Testosteron och kunglig fest

Förra veckan satt vi i soffan och såg allt som sändes på teve. Snoriga och febriga orkade vi ingenting annat. Under torsdagen tog jag en tablett Paracetamol och började känna mig något piggare, ända till dess min man påpekade att jag tagit hans dagliga tablett, den som hindrar PSA-värdet från att stiga. Tänker på den stackars tabletten som irrar runt i min kropp och letar efter testosteron. Vi kvinnor är inte helt utan, men det lilla vi har får man söka efter.

Såg hela tisdagens program från Riksdagens högtidliga öppnande och förstod verkligen hur viktig mobilen är för våra folkvalda. Det var väldigt mycket flipprande på skärmarna under högtiden. Knappast rätt personer att kräva förbud för mobiler i skolorna.

Det var varit fest i kungariket i helgen. Kungen har arbetat i 50 år som representant för vårt land. Längst bland alla svenska kungar.

Jag, som inte är särskilt klädintresserad, sitter som ett tänt ljus och gapar över alla vackra kreationer och smycken som damerna bär. Går in på Svensk Damtidning och tittar en gång till. Ja, det erkänner jag gärna, jag är en motsägelsefull äldre kvinna som gillar glitter och glamour, pompa och ståt, men som samtidigt vill ha jämställdhet och inser att det är fel med ärvda titlar. Men kungahusets medlemmar av idag är goda representanter för Sverige. Bara se på det folkliga intresset. Vem skulle bry sig om Kristersson med fru gled fram i galavagn, eller talmannen, eller Magdalena, eller Jimmy ... nej, då skulle vi få ställa in den vackra galavagnen i garaget för gott och visst vore det väldigt tråkigt.

 

Lycklig efteråt

Känner lycka när jag lämnar kliniken. Jag har varit hos tandhygienisten och fått godkänt. Inga hål, bara lite tandsten. Jag blir visserligen 1.260 kronor fattigare men det ligger ett helt år framför mig innan jag behöver behandlas igen. Halleluja!

Borttagning av tandsten är ett obehagligt måste. Jag ligger platt på rygg och hummar och nickar när "plågoanden" däruppe frågar om och om igen om det går bra. Javisst, säger jag, som inte vill verka ömklig. Det är en liten lögn för inombords kvider jag och hoppas att eländet snart ska ta slut. Senare, när jag kommer hem, får jag ett mail där jag ska svara på vad jag tycker om behandlingen. Av ren lycka att det är över ger jag hygienisten en 10:a.

Klinikens väntrum får däremot inte en 10:a. Man har sparat in på månadstidningarna som alltid fanns där tidigare. Jag saknar de glossiga magasinen som gjorde väntrummet trevligare För några år sedan fick jag lära mig av "Kattis magasin" att människans bästa ålder är 46. Det är då man börjar förstå att man är dödlig. Vetskapen om att livet är ändligt gör oss lugnare och mer harmoniska. Det kan låta märkligt och man ska nog inte ta månadstidningarnas uppgifter på alltför stort allvar. Deras forskning är troligen bara en enkät bland tidningens medarbetare.

Så här ser det ut i Luleå idag. Väderspåmännen har lovat ett underbart sensommarväder i helgen. Kul för oss och för arrangörerna av "Kulturnatten." Ett populärt arrangemang som pågår i helgen. Musik, sång, teater på alla tänkbara platser runt om i stan. Jag brukar aldrig missa Luleå accordion club, men gör det tyvärr i år. Synd för jag tillhör troligen de sista entusiasterna av dragspelsmusik. 

Ha en fin helg var än du bor i vårt fina land!

 

Hör-du-du-du. fröken Hermansson

Utsikt över Malå kommun från vindsnurrorna i Lainejaur

Långt innan Bror Rexed höll sitt berömda tal hade du-reformen införts i Malå. Egentligen hade den alltid funnits där. Möjligen var doktorn och prosten undantagna duandet, men jag kom aldrig i samspråk med dessa herrar, så det är oklart.

Fröken Hermansson i storstan

När denna blyga lantlolla kom till Stockholm och fick jobb på administrationen för "Stockholms bespisningsförening" och "Stiftelsen hem för ungdom" fick jag lära mig tala på ett nytt sätt. Man duade inte en person som var högre i rang förrän man lagt bort titlarna och det tog sin tid. Så här kunde ett samtal på kontoret låta:

"Ursäkta, har intendenten tid?"

