Lite äckligt

I torsdags såg vi "Grabben i graven bredvid" på teatern. Strax före paus reser sig paret som sitter närmast min gubbe och går ut från salongen. Paret bakom gör likadant och min äkta hälft sniffar på sin kofta och rusar ut.

En kvinna i raden bakom oss hade drabbats av plötsligt illamående och kräktes rakt ut och en del av maginnehållet landade på personerna som satt framför henne. Ytterst pinsamt för den vomerande (fint ord för äckligt tillstånd) damen, som ändå mådde bra efteråt.

I pausen skurades det och vi fick byta platser. Hur illa jag än tycker om stark parfymdoft så är en svag, kanske inbillad doft av spya ännu värre.

"Grabben i graven" var ganska underhållande i första akten. Under andra delen var jag okoncentrerad och ville bara hem och slänga den äkte hälftens kläder i tvättmaskinen.

Ha det!

En lycklig musiker

Om jag fick börja om från början med mitt liv, skulle jag vilja lära mig spela piano eller gitarr. Jag var 12 år, när jag lärde mig spela "Närmare Gud till dig" och "Klippa du som brast för mig" på den gamla skolorgeln vi hade i mitt barndomshem. Repertoaren var ensidig och jag  beundrades enbart av en tålmodig familj. 

I gårkväll såg och lyssnade jag på verkligt skickliga musiker. Robert Wells och Gunhild Carling m fl uppträdde på teatern. När Wells spelat Chopin på pianot höll applåderna aldrig på att ta slut. När Carling spelade säckpipa i "Amazing grace" tillsammans med Wells på pianot blev det också jubel.

Musiker ser lyckliga ut. Det gör även körsångare. Fungerar reinkarnationen så är det en lycklig musiker och körsångare jag vill bli i mitt nästa liv.

Hej!

En kulturell insats

Benbiterskorna

"Död - men glad ändå", heter tavlan som du kan köpa för 50.000 kronor

Någon söndag i månaden försöker  vi vara kulturella. Vi kan t ex gå på  konstutställning i Kulturens Hus. Att titta på konst och verka kulturell är bara det en konst. En riktig kännare står på lämpligt avstånd  från målningen, rynkar pannan, går närmare för att studera detaljer och sedan bakåt igen för att se helheten i konstverket. Samtidigt tar han/hon på sig en outgrundlig min för att omgivningen ska förstå att här är en person som begriper vad konstnären vill berätta.

Men vi lurar ingen. Av konstverken som hänger på väggen just nu, förstod vi ingenting. Man vi har varit kulturella och det finns tillfällen när även Kulturens Hus visat konst som man gärna själv skulle sätta på väggen, som t ex Stanislav Zolads eller Anna Almqvist.

Den här snidade figuren som också fanns att beskåda, skulle jag nog kunna tänka mig sätta i fönsterkarmen.

Ha en bra vecka!

En odräglig snorkfröken

Ibland kan man bli trött på besserwissrar som alltid vill påpeka fel. Enligt DN kan man också kalla sådana personer för uppfostrarinkontinenta.

I mina unga år var jag en odräglig person som pekade på fel hos andra och själv alltid hade rätt. Jag kommer ihåg att jag i 15-årsåldern fick ett brev av en yngling som ville att vi skulle skriva till varandra. Som svar fick han följande elaka snorkfrökenkommentar:

"Eftersom ditt brev till mig innehöll 26 stavfel, så vill jag absolut inte brevväxla med dig." Hälsningar!

Idag är jag snällare, mycket snällare och ska nu vandra iväg ut i solskenet och köpa något gott till fredagens mys med gubben.

Må väl!

Dazz.

Utanför teatern finns en handikapptoalett som jag tidigare skrivit om. Den var inte lämpad för handikappade eftersom dörren till toaletten satt drygt en decimeter ovan marken och gjorde det svårt för en rullstolsburen att ta sig in.

Min bror skrev ett brev till Luleå kommun om toalettens brister. Han fick inget svar, men kommunen satte efter ett halvår upp den fina ramp som man kan se på bilden och som gör livet mycket lättare för den rullstolsburne som vill besöka hemlighuset. 

Vårt kommunalråd brukar gå Storgatan fram och åter för att ta reda på vad folk tycker om sakernas tillstånd i  vår kommun. Han är en man som lyssnar och det har gjort honom populär, vilket inte är så vanligt bland folk i hans ställning. Synd att du slutar Kalle P.

Prövningar

Mel.: Ovan där.

Prövningar vi möta få

vi som bor i Luleå,

vi fick inte låna pucken

vi fick stryk av AIK.

Det är sorg och gråt i stan

det är ledsamt utav f-n.

Måndag morgon, ack så grå

i Luleå.

Nedanför,

blomstrar andra lag.

Nedanför,

ännu någon dag.

Vi får sitta här och se,

hur de andra hänger me´

Tänk så fel det kunde gå

för Luleå!

Nej, jag är inte bitter!

Trevlig ny vecka!

Kära SJ

Så här skriver Statens Järnvägar som svar på ett mail:

"Vi är ledsna för att du råkat ut för försening och uppskattar att du tagit dig tid för att begära ersättning."

