Vi som skrev brev

Idag skriver vi inga fina brev med papper och penna, utan vi håller kontakt på modernare sätt.

Så var det inte när jag var ung. När min äkte man och jag var nyförlovade, bodde vi under fem månader 100 mil från varandra. Vår enda kontakt var via brev. Ungefär en gång i veckan fick jag brev från den frånvarande fästmannen och om brevet inte kom på fredag, hade man en hel helg framför sig att vara olycklig på.

Ingen av oss hade telefon, utan våra brev var vår enda kontakt under denna långa tid. Breven är inte sparade, men vad de innehöll kan man väl gissa. Förmodligen sentimentalt jolm som vi skulle rodna över idag.

Publicerat med tillstånd av brevskriverskan.

Breven från barnbarnen är givetvis sparade. Även de som numera kommer som mail. Men det finaste brev som vi någonsin fått kom från Amanda 6 år, som på rosa papper med stora bokstäver skrev : "Farmor och farfar ni är snälla och jag tycker om er även när ni är död."

Ha det gott!

Vi låter oss luras

Jag äger en gammal "Filmjournalen" från det år jag föddes. Den kostade 35 öre och bilderna i tidningen är i svart-vitt. I annonserna var man inte "du" med sina läsare utan använde ett högtidligt språk, som t ex:

"Mitzi pudercreme" innehåller Orthocerin, som är en värdefull komponent, tränger djupt in i huden och gör Eder ungdomlig utan rynkor, kvisslor och finnar."



Dags för Mitzi pudercreme

Jag är ganska säker på att jag i min ungdoms dagar använde "Mitzi pudercreme." Då borde jag nog idag gå till Konsumentombudsmannen, visa mitt linjerade ansikte, reklamera produkten och kräva kompensation.

Annonser ska inte ljuga och sprida falska förhoppningar, men just inom skönhetsindustrin är det tillåtet. En svindyr ansiktskräm med konstiga ingredienser som ingen hört talas om, får den rynkrädda att hoppas på underverk och evig ungdom.

Är det inte bedrövligt att vi är så lättlurade?



Idyll

Kolonilotterna på Hertsön andas idyll. Den sista lördagen i augusti säljer odlarna grönsaker och blommor från sina odlingslotter och dessutom är det ganska många som säljer loppisprylar. Miljögården mittemot kolonilotterna har billigt fika och i bagarstugan bakar man och säljer bröd av bästa sort. Härute tillbringade den äkte och jag lördagen och bilderna är från det mysiga koloniområdet.

Någon har sagt oss att vi borde köpa kolonilott för att inte börja klättra på väggarna i vår lägenhet. Men vår lilla vrå på loftgången med träsoffa (ärvd av föregående lägenhetsägare), två krukor och en pelargon är en alldeles lagom ordling för oss.

En dag som den här möter man många bekanta och det är en del av nöjet. Men min förra grannfru lyste med sin frånvaro. Var fanns hon?

Ute är det soligt och fint. Jag ska nu på bästa sätt försöka övertala den äkte att ta en promenad med mig i de sköna omgivningarna.

Godafton och trevlig lördag!

På spaning efter den midja som flytt

Igår gick jag till ett av våra många apotek och gjorde en hälsokontroll. På "Lejonet" kan man få  sitt kolesterolvärde och blodtryck testat till priset av 250 kronor.

Motionerar du? Äter du fullkornsprodukter? Äter du ett halvt kilo frukt och grönt per dag? Sover du tillräckligt? Det är frågor som jag får av den vitklädde. Mina svar är: Nja, Javisst, Kanske, Nej och apoteksmannen är nöjd med svaren och allt är gott och väl till dess vi kommer till bukfettet.

Att mäta bukfett innebär i det här fallet att man mäter midjeomfånget med ett alldeles vanligt måttband. Kvinnors midjemått bör ej överstiga 80 cm. Midjan skall normalt finnas mellan sista revbenet och höftkammen.

Den vitklädde mäter efter bästa förmåga och efter mätningen är jag inte längre en fullt frisk person. Det mått som är taget överskrider 80 cm med råge.

I det färdiga testprotokollet står det skrivet att en kvinna med mitt midjeomfång dubblar risken för att drabbas av hjärtsjukdom och bör därför försöka minska midjemåttet.

