Jag kan icke räkna dem alla
de år som jag levt på vår jord
och ändå så tröttnar jag aldrig
jag älskar vår höga nord.
Jag vill ju se vad som händer
jag vill vara kvar länge än
trots virus som hotar och skrämmer
jag väntar med himmelen.
Jag kan icke räkna dem alla
de gånger jag stått framför dej
och stannat i stilla förundran
sån tur att du valde just mej.
En hålögd och mager kvinna
så motvalls som ingen ann
så tacksam och nöjd att du stannat
min käre och dyrbare man.
Jag kan nästan räkna dem alla
de hårstrån jag ännu har kvar
det hårburr som förr fanns på skulten
har nesligen ramlat av.
Och kvar finns blott tunna små trådar
små duttar i grått och vitt
och Herre min Gud vad jag klagar
så fånigt av mej, Gunnel Britt.
Med lätthet jag räknar er alla
som ser mina veckobrev
där gnälls och tjatas rätt ofta
om allt som i riket gått fel.
Men inläggen tusen och hundra
har fått mången glad kommentar
som roat och inspirerat
och lockat till kluriga svar.
Goderafton!