onsdag 27 april 2022

Ibland händer ingenting


Det är tämligen händelselöst på hemmafronten. Egentligen älskar jag tillvaron när den är händelselös, mest på grund av den period i livet jag befinner mig i. Händelselöst är det när man sitter i ena soffhörnet med ett korsord och slötittar på Gokväll, det är varmt, ombonat och tryggt. Bredvid mig sitter en snäll gubbe och mediterar eller lyssnar på "poddar" från Arenan. Hans hockeyintresse har alltid varit stort, nu är det enormt.



Det är en fördel att bo i hyreshus när någonting i lägenheten inte fungerar. Man bara ringer till värden, så är saken ur världen.

Till vår hyresvärd, Lulebo, betalar vi 7.500 kronor per månad plus en dryg tusenlapp för garageplats. Lägenheten är på 75 kvm, hyreshuset byggt 1988, har hiss, ligger nära stad och natur och har en  fin utsikt över Norra hamn. Hyran är ganska normal skulle jag tro, vi klagar inte. Klaga bör de göra som bor i nybyggda hyresrätter, där hyrorna är helt "bortitok", och absolut ingenting för ensamstående med liten eller normal plånbok.



Mannen min och jag har firat förlovningsdag. Firat är fel ord, vi bara konstaterade att vi förlovade oss den 25 april 1959. Tilldragelsen ägde rum i mina föräldrars svajiga svart-vita Opel Rekord som vi parkerat utanför Folkets Hus i Adak. Det var lördag och dans på Folkan. Våra ringar var inköpta i Norsjö och kostade cirka 60 kronor/styck och de sitter kvar på våra ringfingrar än idag.

Då var livet inte händelselöst.

 

torsdag 21 april 2022

Du grymma värld


En gammal kvinna står ensam, omgiven av bråte och ruiner i en pulveriserad stad i Ukraina. Hon gråter och säger: "Vad har vi gjort för ont?" Känner varm sympati för kvinnan, men det blir hon ju inte hjälpt av. Krig är galenskap och må alla goda krafter slå tillbaka mot den/de som startade slaktandet.



Under första världskriget deltog en turkisk reservofficer i striderna vid Galipoli, en plats där över 100.000 män dog. Unga friska män av olika nationaliteter. Reservofficeren överlevde och 60 år senare fick hans dotterdotter Nahide stipendium för att läsa vid utländskt universitet. Hon valde Sverige och Umeå. Där träffade hon min bror, de gifte sig och jag fick en ny svägerska med en något annorlunda bakgrund än min egen.





Nahide och min bror Anders skrev en diktbok tillsammans om mötet mellan flickan från Samsun och grabben från Mörttjärn och från den boken hämtar jag Nahides antikrigsdikt. Den fanns på min blogg för 5 år sedan men är lika aktuell idag.

Millennieskiftet

Morfar, medelålders reservofficer
blandade blod med långväga fiender
unga Aussie-pojkar och krullhåriga sikher
vid Galipolis kaotiska stenstränder
orubblig i sin tro att detta var den sista galenskapen,
att seklet bar barbarins och vanvettets dödsdom.

Mamma, under beredskapsåren
med ransoneringskorten och brevet från den trolovade
(adress: hemlig ort) i den hårthållna väskan,
skyndade förbi kön med magra flyktingansikten,
till skolan för att lära barnen stava ordet solidaritet.
Hon hörde sin egen röst, sargad av en dov klang.

Grannens stilige unge son, nybakad löjtnant
skeppades till den 38:e breddgraden
för att försvara civilisationen och den fria världen,
kom tillbaka med ögon mörka som stjärnlösa nätter.
Ingen mer jazz hördes genom jalusierna,
han lämnade sin glädje som pant för friheten.

Systersonen, kallad "den ljuse" för sitt sinnes skull,
letade minor i de Bosniska bergen på sin 20-årsdag.
Han skulle bevara och bevaka freden, sa generalerna.
Nu talar han om brodermord, massgravar, missiler
och undrar vad "blatte" betyder, som kollegorna
från den nordiska bataljonen ropade efter honom.

Millennieskiftet firades över hela världen.
Vi skålade i dyr och välkyld champagne
för seklets samlade minnen, för den nya tiden, 
åt denna milstolpe i människans historia.
I skuggan bär jag med mig en blek förnimmelse
av morfars tro, framtidshopp och övertygelse.