Så nu är jag på jakt efter den midja som försvann redan i slutet på 80-talet och som tyvärr aldrig har hittat tillbaka.

Godnatt!

Från land till land

Som ordförande i fancluben vill jag gratulera min idol och svägerska som idag fyller år.

Hon tog examen som fil.kand i psykologi i Ankara. Där fick hon någon form av stipendium för att studera vid universitet i Amerika eller Europa. Hon valde Sverige och Umeå och kom hit dryga 20 år gammal.

Hennes kunskaper i svenska var obefintliga. Hon kunde säga tack, vilket hon använde när hon mötte taxichauffören som skulle köra henne till ambassaden. Chauffören svarade med tack, tack och hon fick fram ett tack, tack, tack och det blev hennes första samtal på det nya språket. Hon gick sedan en snabbkurs i svenska och lärde sig förstå och tala någorlunda på sex veckor, men säger själv att det tog flera år innan hon helt förstod det nya språkets nyanser.

Varför är hon då min idol?

Jo, hon har startat eget företag, där hon själv jobbar, hon är en sällsynt begåvad och rar person och ett geni på att använda ett språk som inte är hennes modersmål. Hon har tillsammans med min bror gett ut en diktbok "Inte-gration" och här följer ett exempel på hennes diktning ur den boken: Dikten är lång men ytterst tankeväckande för oss som lever i den rika delen av världen.

FÖRELÄSNINGEN

Föredragshållaren hade en klädsam solbränna,
vältränad kropp i Armanikostym, myndig röst,
akademiska bokstavskombinationer efter sitt namn.
Vant lekte han med sin laptop.

Han sade att vi i väst var för blödiga.
Fattigdomen var inte enbart av ondo.
Nöden var uppfinningarnas moder.
De fattiga bar entreprenörsandans fackla levande,
och så slapp de välfärdssjukdomarna.
"Vårt klot har inte nog med resurser", sa han.
Tänk om varje kåk i Rios slum
hade tillgång till kylskåp.
Vilken miljökatastrof det skulle bli.

Mina kollegor - som tror att fattigdom
är frånvaron av skinka på julbordet -
lyssnade uppmärksamt,
nickade gillande.

(Han berättade inget om barnaögon,
slöa av proteinbrist.
Förnedringen hos fäder som knuffar ungarna
bort ifrån skyltfönstren.
Den tomma blicken hos mödrar som hör
sin små gny sig till sömns.
Hur glädjen omärkligt slocknar.
Hatet växer, förgiftar alla sinnen.
Likgiltigheten brer sakta ut sig.

Modet försvinner hos människorna
- inte modet att råna banker,
förvandla sig själv till levande bomber,
utan modet att vara toleranta,
att slå bort den gnagande avunden.
- inte modet att hoppa bungy-jump,
åka off-pist eller forsränna,
utan modet att äga självrespekt,
att vägra bli fotsoldat åt ondskan.)

Det bjöds förfriskningar med tilltugg i pausen.
Föreläsningen var dyr och välbesökt.
Den ökade Sveriges tillväxttakt
i service- och tjänstesektorn.

Slut!

Hemma igen

Vi är hemma igen efter en biltur till huvudstaden. Men ett villaområde utanför Stockholm ger ingen känsla av storstad. Det kan vara vilken plats som helst i Sverige med 60-talsvillor, blommor, buskar och träd. Det är först när man ska åka därifrån via Essingeleden och Södertunneln som idyllen tar slut. Där är trafiken otroligt stressande. Där är bilar i tusental som inte kommer någon vart, bara lusar sig fram. 08-folket som bilar till jobbet upplever detta kaos morgon och kväll. Varför flyttar folk frivilligt till denna kaotiska tillvaro?

Veckans dramatik var när lilla Linnea fick åka ambulans till sjukhus. Hon föll ur sängen och fick en spricka på nyckelbenet. Hon skrek av smärta och vi visste inte hur skadad hon var, så den halvtimme vi väntade på ambulans var ohyggligt lång.

Vi bodde på hotell under resan, för att slippa alltför långa dagsetapper. Hotellens frukostar är oslagbara. Här finns allt för alla. Vare sig man äter GI eller LCHD eller någon annan bokstavskombination, finns allt man kan önska sig. Det är bara synd att magen så småningom säger stopp.

Stopp får det också bli för den här gången. Man måste väl göra något nyttigt också en gråmulen dag som denna.

