Kungliga fadäser och annat

Min sista bok för året blev Herman Lindqvists "Bernadotterna, för Sverige hela tiden." Efter att ha lyssnat på boken får de Bernadottska drottningarna all min sympati. De har levt med riktiga "bockar" till män. Kungarna roade sig oftast med aktriser och adliga damer, men även alldeles vanliga fröknar fick del av den kungliga gunsten. Av sådant nöje kan det bli barn och det finns alldeles säkert en och annan i Svea rike som bär på kungligt DNA.

Lindqvist har inte bara skrivit om kungar, utan även om utvecklingen i Sverige under den tid Bernadotterna funnits på Stockholms slott. T ex att det vid 1800-talets mitt var häftiga diskussioner om Sverige skulle bygga järnväg eller inte. Motståndarna menade att det var farligt att sitta stilla i ett tåg som gick i 40 km/timmen och se landskapet åka förbi. Farligt för ögonen, rentav farligt för förståndet. Undrar vad vi förfasar oss över idag som man i framtiden kommer att skratta åt. Är det rädslan för AI, eller något helt annat.

Jag tyckte om Lindqvists bok och den blev nummer 80 av årets genomlyssnade böcker. Sämst, enligt mig, var "Koryféerna av Lena Andersson, en rörig sak som jag tappert kämpade mig igenom.

Vykort som vi postisar skickade till oss själva vid millennieskiftet för att få de rätta stämplarna. 

GOTT NYTT 2024.

 

Julrim och gips

Järvstigen, där vi bodde i 39 år

Gammal man gör så gott han kan

travar fram på stigen

ingen är så spröd som han,

det är nog på tiden

att han får på fot och tå

någonting att sätta på

så han inte glider

när han framåt skrider.

Ett julklappsrim som jag skrev för länge sedan. Antagligen var det ett paket med broddar som jag gav till min man och långt innan skor med dubbar tog över.

I förrgår borde min man ha haft sina gamla broddar. Halvvägs till stan ramlade han, slog knäna och fick 

ena foten i konstigt läge. Fallet resulterade i dubbla sprickor på fotleden och han får gå med gips i sex veckor framöver. Inte roligt för min stackars karl som i somras fick en spricka på bäckenet, vilket gjorde att han knappt kunde gå.

Därför blir det en stillsam jul på Norra Strandgatan, där två gamla dinosaurier sitter framför teven och låter sig roas av Batra och Kalle Anka.

Vårt enkla julbord pandemiåret 2020. Det blir lika enkelt i år. Janssons, lite skinka, lax och vörtlimpa. Det blir perfekt.

GOD JUL!

 

En glimt av Ulla Billquist

Den här eleganta festblåsan finns i Norrbottensteaterns foajé. Snygg nog att bäras på Nobelfesten även om den sticks och kräver sladd för att glittra och glimma.

I veckan såg vi Norrbottensteaterns föreställning av "Köp hjärtan." Den handlar om sångerskan Ulla Billquists liv som artist. Hon var mäkta populär under 40-talet och sjöng för soldaterna som låg inkallade vid våra gränser. Alla har nog någon gång hört schlagern "Någonstans i Sverige." Hon var en olycklig kvinna, utnyttjad av skivbolag, gift 3 gånger, men hennes stora kärlek lär ha varit en annan känd sångerska. Ulla Billquist tog sitt liv vid 38 års ålder.

Varför den här bilden? Jo, det handlar fortfarande om 40-talet. Juni 2016 kunde vi från vår balkong se rök från tyskmagasinen i Karlsvik. Branden var anlagd och byggnaderna förstördes totalt. I dessa jättestora magasin förvarades förnödenheter till tyska soldater som stred i Norge under andra världskriget. Sverige tillät tåg med tyska militärer och utrustning åka genom vårt land för att kriga mot våra grannar. Våra ledare kröp för Hitler för att vi i Sverige skulle slippa krig. Inte särskilt modigt, men kanske mänskligt. Det är svårt att döma efteråt, vi var inte där. Men att norrmännen inte gillades oss efter kriget är fullt förståeligt.

 

Överreklamerad bok och lite annat

Linnea på spark utanför Norrbottensteatern

Hoppsan, det blir allt längre mellan blogginläggen. Bloggerskan har tappat gnistan. Hoppas den kommer tillbaka.

