Idag den 25 april säger vi GRATTIS till ett barnbarn som fyller 21 år och en svägerska som fyller 76.
Men mest firar vi oss själva som varit förlovade i 65 år. Den 25 april 1959 bytte vi ringar i mina föräldrars Opel Rekord på parkeringen utanför Folkets Hus i Adak.
Då jobbade jag på kommunkontoret i Malå och hade en lön på 660 kronor i månaden. Nisse, nybakad student, vikarierade som lärare på realskolan och hade ca 900 kronor i månadslön.
Vi hade inga pengar på banken. Jag kämpade med en avbetalning på 15 kronor i månaden på boken "Musikens värld" och ytterligare en avbetalning med 50 kronor i månaden på en symaskin som någon talför säljare lyckats lura mig att köpa genom att påstå att varje flicka måste äga en sådan. Jag var naiv och lättlurad på den tiden. Så är det inte idag.
Vi lyssnade på "Who´s sorry now" med Connie Francis på Nisses nya radiogrammofon som han köpt för första lönen. Vi roade oss med att spela kort på kvällarna och en och annan lördag dansade vi på Malåborg. Teven hade ännu inte kommit till våra trakter.
Idag 65 år senare sitter vi här skuldfria och utan symaskin och är glada och stolta över fyra småpojkar som är våra barnbarnsbarn. Livet har varit vänligt mot oss, men firandet blir inte märkvärdigt. En god glass till kaffet får duga.