En gång för länge sedan, ja så länge sedan att andra världskriget fortfarande pågick, vandrade denna magra flicka iväg till sin allra första skoldag.
Jag var 6 år gammal, det var inskrivning i skolan vartannat år så nybörjarklassen bestod av 6,7 och 8-åringar. Tillåtelse att börja vid 6 år fick man av farbror doktorn som avgjorde om man var kroppsligt och själsligt mogen.
Skolan var en sommarstuga eller bagarstuga hos Wilhelm Berglund. I det enda rummet undervisades ca 15 barn, förutom nybörjarna de redan etablerade 3:orna och 5:orna. När en klass hade lektion, fick de andra klasserna läsa eller räkna tyst.
Det var pli på oss. Den barska lärarinnan vågade ingen säga emot. Vi stod som statyer och väntade på att fröken skulle tillåta oss att sitta ned. Vi bad morgonbön och vi kunde våra psalmverser. Fröken hade rätt att aga oss men jag tror inte att det hände överhuvudtaget. Däremot fanns en skamvrå som rikligt frekventerades vid utebliven kunskap eller brist på lydnad.
Idag, en Herrans massa år senare, förväntas jag och alla andra kommuninvånare folkomrösta om skolans framtid. Jag är inte så insatt, men enkelt uttryckt är det ett val mellan färre och större skolor eller att byar inom kommunen får behålla sina skolor.
Jag är röstberättigad men har föga med framtiden att göra. För att rösta rätt bör man använda både hjärta och hjärna. I det här fallet blir det hjärtat, för hjärnan säger ingenting.