Hur ska man uppfatta det skrivna? Är det en ärligt menad ursäkt eller en spydig formulering? Jag tvivlar på att SJ "uppskattar att man tagit sig tid för att begära ersättning." Jag tror att de istället skulle vilja skriva så här:

"Du råkade ut för en ringa försening och vill ha pengar tillbaka. Egentligen gladdes du åt förseningen, eftersom du visste att du kunde skriva till oss och begära ersättning för de ynka timmar det gällde. Här har du dina 452 kronor, men låt bli att resa med oss i fortsättningen, din förbenade gnällspik."

Man ska tala klarspråk.

Ha en bra dag!

Främlingar på tåg

Jag har tillbringat två långa nätter på tåg. Det var trevligare än väntat och tiden gick ganska fort. Eftersom jag inte ville dela sovkupé med okända människor så valde jag fåtölj, vilket innebär att man sover, eller försöker sova, i en ganska obekväm ställning.

För att kroppen inte ska stelna måste man röra på sig under natten. När man går genom den lätt upplysta kupén och slänger en blick på sina trötta medresenärer kan man konstatera att vi människor inte är vackra när vi sover. Vår värdighet har gått förlorad, där vi sitter med våra slappa hakor och gapande munnar. Det enda positiva är att man inte behöver se sig själv.

Det är bara små barn och filmstjärnor som är vackra när de sover.

PS. Tåget var som vanligt försenat så vi fick tillbaka 25 % av resans kostnad. Det är således bara fördelar med att åka tåg. DS.

Ha det!

Jag reser mig igen

Bilder av mina Globenkompisar.

Globen den 10 mars 2012 och genrep på Melodifestivalen.

Jag är där med sonhustru och två barnbarn. Det är pampigt, mycket folk och bland alla åskådare finns vi fyra som tagit med oss blinkande kaninöron, ballonger och en Dannyskylt som barnbarnet Olivia gjort.

Jag har inte alls varit entusiastisk inför någon av låtarna tidigare men när jag är på plats och hör Torsten Flinck sjunga "Jag reser mig igen", så reser sig håret på mina armar och jag blir helt såld på karln. Hans starka lite försupna stämma med Dramatenuttal på varje stavelse är så överlägset bäst i den stora Globen. Resten är bara fjutt. 

Men Torsten är ingen internationell stjärna så det var rätt låt som vann, även om en av oss fyra var fruktansvärt besviken över svenska folket som inte röstade fram hennes Danny som segrare.

När vi går därifrån skuttar lilla minstingen och faller och vi sjunger för henne: "Jag reser mig igen, ja jag reser mig igen."

Slut för idag!

Bort med rutinerna

Vanans makt är stor. Jag börjar varje morgon med te och två mackor. Jag sätter mig på samma sida av bordet som jag alltid har gjort och läser samma morgontidning, som jag läst i nästan 50 år. Här förändrar vi ingenting!

Efter frukost bäddar jag min säng, diskar, hittar min lika förutsägbara man framför TV:n, där han tittar på morgonprogrammen. Jag sätter mig framför datorn, läser ett antal tidningar, läser bloggar och kollar min e-mail. När det gäller användandet av datorn är det inte bara en vana, det är ett beroende.

Att leva ett sådant inrutat liv befrämjar inte hjärnan. Man ska istället bryta sina mönster, överraska sig själv med ett nytt beteende, byta plats vid bordet eller göra någonting alldeles nytt. Då blir hjärnan förvånad och arbetar lite bättre och man kan hålla seniliteten vid schack ännu någon tid.

Därför ska jag nu ta en datorfri vecka, där jag varken ska använda min egen eller någon annans dator. Tänka fritt och nytt och vandra på nya vägar. Klarar jag detta, har jag karaktär, klarar jag det inte, så får jag duga ändå.

Trevlig vecka!

Gubbröra

Gubbröra kallar Bosse Parnevik sin show, där han berättar om sitt liv och sin karriär till filmbilder. Igår uppträdde han på Kulturens Hus här i Luleå. Det var trevligt, lite småmysigt, men ingen höjdare. Parnevik berättade lite virrigt om sin karriär och borde kanske ha gett sig själv lite mera regi. Publiken var lyckligtvis av den äldre sorten, för vem som är yngre än 50 känner till Glokar Well, Sten Broman eller Hedlund i Rådom. Gubbar som Parnevik imiterat under 50- och 60-talen. Nu är Parnevik 74 år och har både höftledsproblem och ljumskbråck och ska lägga av när han rest färdigt med denna show.

Idag sitter jag inne och tittar på Vasaloppet och VM i Skidskytte och tycker mycket om Bergman som lyckades ta silver. Men här utanför på isen motionerar folk och testar på curling och långfärdsskridskor. Sunda och kloka människor som tänker på sin kropp och sin hälsa. En sådan person ska jag bli endera dan, kanske redan i morgon.

Trevlig söndag!

Det ska vi fira

Just idag har vi bott i vår lägenhet i ett år. Den 1 mars 2011 tog vi med oss två stolar och satt i vår tomma lägenhet för att känna in atmosfären. Året har gått snabbare än alla andra år och vi har inte haft en tanke på omålade fönsterkarmar, ruttnande plankor, snöskottning eller ogräsrensning.

Vår utsikt över vatten har vi skrutit över många gånger och närheten till Norrbottensteatern, Kulturens hus och centrala stan har gjort oss både fattigare och rikare. Men nog finns det stunder när jag saknar mitt gamla Hertsön, med fika på miljögården och promenaderna runt de blommande kolonilotterna.

Men just nu, i denna tid av vårt liv och framåt, känns lägenhet alldeles rätt och här vill vi bo till den sista dagen.