Lite skryt från min balkong

En gång varje sommar måste jag få skryta över utsikten från min balkong.

Man har som ung fått lära sig att skryta är fult, samtidigt som man ska vara stolt över vad man har, och jag har en balkong med utsikt. Och när jag snällt betalar min hyra varje månad får jag behålla utsikten och njuta av ögongodiset.

I morgon kommer en av mina svägerskor på besök. Hon som var/är gift med min bror Anders som avled för drygt två år sedan. Var/är, vilket är rätt? Han är för alltid hennes man, även om han inte sitter vid deras köksbord längre.

"Man dör 2 gånger", sa Bo Sundström när han var gäst i Niklas Strömstedts program. "En gång när man verkligen dör, den andra gången när någon säger ens namn för sista gången."

Så länge någon minns mig och talar om mig finns jag. Sen är jag bara en rad i kyrkboken eller en avlägsen prick i släktträdet, någon från en svunnen tid.

Nu hör jag någon säga att hon är ruggigt trist den där bloggerskan. Pratar bara om döden. Så kan vi inte ha det utan nu plockar vi fram lite fina sommarbilder från 2024.

 

Innerstadsfjärden har fått sina första näckrosor. Kan du se dem?

Herr Hermelin är omgiven av årets blomplantering. Hans staty är en fristående pelare som avslutas i ett människohuvud. En sådan staty kallas herm, men har ingenting med Hermelin själv att göra. Vanligt med sådana statyer i antiken. Jag har googlat.

Bara en vacker blomma

Årets bild av det talande trädet. Lite risigare än förra året, men ålder kan ha sin tjusning.

Sommar och kalastider

Sommar och semestertider. I början av förra veckan kom Amanda med fru och två småknattar på besök. Sen kom äldste sonen Peter med fru och dotter. Luleå bjöd som vanligt på vackert väder utom just den regniga torsdag när "stadsfesten" började. Men vad spelar det för roll för den som gillar kalas.

Vi gamlingar gillar också folkfest. Men på det stillsamma sätt som är typiskt oss. Vi satt i stadsparken och tittade på ungar som hoppade från manicken som syns på bilden ovan. Satt nästan en timme och tittade, sen en promenad på stan, en glass och så hem till soffan.

Artisterna hos RIX FM festival är unga och till för de unga och ingenting för mig som minns stadsfesten för 13 år sedan då Tom Jones var här och "Delilah" och "Sexbomb" ekade över stan. Ljuv musik för den som trängtar efter en riktig schlager.

Sista bilden är inte vacker. Dagen efter festen är kajen full med burkar och kartonger. Trots att det finns gott om soptunnor orkar man inte ta en promenad med sitt avfall. Här känner jag mig som en riktig moraltant. Vad är det för fel på folk som saknar förmåga att plocka upp efter sig? Hur tänker de? Vem ska ta hand om deras efterlämnade skräp? Måsarna är glada, men det var väl inte för deras skull man struntade i att plocka bort sitt skräp.

Tog en promenad i morse och bara njöt av allt vackert. Glömde gårdagens trista bild av skräpet på kajen. Det är så grönt, så frodigt i naturen och jag önskar innerligt att den här årstiden kunde få stanna en liten längre stund hos oss.  

 

Repris om rädsla

"Man behöver inte vara rädd för sjukdomar, det värsta som kan hända är att man dör", sa kvinnan med ALS som medverkade i ett sommarprogram för några år sedan.

Det är humor under galgen. Kunna skämta om sin sjukdom fast döden lurar om hörnet.

När jag var barn, var jag rädd för djur. Stora djur. När jag skulle besöka min bästa kompis måste jag passera en bondgård där man hade en massa lösspringande hästar. Jag var fruktansvärt rädd för hästarna och mer än en gång fick jag åka hem utan att träffa kompisen på grund av att hästarna befann sig på cykelvägen.

I tjugoårsåldern var jag tämligen orädd. Jag gick alldeles ensam i mörka natten från Hötorget till Blekingegatan i Stockholm efter en firmafest. Jag åkte tunnelbana ensam mitt i natten efter en annan firmafest. Då var Stockholm en fridfull stad.

Ofarlig herre med käpp.

Idag är jag inte lika modig. När jag går en ensam morgonpromenad och ser en lika ensam ung kille på avstånd, kommer tanken att den där unge mannen kanske är en knivbeväpnad dåre som inte fått den psykhjälp han behöver. Denna tanke visar förstås att man inte är helt fördomsfri.

Egentligen är det nog jag själv som behöver psykhjälp mot min obefogade rädsla. Man behöver ju inte vara rädd för någonting, det värsta som kan hända är att man dör. 

 

Bland nördar och andra dårfinkar

Yngste sonen är på besök. Vi tre är eniga om att vi är nördar. Nörd i positiv betydelse som att vara uppslukad av ett intresse. Som t ex fågelskådare som kan åka hundratals mil för att kunna  se och fota den sällsynta ljusblå polyglottsångaren. Sonen brinner för släktforskning och träning. Mannen för hockey, hockeypoddar, hockeyprylar och betalar årskort till favoritlagets matcher fast han inte längre kan nyttja kortet. Min nördighet låter sig inte beskrivas.

Vi pratar också om Håkan Nesser. Vi vill inte se honom i fängelse. Författaren har dömts till 18 månaders fängelse för skattebrott. Borde det inte räcka, tycker vi, att han betalar tillbaka sin skatteskuld och dessutom ett rejält bötesbelopp. Det är trångt i fängelserna och han är inte farlig för någon. Ja, jag vet att vi har fel. Ingen ska komma undan brott mot staten. Särskilt inte om man är rik och berömd. Men Nesser är en bra författare med en speciell röst som gör att jag är lite svag för karln. Nesser anser att domen är felaktig och har överklagat till Högsta domstolen.