Välkommen december! November har varit en besvikelse när det gäller vädret. Kyla, blåst, snö och halka har gjort utelivet obekvämt. Vi häruppe i norr borde få kallortstillägg för inköp av varma underkläder. Kallortstillägg på lönen fick man på 50-talet, en förmån som plockats bort utan att vi protesterat.

"Historien om Sverige" är ett av teves allra bästa program just nu. Här får man intressant information om vårt fosterlands historia från allra första början. Som att de första människorna som befolkade vårt land i söder hade mörk hy och blå ögon. De som österifrån invandrade till norra Sverige var ljusa. Jo, det är faktiskt sant, det fanns folk även i norra Sverige även om de var rätt tystlåtna i "Historien om Sverige."

Har lyssnat till Andrev Waldens bok "Jävla karlar." Den har fått massor med beröm och blev tilldelad Augustpriset. Men som med allt som hyllas av alla blir man lätt besviken. Boken var ganska bra, men inte superbra. Kanhända att den passar bättre att läsas, vad vet jag som bara kan läsa de stora rubrikerna.

Just nu börjar herrarnas skidåkning från Gällivare. Retar upp mig på kanal 6 och dess eländiga reklam som stör vid de mest olämpliga tillfällen. Fattar inte reklammakarna att just de varor de gör reklam för hatas av konsumenterna eftersom de bara sabbar en spännande skidtävling.

 

Idag ska vi hylla papporna

Min pappa som ettåring i knät på sin mamma Eva och tillsammans med sina systrar Maria, Elina och Betty. Pappa Sven var Evas tolfte barn. Hon var 46 år gammal när han föddes.

Med sparken runt byn för att dela ut ransoneringskort.

Han var ingen vän av fritidskläder, Var det söndag, då hade man alltid kostym vad man än gjorde.

Till fotografen för 50-årsfotot.

Idag ska vi gratta alla fina pappor och tända ett ljus för alla de som inte finns hos oss längre.

Min egen pappa Sven David föddes i en liten by i Malå kommun. Han gick i skola under 7 höstterminer, (drygt 3 år), och det blev hela hans skolgång. Som vuxen hade han likt alla andra karlar i byn titeln hemmansägare. Det stod så i telefonkatalogen och det innebar att man hade ett jordbruk och egen skog.

Men pappas engagemang i politiken var mycket större än intresset för jordbruket och under 50- och 60-talet var han Malå kommuns "starke man" och var med i alla tänkbara politiska sammanhang. Tackade ja till det mesta vilket han ångrade sen han blev äldre. Tyckte att han gett för lite tid till familjen.

Han var nykter,  rättrådig, intelligent och "ohändig", en hyvens karl som tyvärr fick en jobbig ålderdom. Illa skött diabetes gjorde honom blind vid 65 års ålder och tvingade honom till benamputation vid 80. En lång och jobbig sista tid som han bar med tålamod och efter omständigheterna ett gott humör.

 

 

Det dåliga samvetet slår till

Njuter av nygräddade våfflor till lunch. Det är sagolikt gott med hallonsylt och glass. Samtidigt sitter det en liten djävul på min axel som säger att det du äter är inte bra för människan, smöret klistrar sig fast i blodbanorna och orsakar sjukdom och död. Det här måste du kompensera till nästa måltid.

Jag lyssnar till min lille djävul och frågar varför viss mat är så god, när den inte tillför kroppen särskilt mycket näring. Mjölmat är egentligen bara bukfylla säger näringsexperter. Men så lät det inte förr. Min egen far hade pannkaka som favoriträtt. Det var "mat för karlar", pannkaka hade gubbarna med sig ut i skogen och värmde den i stekpanna över öppen eld och ingen liten fuling satt på deras axlar och gnällde. Man njöt av det goda.

Luleås kommunalråd Carina Sammeli skrev en krönika i NSD om den tid i livet när hon var ansvarig skolpolitiker, samtidigt som kommunen stängde ner ett antal skolor. De som drabbades av nedläggningen blev förstås inte glada. Men hatet mot henne gick över anständighetens gräns. Det fanns folk som spottade på henne, slutade hälsa och hatet och hotet i sociala medier var som vanligt vidrigt.

Idag, som kommunalråd, vill hon ha en bra relation med alla sina kolleger oavsett parti. Försöker möta alla politiska förslag med respekt, även om hon inte har samma åsikt. Personliga påhopp bör inte förekomma i politiska diskussioner. Bör förresten inte förekomma alls.