"Kom in fröken Hermansson. Har ni plockat hjortron i sommar, fröken Hermansson, jag har förstått att fröken Hermansson kommer från Norrland."

"Jooo!" 

"Nu råkar jag vara väldigt upptagen fröken Hermansson, be kamrer Larsson eller bokhållare Göransson att hjälpa er."

Trots det i mitt tyckte krångliga titulerandet  var cheferna  trevliga och efterhand blev det titelbortläggning och jag kunde föra normala samtal med Eric, Helmer och Börje. Kontoret låg vackert, högt uppe på Glasbruksgatan och från vårt fönster kunde vi se när Vasaskeppet bärgades.

Minns ett teveprogram för länge sedan när den unge reportern intervjuade kronprinsessan Viktoria och kämpade hårt för att undvika "du" Istället blev det:

"Has det gjorts några spännande resor i sommar?" Det "haddes" de.

Tack till Bror Rexed som på allvar gav oss du-reformen och gjorde det lättare att samtala med människor man möter. Det högtidliga titlarna sparar vi till majestätet och ordet "ni" används lämpligast när vi talar till flera personer.

 

Man har alltid en anledning till att fira

24 augusti 21.15. Mörkertiden är nära

Jag går in i butiken "Normal" i centrala stan för att köpa schampo. Förvånas och förundras inför det enorma utbud som vi kvinnor/tjejer/fruntimmer har att välja på. Här finns allt för att förändra, dölja och förbättra det som naturen gett eller inte gett oss. Vi är oftast felskapta och dessutom finns en förfärande risk för att vi kan bli rynkiga. Gud sig förbarme! Varenda salva beskrivs som antirynk.  Denna lögnaktiga anti-skrynkel-reklam pågår ständigt trots att vi alla vet att det enda som hjälper mot rynkor är dålig syn. Männen klarar sig bättre, de är nästan perfekta redan från början. En kam och en deodorant och sedan är mannen redo att gå ut i samhället.

Min perfekte man och jag har i dagarna känt varandra i 65 år. Han hade fått ett lärarvikariat i Malå, det var sådan kris på lärare att till och med nybakade studenter fick kliva direkt in i jobbet. En lördagskväll i slutet av augusti 1958 åkte han med en kompis till en logdans i Tjärnberg. Samma kväll rattade jag mina föräldrars röd-vita Opel Rekord till samma logdans och träffade där lärarvikarien som var en suverän dansör. Tycke uppstod som man säger och det blev vi. Flyttade från liten ort till storstad och sen till den perfekta staden. Där bor vi nu, 65 år efter logdansen i Tjärnberg.

Det finns alltid en anledning till att fira brukade min bror Anders säga. När man fyller jämna dagar, när det går bra för hockeylaget osv. Därför firar jag idag att jag lyssnar till bok nummer 300 i Nextorys bokutbud. Det är Nextory som sköter statistiken och min bok nummer 300 är skriven av T M Logan och heter "Svärsonen", en ung man som alla älskar utom svärfadern som tror att dotterns pojkvän är ett hår av hin.

Bli inte alltför imponerad av mina 300 avlyssnade böcker. Statistiken avser 4 år.

 

Problemen hopar sig

Detta är min uppfattning och jag delar den.

(Alf Svensson)

Cirka 20 minuter tar resan till Sunderby sjukhus. Lika lång tid tar det att betala sin parkeringsplats, åtminstone när man är äldre och saknar vana med parkeringsautomaterna. Bilden visar min man i ljusa brallor som fick hjälp av yngre dam i blå klänning. Hon hade god syn och kunde läsa vad som stod på displayen. Vid den andra automaten stod tre äldre personer som tryckte på allt som gick att trycka på utan att det kom någon biljett.

Superseniorer, med andra ord 80-plussare, hänger inte med i de hastiga svängarna. Nu generaliserar jag, det gäller förstås inte alla, men ny teknik har satt många av oss på efterkälken. Vi borde protestera, gå i demonstrationståg, banka med våra käppar och skrämma slag på beslutsfattarna. Lite mera hänsyn från samhället till oss som är "nära himmelriket" vore väl inte helt fel. 

En dag i förra veckan kunde jag inte betala mina räkningar. Mina konton var låsta, jag hade misskött mig och inte besvarat några frågor från banken. Jo, jag hade försökt, men mina svar godkändes inte. Tack och lov att den riktiga banken med levande personer fanns nära och kunde hjälpa mig direkt. Man blir faktiskt lycklig av att träffa en livs levande person som man kan prata med. Nästan kär!