Hej!

De talanglösa

Jag saknar talang. Jo, det är alldeles sant. Jag är tekniskt hjälplös, jag målar inga tavlor, jag är kass på inredning och mina handarbeten vill ingen ärva.

Nej, jag går inte med håven och vill ha hurtiga tillrop i stil med "du som gör så goda pannkakor", eller "du som är så rolig." Nej, inte alls, för jag vet ju att vi talanglösa är otroligt viktiga personer. Det är tack vare oss de duktiga, händiga och begåvade kan glänsa.

Den store tenoren, kompositören eller den skicklige inredaren blir beundrad för sin konst och det kan han/hon tacka de icke-skickliga för, med andra ord de talanglösa. Vem skulle beundra Ernst om vi alla kunde förvandla ett ruckel till ett slott? Vem skulle beundra Einstein om vi alla vore genier?

Den vackra människan blir beundrad för sin skönhet, enbart av den anledningen att det finns folk som är fulare. Vore alla lika vackra,skulle ingen beundra perfektionen.

Det är dags att erkänna de talanglösas betydelse för samhället. Utan oss skulle de begåvade och vackra inte märkas. Vi är den perfekta grå bakgrunden till påfåglarna och för det bör vi uppmärksammas.

Godmorgon!

Iakttagelse II

Nyligen bodde äkta mannen och jag på ett hotell i Ångermanland. Vi åt middag på hotellet och betalade i receptionen. Flickan som tog betalt öppnade samtidigt med stort besvär en flaska vin. Efter oss stod en dam som också skulle betala sin mat. Receptionisten vände sig mot kvinnan och sa: "Du får vänta, jag ska servera vin till våra celebra gäster." Hon som ville betala lommade tilltufsat men snällt tillbaka till sitt bord.

Jag blev nyfiket intresserad. Vilka celebriteter fanns i lokalen? Var det kungen, Mick Jagger eller kanske Maud Olofsson?

Men nej, inte alls! Flickan med flaskan gick till ett bord med några medelålders herrar, totalt okända för oss och absolut ingenting att skriva i bloggen om. Men nu har jag gjort det iallafall och med det slutar jag och säger

Godnatt!

Mörttjärn, Malå

Denna mulna torsdag gjorde vi vår årliga resa till Malå. Vi stannade först i Mörttjärn som är min barndomsby. I det gula huset på bilden bor kära kusinen Gerd och hos henne fick vi kaffe, macka och gott samtal. I kammaren i detta hus är jag född för en massa år sedan. Då var huset rött och timrat, men moderniserades i början av 50-talet.

På vackra Lainejaure-udden har bror och svägerska förvandlat sin sommarbostad till ett året-om-boende. Det blev tyvärr inget besök idag på grund av svägerskans halsbaciller.

I Malå, som då kallades Malåträsk, jobbade jag på kommunkontoret i 4 år. Malage är det samiska namnet på samhället. "Malå, med allting så nära", är kommunens slogan, som de troligen oblygt stulit från Island vars slogan är "Reykjavik, med Allting så nära."

Jag lämnade Malå på 60-talet. Numera känner jag knappt någon där. Mina föräldrar vilar på kyrkogården och det är tack vare bror och svägerska som det ser så här fint ut på deras grav.

Godnatt!

Iakttagit

Klockan är 08.01 på morgonen och Coop borde ha öppnat. Ett 20-tal personer står utanför och väntar. Längst fram vid den ena dörren står två farbröder och längst fram vid den andra dörren står ytterligare två farbröder, samtliga pensionärer.

Gubbarna tittar oroligt och frågande på varandra. Farbror A tittar otåligt på klockan, farbror B sparkar lite försiktigt på dörren, farbror C kisar in i lokalen och farbror D rycker i dörren.

Klockan är nu 08.05 och Coop har ännu inte öppnat. Farbror A plockar upp telefonen och ser ut att vilja ringa ett samtal till högste chefen, men  kommer samtidigt på att han inte kan numret. Farbror B sparkar fortfarande på dörren, nu med viss kraft, farbror C söker stöd hos övriga väntande och farbror D visar vilka svordomar han kan.

Klockan 08.07 öppnas dörrarna. Farbröderna A,B,C och D snubblar in i lokalen och ögonblicket efteråt har de satt sig på Coops ljugarbänk, hörbart irriterade över affären som inte öppnat i rätt tid och som denna fredag i månaden augusti, totalt rubbat deras invanda cirklar med hela 7 minuter.