När man ser beslutsfattare i Kreml och på andra oroliga platser i världen, ser man nästan alltid bara medelålders, trumpna och tydligen krigsgalna män i mörka kostymer. Lite fler vänliga "Carinor" i de församlingarna vore önskvärt.

I helgen tänder jag ett ljus för mamma Jenny, pappa Sven, svärföräldrarna Signar och Viola, samt lillebror Anders. De finns inte fysiskt hos oss längre men i våra tankar finns de för alltid.

 

Reserven är värdelös

Ögon ska man se med

Jag har fått ett brev från ögonkliniken i veckan. Både efterlängtat och fruktat. Ska träffa en ögonläkare och sedan blir det starroperation. "Det är världens enklaste, tar bara 10 minuter, ingenting att gruva sig för", säger alla som gjort en ögonoperation. Men jag är enögd. Höger öga finns i mitt ansikte som ren dekoration, det fungerar nästan inte alls. Jag känner en viss oro inför bytet av linser på vänster öga, skulle operationen misslyckas, då ligger jag risigt till. 

Gillar inte den här tiden på året när höst övergår i snö, slask och halka. Det blir mycket innesittande för oss som är rädda för att falla och skada viktiga kroppsdelar. Tråkigt behöver man inte ha när det finns radio, teve, korsord och böcker. Jag klagar ofta på teveprogrammen men jag borde skämmas över gnället, det finns faktiskt något för alla. För mig finns frågesporter som:

Jeopardy

Alla mot alla

Kontrapunkt

På spåret (kommer inom kort)

Frågeprogram som:

Fråga Lund

Fråga doktorn

Tittar gärna på:

Över Atlanten

Kriminalserier (Just nu "Saknad, aldrig glömd)"

Hem till gården (Känns som de är mina grannar)

Idrott förstås. Skidor, skidskytte och friidrott

Men för att kunna njuta av alla dessa program och för att kunna läsa böcker och artiklar måste man ha friska ögon. Så väck med all oro och rädsla.

Sunderbyn: Jag är redo!

 

Lite lyssnat och lite Lasse

Har precis lyssnat färdigt till Katarina Wennstams bok "Döda kvinnor glömmer inte." Den utspelar sig kring slutet på 1800-talet, en tid av enorma klasskillnader och där gifta kvinnor var omyndiga och inte tilläts ha yrken utanför hemmet. Först 1939 stiftas en lag som förbjuder arbetsgivare att avskeda kvinnor som trolovar sig, gifter sig eller blir gravida. Boken är en deckare och som sådan inget vidare men som samhällsskildrare är den mycket intressant.

Annons i en tidning från 30-talet:

"Obemärkt bättre flicka önskar inackordering hos välrenommerad barnmorska. Helst om plats kan anordnas för barnet."

Stackars obemärkta flickor från förr. Illegala och farliga aborter var vanligt bland flickorna. De ville slippa skammen över att de blivit gravida utan att vara gifta. Den gamla goda tiden var inte god mot alla.

Lasse Berghagen är död. En folkkär person som skrivit visor som "Teddybjörnen Fredriksson" och "Stockholm i mitt hjärta." Melodier som kommer att leva kvar i generationer. Han hade en varm framtoning och var mycket omtyckt. En produktiv person som skrev över 500 melodier. Alla blev inte lika kända, men i min familj blev låten "Du är ljuset i min tunnel, Gunnel" mäkta populär. Under en period kallade mina barnbarn mig för Tunnel-Gunnel med fnisstillägget hi-hi. 

Vi glömmer dig inte!

 

Kraftiga smällar i Norrland

Kraftiga smällar har hörts i Norrland ropar Marcus Oskarsson ut i en rubrik på Facebook. Norrländska smällar är dock ingenting jämfört med vad som händer i den stora världen. Terrorhandlingar mot civila som är så vidriga att man gråter över människosläktet. Omöjligt att förstå hatet, omöjligt att förstå någonting, det är bara fasansfullt och obegripligt. Därför skriver jag om någonting helt annat.

