Mot okänt mål
Bakom mig har jag min barndom, ungdom, mitt vuxenliv och mitt arbetsliv. Framför mig har jag ett okänt antal år och sedan döden.
Nej, det här är inte alls dystert, det är bara fakta. Allas våra liv slutar med döden och fast det är en självklar sanning, är det något som man börjar fatta på allvar först när man är så gammal att man inte vet om man ska köpa en 10-årsdagbok eller nöja sig med en årsalmanacka.
Döden är inte skrämmande, det är vägen dit som förskräcker. Om kropp eller knopp vägrar fungera innan livet är slut blir man en brukare. Det kallas så inom socialtjänsten, man brukar deras pengar och tålamod och blir en kostnad för samhället.
Eller också blir man en kund och placeras på boendet "Puttenutten", "Lyckogården" eller "Mysingbo", för de gamles hem har gulliga namn för att man inte ska tänka på att det är "en livets slutstation."
Kund är en helknasig beteckning i det här fallet. När ICA annonserar sina extrapriser, vill de att kunderna ska vallfärda till deras affär, handla mycket och ge affären vinst. Kommunens kunder ger ingen vinst och är ingenting man annonserar efter.
Nu har jag målat f-n på väggen. Men vad har man annars en egen blogg till.
Amen!