Stackars arme Biden. Inte vältalig alls och en katastrof för demokraterna. Denne gamle man "visstade" inte vad han skulle säga. Det gynnade förstås katastrofen Trump som njöt av Bidens tillkortakommanden. 

Har också lyssnat på partiledarna i Almedalen, alla vältaliga om hur de vill se vårt Sverige. Ett fantastiskt land som blir ännu bättre bara just det partiet får makten vid nästa val. Vi har bara gott att förvänta oss.

 

Gärna ensam ibland

Längst ner till höger i bilden syns en grön stol, eller rättare sagt en enmansbänk. Den och några till finns på kajen vid Norrbottensteatern och där brukar jag ofta slå mig ner efter en promenad i närområdet, titta ut över vattnet och filosofera om allt och ingenting. Det är så rofyllt.

Minns att Al Pitcher (australiensare och ståuppare) uppträdde på Kulturens hus där han visade bilder från Luleå och bland annat ett foto av den gröna ensamma bänken. Han skämtade om att bilden visade svenskens ovilja mot att ha andra människor nära sig. I Sverige vill man sitta ensam. Svensken söker tröst i naturen, medan andra söker tröst hos varandra. Svensson sätter gärna väskan på platsen bredvid sig på bussen i hopp om att så länge som möjligt få sitta ensam och ifred.

Han har både rätt och fel. Tror att många har behov av ensamhet ibland. Det där lugnet som kommer när man sitter i egna tankar och hör bruset runt omkring, men slipper delta i det. Åtminstone gillar jag det. Har både behov av ensamhet och av sällskap, allt i lagom doser.

I veckan fick jag äntligen besöka en optiker och beställa nya glasögon. Assistenten som tog hand om mig efteråt berättade att innan starroperationen hade jag 30 procents syn, nu 80 och efter att jag fått mina nya glasögon 100 procent. Kan det bli bättre? Betalade de dryga 6000 kronor glasögonen kostade utan minsta gnäll.

 

Födelsedagar och lite flumprat

Det har varit en fin vecka vädermässigt med sol och vackra moln som gett en och annan regnskur.

För 60 år sedan, en tidig och vacker lördagsmorgon åkte maken och jag in till Luleå lasarett och några timmar senare var vi föräldrar. Det märkliga är att jag idag minns den tidiga morgonen så väl, medan min man hävdar att vi åkte in kvällen före. Karln har förstås fel, men som vi alla vet, karlar har rätt att ha fel.

Bilden av sonen och hans döttrar är 10 år gammal och från den dag han firade 50. Idag går äldsta dottern på universitet och har flyttat hemifrån till en dyr studentlägenhet, hon måste jobba intensivt på sin "lediga" tid för att betala hyran. Den yngsta dottern går första året på gymnasiet. Sonens 60-årsdag firas i Prag. Om 5 år är han 70, så snabbt går tiden när man blir äldre.

I mitt nästa liv ska jag satsa på politiken. Kämpa för att unga människor ska ha råd att flytta hemifrån innan de fyllt 30 och att föräldrar till förskolebarn ska ha möjlighet att jobba 75 % med full lön. Det är frågor som dagens politiker inte ägnar många tankar åt, så fullt upp som de har med försvar och annat superviktigt.

Tyvärr faller det hela på att jag inte tror överhuvudtaget. Varken på ett nytt liv eller någon Gud. När livet är slut hamnar man i jorden och sen är det över för alltid. Men det är förstås också bara en tro.

 

Är du farlig i trafiken?

Tyngd av blomning

Ur engelsk körkortsbok från 1920:

"Det som vållar det största bekymret är dock lekande barn och nervösa kvinnor. Damer är lika svåra som barn, ty vid hornsignal tappa de helt koncepterna. Att de efter tre fjärdedelar av gatan utan vidare vända för att nå den gångbana de nyss lämnade är inte sällsynt. Ja flera gånger kunna de springa fram och tillbaka framför bilen. Stanna då, och se till att de komma upp på gångbanan! Handla i övrigt som vid möte av spårvagnar."

Mina rader på facebook 2013:

"Det är inte riskfritt att befinna sig på gatorna runt Luleå just nu. Jag ska för första gången testa nya bilen med automatväxel."

Men det kändes inte alls bra att köra nya bilen och co-drivern var snål med beröm, så där och då bestämde jag mig för att sluta köra bil. En annan orsak var hyreshusets garage med sina många stolpar och trånga bilplatser.

Senare i år ska både min hälft och jag förnya våra körkort. Jag kommer att skicka tillbaka mitt, det duger inte ens som legitimation längre.

Min man 87 år gammal kommer att förnya sitt körkort som då gäller i 10 år, ifall han inte blir sjuk och läkare säger något annat. Idag har han god syn och hörsel och ett gott förstånd i behåll. Han är en säker chaufför och väl medveten om att åldern gör att ens reflexer försämras.

Ledsen fågel frågar sig varför ingen vårdar ankdammen.

Man blir lite förvånad över att Trafiksäkerhetsverket inte ställer högre krav på den som får tillstånd att köra bil. Till exempel borde man efter en viss ålder behöva förnya sitt tillstånd att köra bil vartannat år och dessutom kolla upp hälsan. Det är ingen åldersdiskriminering utan helt nödvändigt. En gammal person vill inte alltid förstå när det är dags att lämna över ratten.

Men, som vi alla vet är det inte gubbarna och tanterna som orsakar flest olyckor. Det är grabbarna, de unga och odödliga, som ännu inte fått hjärnan att fungera optimalt som är farligast i trafiken.