När jag var ung och ganska dum tyckte jag att äldre människor var omoderna i både tanke och handling. En sådan person skulle jag aldrig bli, om jag nu händelsevis skulle bli gammal. Det var så långt borta att det var nästan osannolikt. Äldre talade nästan bara om det som hände förr och upprepade samma historier flera gånger. Äldre människor hängde helt enkelt inte med i den nya tiden och hade en gammaldags moraluppfattning.

Idag är jag den äldre människan och vet bättre. Har gått igenom alla åldrar och vet alltså vad jag talar om. Ha-ha! Men så här är det:

 1. Äldre människor talar gärna om det som hände förr, eftersom allt som hände, hände förr.

2. Äldre hänger inte med i det som händer, därför att mycket av det som händer är helt onödigt att hänga med i.

3. Äldre ser och hör dåligt. Det är ingen katastrof för äldre människor har redan sett och hört allt.

4. Äldre människor är inte alls omoderna i tanke och handling, det är helt enkelt bara äldre människor.

 

Vad gör man en vanlig torsdag

Idag tog vi farväl av loftgångsblomstren

Det är torsdagskväll när jag skriver dessa rader. Jag är utsparkad från vardagsrummet och sitter framför min dator och försöker roa mig på bästa sätt. Luleå hockey spelar en viktig match och det måste maken få avnjuta i lugn och ro. Han betalar multum varje månad för en massa kanaler som visar sport. Hockey är hans passion. Jag är inte förbjuden att sitta med och titta på matchen, men hockey är ju så ointressant. Det räcker så bra att få resultatet när matchen är klar. Men passioner ska man ha och ljudböcker är min.

På tal om böcker så gick nobelpriset i litteratur till en norrman vid namn Jon Fosse. Har hört namnet men känner inte alls till hans böcker. Kanske en fördom men nobelpristagare finns inte på min lista över böcker jag ska lyssna till framöver.

Men nu sitter jag här framför datorn och roar mig med en pärm där jag sparat massor med citat. Här är ett från 1913, skrivet av en gammal professor som inte gillade kvinnor:

"Tankearbete kommer att leda till att kvinnan blir flintskallig samtidigt som hennes ökade manlighet och förakt för skönhet gör att det växer hår i hennes ansikte. I framtiden komma alltså kvinnorna att vara flintskalliga och ha långa mustascher och skägg som patriarker."

Så tänk inte för mycket, kvinna, du kan drabbas av skäggväxt. Ett annat citat kommer från äktenskapsrådgivare doktor Sylvanus Stall som 1929 skriver

"Fastän det finns många äktenskap där hustrun å huvudets vägnar står vida över mannen, är det dock sed bland civiliserade folkslag att kalla mannen för familjens huvud."

Slutar med lite lättsamt från "Barnasnack."

Om man gifter sig, måste det vara för att man älskar någon mer än sig själv. Det tror jag inte blir så lätt.

Det svåraste med äktenskapet är kanske att man har så mycket med varandra att göra.

Prästen frågar om man vill gifta sig med den som står bredvid eller om man vill ha någon annan. Oftast är det ingen annan där, så man svarar ja.

En vissen torsdag har övergått till fredag. Besvikelsen över det älskade lagets förlust har lagt sig och nu skiner solen.

 

 

Katastrofer och viktigt vetande

För fjorton år sedan skrev jag mitt första blogginlägg. Med stor entusiasm från början och med lite mindre entusiasm på senare år. Trots en viss tröghet i skrivandet vill jag gärna hålla på ett tag till. Om ytterligare fjorton år är jag på väg att fylla 100 och det bör givetvis firas med ett blogginlägg. Det vore väl ganska imponerande. 

I Expressen skriver Cecilia Hagen en krönika om Sverige idag som ett katastrofernas land. Allt underhåll är eftersatt, affärer i city gapar tomma, tågen kommer inte i tid, om de överhuvudtaget kommer alls. I naturen tar invasiva örter över och blir omöjliga att utrota. Miljön är heller inte så intressant för vår regering som tillåter utökade utsläpp utan att skämmas. Ingen verkar veta hur saker och ting fungerar längre, varje dag innehåller nya katastrofer. Barn dödar barn och bomber detonerar, dödar och skadar.

Vilket elände hon beskriver, Cecilia Hagen. Det tråkiga är att hon har rätt i sin betraktelse av Sverige just nu.

