktober 1950. Minns det pga att när vi kom hem berättade mamma att Gustav V hade dött.
Annica: Jag ljög. Det var den 30 oktober 1950.
Någon gång på 1950-talet var mor och far på besök i huvudstaden och hade då inhandlat vita konståkningsskridskor till mig hos idrottsmannen Åke Seyffarth som hade en sportaffär i Stockholm. De fina skrillorna användes mycket lite. Du hade kunnat få dem. 😉
Annica: Fin present, inköpt hos en berömd idrottsman. Själv åkte jag skridskor max 2 gånger. Isen och jag var lika dåliga.
Skicka en kommentar