Ha en god dag!

Kalaset är över

På den ljusa fläcken bland allt det mörka

kan man "tydligt" se Tom Jones.

Nu är kalaset över. Sista kvällen var en höjdpunkt, då 71-årige Tom Jones sjöng för oss som hungrade efter schlager. Den gamle mannen sjunger fantastiskt bra, har massor med välkända låtar och fortfarande samma tryck i rösten.

Och skymningen föll

Om någon tyckte att Håkan Hellström, Poodles eller Mustasch var bättre än den gamle Tom Jones, så har denne naturligtvis fel. Vi har hört dem alla. Väldigt tydligt till och med eftersom ljudet från stora scenen hördes mycket väl hemma hos oss, vilket jag icke alls klagar över, det har varit en ynnest.

Hjältar i kalasvimlet

Det som varit trist under helgen är dessa skränande alkoholindränkta korkmoppar, som saknar förmåga att plocka upp efter sig. I en del båtar vid kajen fanns vingliga, berusade personer som utan att rodna kastade tomma flaskor och ölburkar direkt i vattnet, och hur det såg ut på land visar bilden nedan.

Kalasrester

I dag städas det efter nedskräparna som inte själva har förmåga eftersom de har ont i huvudet, mycket, mycket ont, men i morgon är det vardag och allt är precis som vanligt.

Hej!

Du kära gamla telefon

De gamla stationära telefonerna är numera mestadels utbytta mot mobiltelefoner, som blivit alltmer avancerade. Dessa moderna tingestar har allt, kan allt och dessutom går de än så länge att ringa på. På serveringar, på parkbänkar, i affärer ser man folk djupt upptagna i grubbel eller lek med sina kära mobiler.

Men vad händer när alla äger och använder modern teknologi. Det här har är vad jag sett och upplevt denna vecka.

Jag går min motionsrunda. En karl kommer cyklande och ropar glatt: "Ha en bra dag." "Detsamma", tjoar jag tillbaka, men inser i samma ögonblick att den mannen inte var ett dugg intresserad av om tanten han mötte hade en bra dag eller inte, han talade i telefon.

En gammal farbror sitter i sin rullstol i parken. Bredvid sitter hans assistent och har ett trevligt och långt samtal med någon i sin mobil. Vad den gamle mannen tycker om detta kan jag inte veta. De två hade måhända inte så mycket att säga till varann. Han kanske gillade att lyssna på hennes glada pladder.

Äkta hälften och jag sitter på balkongen. Han leker med sin nya mobil som plingar högt när han sätter på den. Han har inte ännu lyckats komma på hur man sätter på mobilen utan att det uppstår ett högt ljud. Nu studerar han mobilens GPS och konstaterar förundrat att vi inte bor, där telefonen säger att vi bor. Inte konstigt alls, tycker jag, det är sådana fel som uppstår när man inte köper en svensk mobil. Så de så!

Ack du moderna tid. Varför lämnade du mig hopplöst efter?

Ha det!

Se döden på dig väntar

När jag städar i mina lådor, hittar jag fem exemplar av "Vita arkivet." Det som varje ansvarstagande människa i övre medelåldern bör fylla i för att de efterlevande ska ha en aning om hur den bortgångne vill ha sin begravning. Eftersom jag upptäckt att i en tredjedel av dödsannonserna är de avlidna yngre än jag själv, känns det som det vore dags att fylla i formuläret.

Döden är slutet som många inte alls vill prata om. Dock är den 100-procentig och drabbar alla. En dag står liemannen där och han är sällan välkommen.

Min väninna och jag har tillsammans utvecklat bisarra samtal om döden och det är kanske för att avdramatisera det hela. Det handlar om vadslagning och sista ord vid kistan och är så obegripligt för utomstående att det knappast kan skrivas ner i en blogg.

I nekrologer nedtecknas alltid vackra omdömen om den avlidne. Vore alla människor så fina som i dödsrunorna, skulle jorden vara en härlig plats med bara goda och generösa personer utan fel och brister. Därför var det befriande att läsa det som stod i en tidning om en avliden kvinna. "Selma har varit en älskad person, skicklig i sitt yrke, men vi minns med fasa hennes hembryggda äppelsaft."

Lev i nuet!