Jag stod mitt i rummet och tog emot blommor och gratulationer. Jag hade precis fått jobbet som Stefan Löfvens närmaste medarbetare. Kvinnorna runt omkring mig jublade. Stefan och jag skulle ut på turné i landet, men jag kände mig inte alls mogen inför uppgiften och bad att få slippa. Vädjade, bad och våndades.
- Jag vågar inte stå på en scen och prata inför folk.
- Men sjåpa dig inte människa, du är fånig.
- Jag vill inte, välj någon annan, snälla, snälla.
- Du har tre månaders uppsägningstid, det är bara att gilla läget.
Närmast hysterisk och på uruselt humör gick jag hem tillsammans med en släkting. Utanför mitt hyreshus satt Stefan Löfven på en spark. Han sov djupt.
Men jag vaknade! Allt var bara en dröm, men en riktig mardröm för mig som aldrig skulle vilja stå i centrum för folks uppmärksamhet.
Stammen på ett 400 år gammalt träd.
Lyssnar på lokal-tv som påstår att möjligheterna att bli 100 år är sämst i Norr- och Västerbotten. Män har en medelålder på knappa 80 år. Är det verkligen så illa? Skulle vi kärva norr- och västerbottningar som tränat våra muskler med vandringar på blötmyrarna i hjortronlandet vara ömtåligare än andra personer i riket? Vi som klarat av att vada i meterhöga drivor i 30-gradig kyla på väg till skola och jobb. Är vi de mest bräckliga i riket?
Den informationen förvånar mig. Jag säger till min överlevare och äkta hälft som redan höjer männens medelålder:
"Du, vi måste nog flytta."