 

måndag 18 april 2022

En måndag morgon i mitt liv


Sitter vid matbordet med mina två mackor och en kopp te. Läser gårdagens DN där chefredaktören på Språktidningen försöker förklara varför så många använder ordet "själv" när man ska använda ordet "ensam."

"Det kan nämligen vara så att den som säger eller skriver själv i stället för ensam vill undvika det lite patetiska eller sorgliga uttryck som ordet ensam kan göra."

Jag äter själv betyder alltså inte att man äter utan hjälp, utan betyder att man sitter ensam och äter, men ändå inte sorgligt ensam. En sorts förklaring som kommer från Svensk ordbok 2009.

Här vill jag lägga in en liten protest, men jag sitter ensam vid bordet och ingen lyssnar.

Nisse, gubben min, kommer in och slår på batteriradion där nyheterna skriker ut. "Polisinsats ...två män skjutna i Stockholmsområdet ... bråk i Rosengård ... ett hundratal unga män tände eld på bilar ... polisinsatsen räckte inte till ... blåljuspersonal attackerad."

Alltid dessa unga män. Så kostsamma för samhället. Lär av era systrar.



 

Efter nyheterna följer låten "Heaven is a place on earth." Lite malplacerat efter de svarta nyheterna. Men "Heaven" är kanske precis det man säger, bara en plats på jorden, ungefär som Borås.


onsdag 13 april 2022

Pojkarna har blivit farbröder

Mina pojkar

Nyamko Saboni avgick oväntat som partiordförande i Liberalerna. I hennes ställe kom en stor gråhårig medelålders farbror. Baxnar när jag upptäcker att den gråhårige är yngre än mina söner. Bara att konstatera att mina "pojkar" är medelålders män med knappa 10 år kvar till pensionen. Det är en chockerande upptäckt.





Vi är inne i stilla veckan som är till minne av Kristi lidande och död. Men svensken är inte så bibeltroende längre. Om Kalle får frågan om han tror på Gud, så svarar han antagligen:
"Njae, det gör jag inte, men jag tror på nånting."

"Nånting" har blivit vår tids Gud. Nånting kan vara tro på änglar, andar, tro på reinkarnation, karma eller något annat.

Mina föräldrar tillhörde en pingstförsamling i Baktsjaur. Jag minns att vi ofta på söndagarna åkte till möten i församlingen. Där förekom både hallelujarop och tungomålstalande. Jag hyser all respekt för mina föräldrars tro, men jag ärvde den inte. Jag var barn och mitt starkaste minne från den tiden är faktiskt fikat efteråt med massor av kakor.



Ha en trevlig helg med fint väder och god mat och låt oss alla enas kring tron på en bättre värld och gemensamt dela hoppet om att Hulken eller någon annan potentat tar hand om Putin.

GLAD PÅSK!

 

torsdag 7 april 2022

Hygienisten är brutal idag


Fick tid  hos tandhygienisten igår. Tråkigt och dyrt men ack så nödvändigt om man inte vill drabbas av samma problem som tidigare generationer. En lösgom skallrande i vattenglaset bredvid sängen.

Hygienisten var brutal. såg strängt på mig arma kvinna och rekommenderade eltandborste. Normalt brukar jag vara lycklig när jag lämnar tandkliniken, men den här gången kände jag mig ovanligt plågad. Till råga på allt ville han se mig igen redan nästa vecka.





I helgen såg jag "Dag för dag", en film med Sven Wollter, Marianne Mörck och Tomas von Brömssen. En varm film om ett svårt ämne. Handlar om rätten till sin egen död. Trots filmens allvarliga tema, var den underhållande och stundtals rolig. Sven Wollters karaktär åker tillsammans med ett udda sällskap ner till Schweiz för att avsluta sitt liv på en klinik. Han har obotlig cancer och vill inte tillbringa sin sista tid i svåra plågor.

Vågar egentligen inte ha en åsikt om dödshjälp eller inte. Det är en oerhört komplicerad fråga. Läkare vill inte medvetet avsluta någons liv, det finns också en rädsla i att rätten till att avsluta liv används felaktigt.

Personligen och det gäller verkligen bara mig själv, skulle jag ta emot dödshjälp om mina sista dagar var räknade och bara smärta återstod. Men den möjligheten finns bara i en del länder. Ämnet diskuteras inte heller så ofta, antagligen för att man tycker att det är svårt och känsligt.

För att lätta upp stämningen efter mitt allra dystraste blogginlägg vill jag sluta med något uppiggande citat från boken "Töntar och tabbar."

"Om du är död, har du förlorat en viktig del av ditt liv."
(Brook Shields)