Jag har lärt mig två nya ord. I Aftonbladets korsord löd frågan: "Bör inte Lucia drabbas av" och svaret blev triskaidekafobi och betyder rädsla för talet 13. Rädsla för datumet fredagen den 13:e kallas paraskavedekatriafobi och infaller några gånger per år, närmast nu i oktober. Viktigt vetande, eller hur?

 

Dystrare kan ingen vara

"När man med den högra handen klämmer om den vänstra handens puls och ingenting känner, då är man död."

/Okänd tänkare/

Så här skrev jag för 11 år sedan.

Bakom mig har jag min barndom, mitt vuxenliv och mitt arbetsliv. Framför mig har jag ett okänt antal dagar eller år och sedan döden.

Det är fakta, absolut fakta och ingenting att gråta över. Allas våra liv slutar med döden och fast det är en självklar sanning är det något som man börjar ta på allvar först när man undrar om det är vettigt att köpa storpack längre.

Döden är inte skrämmande, det är vägen dit som förskräcker. Om man slutar fungera innan livet är slut blir man en "brukare." Det heter så när man brukar kommunens pengar och tålamod och blir en kostnad för samhället. Man kan också bli "kund" och hamna på boendet "Lyckoruset" eller "Prästkragen." De gamlas hem ska ha vackra namn så att man inte tänker på att det är en slutstation.

Även "kund" är en knasig beteckning. När ICA annonserar om extrapriser vill de att kunderna ska vallfärda till deras affär, handla mycket och ge ägaren vinst. Kommunens kunder ger ingen vinst och är inget som man annonserar efter.

Det har gått 11 år och fortfarande är den gamle hjälpbehövande, bara en "brukare." Kan vi inte hitta ett bättre namn? Kan inte gamle Gösta bara få vara en alldeles vanlig hyresgäst?

 

Testosteron och kunglig fest

Förra veckan satt vi i soffan och såg allt som sändes på teve. Snoriga och febriga orkade vi ingenting annat. Under torsdagen tog jag en tablett Paracetamol och började känna mig något piggare, ända till dess min man påpekade att jag tagit hans dagliga tablett, den som hindrar PSA-värdet från att stiga. Tänker på den stackars tabletten som irrar runt i min kropp och letar efter testosteron. Vi kvinnor är inte helt utan, men det lilla vi har får man söka efter.

Såg hela tisdagens program från Riksdagens högtidliga öppnande och förstod verkligen hur viktig mobilen är för våra folkvalda. Det var väldigt mycket flipprande på skärmarna under högtiden. Knappast rätt personer att kräva förbud för mobiler i skolorna.

Det var varit fest i kungariket i helgen. Kungen har arbetat i 50 år som representant för vårt land. Längst bland alla svenska kungar.

Jag, som inte är särskilt klädintresserad, sitter som ett tänt ljus och gapar över alla vackra kreationer och smycken som damerna bär. Går in på Svensk Damtidning och tittar en gång till. Ja, det erkänner jag gärna, jag är en motsägelsefull äldre kvinna som gillar glitter och glamour, pompa och ståt, men som samtidigt vill ha jämställdhet och inser att det är fel med ärvda titlar. Men kungahusets medlemmar av idag är goda representanter för Sverige. Bara se på det folkliga intresset. Vem skulle bry sig om Kristersson med fru gled fram i galavagn, eller talmannen, eller Magdalena, eller Jimmy ... nej, då skulle vi få ställa in den vackra galavagnen i garaget för gott och visst vore det väldigt tråkigt.

 

Lycklig efteråt

Känner lycka när jag lämnar kliniken. Jag har varit hos tandhygienisten och fått godkänt. Inga hål, bara lite tandsten. Jag blir visserligen 1.260 kronor fattigare men det ligger ett helt år framför mig innan jag behöver behandlas igen. Halleluja!

Borttagning av tandsten är ett obehagligt måste. Jag ligger platt på rygg och hummar och nickar när "plågoanden" däruppe frågar om och om igen om det går bra. Javisst, säger jag, som inte vill verka ömklig. Det är en liten lögn för inombords kvider jag och hoppas att eländet snart ska ta slut. Senare, när jag kommer hem, får jag ett mail där jag ska svara på vad jag tycker om behandlingen. Av ren lycka att det är över ger jag hygienisten en 10:a.