Läste en insändare i tidningen där en kvinna berättade att hennes man blev utan fika på IKEA. Man måste både beställa och betala sitt fika med knapptryckningar på mobilen och det klarade mannen inte av.

Någon har roat sig.

Kom precis hem från stan. Mycket folk trots fotboll på teve. Men köerna vid "Bondens marknad" var långa och i stadsparken var många samlade eftersom det är Pridevecka. Vädret är på allas sida, sol och 20 grader. Kul också att fotbollstjejerna fick brons.

 

Vaken och pigg mitt i natten

Sitter uppe mitt i natten med en kopp te och två digestivekex. Ibland vill sömnen inte infinna sig och de nätterna får inte bli alltför tråkiga. Man kan  se på teve, lösa korsord eller läsa en bok. En vaknatt skadar ingen, det är farligare att oroa sig för att man inte sover tillräckligt. Jag sitter bekvämt i gamla soffan i vår trea på 75 kvadratmeter och betalar efter sista höjningen "bara" 8000 kronor i månaden Med garageplatsen inräknad blir det dryga 9000 kronor vi får lägga ut varje månad. Den här lägenheten är min sista självvalda plats på jorden. Hyran är nog ganska normal för en hyrestrea så nära centrala stan. Men jag är tacksam att vi är två om kostnaden

Ägnar några nattliga minuter åt Nextory. För 179 kronor i månaden kan man välja bland hur mycket böcker som helst och i alla tänkbara genrer. Jag har nyligen i 20 timmar lyssnat till Ulf Lundell och hans "Vardagar." Den är skriven i dagboksform där han beskriver sin tillvaro under pandemin, samtidigt som han iakttar vad som händer i Sverige och omvärlden. Han är irriterad på politiker, Camilla Läckberg, Melodifestivalen och mycket annat. Boken är bra, den är underhållande och jag ger den en fyra. Efter Lundell lyssnade jag till Lena Anderssons bok "Koryfeérna," Den var underlig. Beundrar mig själv för att jag lyssnade till slutet, kan bero på att den bara var 6 timmar lång. Nästa bok måste bli bra, jag satsar på någon man kan lita på och det får bli Håkan Nesser.

Vad mer kan man göra en vaknatt som den här. Jo, man kan skriva sitt 1.361:a blogginlägg och nu är det gjort.

Godnatt!

 

Regntunga skyar och lite annat

Regntunga skyar, varthän jag ser

nå´n sol finns ej mer,

bara moln.

Vi fanns rätt ofta, på solligans topp,

men det blev stopp, 

bara moln.

Den sol vi brukar se, blev plötsligt onåbar

den lyste blott på Högarna, där stannade den kvar.

Regntunga skyar, varthän jag ser

nå´n sol finns ej mer,

bara moln.

Vi är inte vana vid att finnas på solligans botten. Därav denna klagosång. Idag lyser solen men bilderna på bloggen är tagna första dagen på fruntimmersveckan.

Vi har under några dagar haft kärt besök av ett barnbarn. Olivia, 20 år gammal, bosatt i Stockholm, jobbar på Coop, men ska börja plugga i höst. Hon har satt sprätt på oss gamlingar, som ofta fastnar framför teven. Min karl blev riktigt pigg trots att han fått en fraktur på bäckenet, har ont och knappt kan gå.

Vi har ägnat kvällarna åt kortspel och teven har fått vila. Man mår utmärkt av att slippa lyssna till allt elände som sker i landet Sverige. Det är nyttigt med semester från dåliga nyheter.

Trista nyheter kan man ändå få genom dagstidningen. Läser att en rektor blivit terroriserad. Han avvisade fyra yngre personer som vistades i skolan utan rätt att vara där. Det skulle han inte ha gjort. Han har blivit hotad, hans bil har fått däcken sönderskurna vid ett flertal tillfällen och nu orkar han inte längre. Han vet inte vilka förövarna är och polisen har inte nog med resurser för att intensivt kunna jobba med sådana ärenden. De måste ju skydda alla som vill bränna någonting, klart att "bagateller" hamnar i skymundan. Den sista meningen var min egen ganska orättvisa kommentar mot polisen. Egentligen tycker jag att  poliser är hjältar i dagens Sverige.