Den nya dagen randas
vad gör vi väl med den.
Vi lever och vi andas
tills det blir kväll igen
(Alf Henriksson)
Jag lider av november-moll-melankoli. Det är inget jobbigt lidande, man är bara lite tröttare än vanligt. Trött på mörkret, halkan och valet i USA.
Jag läste på nätet att förra veckans populäraste teveprogram var "På spåret." Programmet hade nästan dubbelt så många tittare som det näst populäraste som handlar om amerikaner som söker sina rötter i Sverige. Något oväntat var ändå att "Fråga doktorn" hade fler tittare än "Idol." Tyder på att det är vi gamlingar som är de mest trogna tevetittarna.
Mitt och mannens gemensamma hjärnskrynklande räckte inte långt i gårdagens "På spåret." Min mans eminenta kunskaper i grekiska gudar var dock bättre än de tävlandes. Svagt av de tävlande, tyckte maken, sånt ska man bara kunna.
I morgon är det Fars Dag. Min egen far, död sedan 30 år tillbaka, fick en trist ålderdom. Han var blind i över 20 år, han tvingades kapa av ett ben vid 80 års ålder och bodde många långa år på Furugården i Malå. Ålderdom kan vara så grym, men han var en lugn och filosofisk man och klagade aldrig. Jag tänder ett ljus för honom och för alla andra fina pappor som är väl värda att hyllas.