Klinikens väntrum får däremot inte en 10:a. Man har sparat in på månadstidningarna som alltid fanns där tidigare. Jag saknar de glossiga magasinen som gjorde väntrummet trevligare För några år sedan fick jag lära mig av "Kattis magasin" att människans bästa ålder är 46. Det är då man börjar förstå att man är dödlig. Vetskapen om att livet är ändligt gör oss lugnare och mer harmoniska. Det kan låta märkligt och man ska nog inte ta månadstidningarnas uppgifter på alltför stort allvar. Deras forskning är troligen bara en enkät bland tidningens medarbetare.

Så här ser det ut i Luleå idag. Väderspåmännen har lovat ett underbart sensommarväder i helgen. Kul för oss och för arrangörerna av "Kulturnatten." Ett populärt arrangemang som pågår i helgen. Musik, sång, teater på alla tänkbara platser runt om i stan. Jag brukar aldrig missa Luleå accordion club, men gör det tyvärr i år. Synd för jag tillhör troligen de sista entusiasterna av dragspelsmusik. 

Ha en fin helg var än du bor i vårt fina land!

 

Hör-du-du-du. fröken Hermansson

Utsikt över Malå kommun från vindsnurrorna i Lainejaur

Långt innan Bror Rexed höll sitt berömda tal hade du-reformen införts i Malå. Egentligen hade den alltid funnits där. Möjligen var doktorn och prosten undantagna duandet, men jag kom aldrig i samspråk med dessa herrar, så det är oklart.

Fröken Hermansson i storstan

När denna blyga lantlolla kom till Stockholm och fick jobb på administrationen för "Stockholms bespisningsförening" och "Stiftelsen hem för ungdom" fick jag lära mig tala på ett nytt sätt. Man duade inte en person som var högre i rang förrän man lagt bort titlarna och det tog sin tid. Så här kunde ett samtal på kontoret låta:

"Ursäkta, har intendenten tid?"

"Kom in fröken Hermansson. Har ni plockat hjortron i sommar, fröken Hermansson, jag har förstått att fröken Hermansson kommer från Norrland."

"Jooo!" 

"Nu råkar jag vara väldigt upptagen fröken Hermansson, be kamrer Larsson eller bokhållare Göransson att hjälpa er."

Trots det i mitt tyckte krångliga titulerandet  var cheferna  trevliga och efterhand blev det titelbortläggning och jag kunde föra normala samtal med Eric, Helmer och Börje. Kontoret låg vackert, högt uppe på Glasbruksgatan och från vårt fönster kunde vi se när Vasaskeppet bärgades.

Minns ett teveprogram för länge sedan när den unge reportern intervjuade kronprinsessan Viktoria och kämpade hårt för att undvika "du" Istället blev det:

"Has det gjorts några spännande resor i sommar?" Det "haddes" de.

Tack till Bror Rexed som på allvar gav oss du-reformen och gjorde det lättare att samtala med människor man möter. Det högtidliga titlarna sparar vi till majestätet och ordet "ni" används lämpligast när vi talar till flera personer.

 

Man har alltid en anledning till att fira

24 augusti 21.15. Mörkertiden är nära

Jag går in i butiken "Normal" i centrala stan för att köpa schampo. Förvånas och förundras inför det enorma utbud som vi kvinnor/tjejer/fruntimmer har att välja på. Här finns allt för att förändra, dölja och förbättra det som naturen gett eller inte gett oss. Vi är oftast felskapta och dessutom finns en förfärande risk för att vi kan bli rynkiga. Gud sig förbarme! Varenda salva beskrivs som antirynk.  Denna lögnaktiga anti-skrynkel-reklam pågår ständigt trots att vi alla vet att det enda som hjälper mot rynkor är dålig syn. Männen klarar sig bättre, de är nästan perfekta redan från början. En kam och en deodorant och sedan är mannen redo att gå ut i samhället.

Min perfekte man och jag har i dagarna känt varandra i 65 år. Han hade fått ett lärarvikariat i Malå, det var sådan kris på lärare att till och med nybakade studenter fick kliva direkt in i jobbet. En lördagskväll i slutet av augusti 1958 åkte han med en kompis till en logdans i Tjärnberg. Samma kväll rattade jag mina föräldrars röd-vita Opel Rekord till samma logdans och träffade där lärarvikarien som var en suverän dansör. Tycke uppstod som man säger och det blev vi. Flyttade från liten ort till storstad och sen till den perfekta staden. Där bor vi nu, 65 år efter logdansen i Tjärnberg.

