Fick ett brev i veckan. Handskrivet, i vitt kuvert med vanligt frimärke. Att man får ett alldeles vanligt brev händer så sällan numera att det är med spänning man öppnar kuvertet. Kanske en inbjudan till bröllop eller 50-årskalas.
Men så var det inte. Brevet kom från Jehovas vittnen i Rikets sal och jag blev inbjuden till en viktig högtid. Nisse, gubben min, fick samma inbjudan men brevet var skrivet av en annan person. Blir imponerad av att man i teknikens tidevarv tar sig tid att skriva personliga brev. Jehovas vittnen ringer inte på dörren längre, pandemi och portkoder har gjort det omöjligt.
Jag har stor respekt för människor som tror på en Gud. När jag växte upp var mina föräldrar med i Pingstkyrkan. Deras tro märktes inte av därhemma, men på söndagarna var det besök i kapellet där man kunde uppleva både hallelujarop och tungomålstalande. Men hemma hos oss var det lugnt, besöken i kapellet har inte gjort något avtryck i mitt liv, förutom kanske min svaghet för gamla läsarsånger.
Det är tillåtet att tro på vad man vill, religiösa skrifter, reinkarnation, himmel och helvete eller "någonting" (svenskens vanligaste tro) så länge man inte får för sig att ens egen tro är den enda rätta och försöker pracka den på andra. Själv tror jag att vi föds, lever en tid, dör och sen är det inget mer. Vi hamnar i jorden helt enkelt. Det låter tråkigt, men det är min tro. Våra själar hamnar varken i himlen eller någon annanstans. Men jag kan förstås ha fel. Ingen vet, ingen har kommit tillbaka och berättat.