Torsdag morgon
Vilken dröm att bo med vacker utsikt från sitt köksfönster. Att sommartid sitta på sin uteplats och kunna se ängar, blommor, vatten och segelbåtar. Vilken lycklig, lugn och harmonisk människa man skulle bli. När jag sitter på min uteplats ser jag en enorm asfaltyta, stor som en tennisplan. Ytan är bucklig med stora sprickor och är absolut ingen skönhetsupplevelse.
Så skrev jag i bloggen sommaren 2010. Ett år senare hade jag utsikten som bilderna visar. Så kan det gå om man tålmodigt står i Lulebos kö.
Förra fredagen gick maken och jag för att köpa Aftonbladet hos Lasse på Circle K. En proper man i 30-årsåldern slog lite kärvänligt min man på axeln och började prata. Jag gick bakom och hörde inte vad de pratade om utan irriterade mig mest på att herrarna gick så nära varann. Karlar, tänkte jag, har inget begrepp om avstånd. Det är ju för tusan bara 1,5 decimeter mellan dem.
Vid nästa gatukorsning lämnade mannen oss. Nisse, min gubbe, berättade att den unge mannen talade bruten engelska och tiggde pengar. Ville ha kontanter. När N sa att han bara använde kort, ville den unge mannen att N skulle hämta ut 200 kronor, det skulle räcka till tiggarens hemresa. N tyckte att det hela var aningen obehagligt, men mannen var inte aggressiv, bara tjatig.
Det här var en alldeles vanlig karl. Nu kan man inte längre lita på att en tiggare ska se ut som en tiggare.