Det finns alltid en anledning till att fira brukade min bror Anders säga. När man fyller jämna dagar, när det går bra för hockeylaget osv. Därför firar jag idag att jag lyssnar till bok nummer 300 i Nextorys bokutbud. Det är Nextory som sköter statistiken och min bok nummer 300 är skriven av T M Logan och heter "Svärsonen", en ung man som alla älskar utom svärfadern som tror att dotterns pojkvän är ett hår av hin.

Bli inte alltför imponerad av mina 300 avlyssnade böcker. Statistiken avser 4 år.

 

Problemen hopar sig

Detta är min uppfattning och jag delar den.

(Alf Svensson)

Cirka 20 minuter tar resan till Sunderby sjukhus. Lika lång tid tar det att betala sin parkeringsplats, åtminstone när man är äldre och saknar vana med parkeringsautomaterna. Bilden visar min man i ljusa brallor som fick hjälp av yngre dam i blå klänning. Hon hade god syn och kunde läsa vad som stod på displayen. Vid den andra automaten stod tre äldre personer som tryckte på allt som gick att trycka på utan att det kom någon biljett.

Superseniorer, med andra ord 80-plussare, hänger inte med i de hastiga svängarna. Nu generaliserar jag, det gäller förstås inte alla, men ny teknik har satt många av oss på efterkälken. Vi borde protestera, gå i demonstrationståg, banka med våra käppar och skrämma slag på beslutsfattarna. Lite mera hänsyn från samhället till oss som är "nära himmelriket" vore väl inte helt fel. 

En dag i förra veckan kunde jag inte betala mina räkningar. Mina konton var låsta, jag hade misskött mig och inte besvarat några frågor från banken. Jo, jag hade försökt, men mina svar godkändes inte. Tack och lov att den riktiga banken med levande personer fanns nära och kunde hjälpa mig direkt. Man blir faktiskt lycklig av att träffa en livs levande person som man kan prata med. Nästan kär!

Läste en insändare i tidningen där en kvinna berättade att hennes man blev utan fika på IKEA. Man måste både beställa och betala sitt fika med knapptryckningar på mobilen och det klarade mannen inte av.

Någon har roat sig.

Kom precis hem från stan. Mycket folk trots fotboll på teve. Men köerna vid "Bondens marknad" var långa och i stadsparken var många samlade eftersom det är Pridevecka. Vädret är på allas sida, sol och 20 grader. Kul också att fotbollstjejerna fick brons.

 

Vaken och pigg mitt i natten

Sitter uppe mitt i natten med en kopp te och två digestivekex. Ibland vill sömnen inte infinna sig och de nätterna får inte bli alltför tråkiga. Man kan  se på teve, lösa korsord eller läsa en bok. En vaknatt skadar ingen, det är farligare att oroa sig för att man inte sover tillräckligt. Jag sitter bekvämt i gamla soffan i vår trea på 75 kvadratmeter och betalar efter sista höjningen "bara" 8000 kronor i månaden Med garageplatsen inräknad blir det dryga 9000 kronor vi får lägga ut varje månad. Den här lägenheten är min sista självvalda plats på jorden. Hyran är nog ganska normal för en hyrestrea så nära centrala stan. Men jag är tacksam att vi är två om kostnaden

Ägnar några nattliga minuter åt Nextory. För 179 kronor i månaden kan man välja bland hur mycket böcker som helst och i alla tänkbara genrer. Jag har nyligen i 20 timmar lyssnat till Ulf Lundell och hans "Vardagar." Den är skriven i dagboksform där han beskriver sin tillvaro under pandemin, samtidigt som han iakttar vad som händer i Sverige och omvärlden. Han är irriterad på politiker, Camilla Läckberg, Melodifestivalen och mycket annat. Boken är bra, den är underhållande och jag ger den en fyra. Efter Lundell lyssnade jag till Lena Anderssons bok "Koryfeérna," Den var underlig. Beundrar mig själv för att jag lyssnade till slutet, kan bero på att den bara var 6 timmar lång. Nästa bok måste bli bra, jag satsar på någon man kan lita på och det får bli Håkan Nesser.

Vad mer kan man göra en vaknatt som den här. Jo, man kan skriva sitt 1.361:a blogginlägg och nu är det gjort.

Godnatt!