Mamma är bara en människa

"När man är barn ser man sina föräldrar som hjältar, sen upptäcker man att de är bara människor."

Citatet kommer från vår yngste son och när vi föräldrar gick från hjältar till människor är lite oklart.

Det är mors dag idag. Mamma är en oerhört viktig person i allas våra liv. Hon kan vara både ängel och demon. I självbiografier har ofta mamman en betydelsefull roll. Antingen är hon den älskande modern som undertrycker sina egna önskemål för familjens skull, eller också den dominanta och själviska som är skuld till allt elände som den arme författaren drabbats av i livet. Mera sällan är hon bara en alldeles vanlig människa.

Jag beundrar min egen mamma. En lugn, sansad och smart kvinna med en underfundig humor. Hon ville utbilda sig till lärarinna men pengar fanns inte i familjen så hon fick bli piga som så många andra flickor på 20- och 30-talen. Så småningom träffade hon min far, fick tre barn och en ladugård att ta hand om.

Idag får jag telefonsamtal från mina pojkar som gratulerar mig till turen att få vara just deras mamma. Så firar vi mors dag, presenter förekommer inte och vi är alla eniga om att mamma bara är en människa. Men vi gillar henne.

Grattis till alla fantastiska mödrar.

 

Lite pinsamt var det nog

När jag startade min blogg 2009 skrev jag att det skulle bli sammanlagt 1000 inlägg. Det sista inlägget skulle heta "In i dimman" eller helt enkelt "Slutet." När det tusende inlägget var skrivet hade jag sagt allt och skulle jag glömma mitt löfte borde mina närmaste ta datorn ifrån mig.

Nu blev det inte så. Bloggarnas antal är uppe i ca 1300. Ett av mina tidigaste alster handlade om en pinsam historia som nu kommer i repris.

Jag ska äta hotellfrukost och lastar en tallrik full med en massa gott, hittar ett fönsterbord med utsikt över ett disigt Haninge. Men jag har glömt bröd, reser mig upp för att hämta en "fralla." När jag kommer tillbaka till "mitt" bord sitter där en främmande karl med en tallrik framför sig och "min" tallrik mittemot. Jag glor lite småsurt på den fräcke mannen, tar min tallrik och ska byta till ett annat bord när främlingen säger: "Don´t take my plate." "No, it¨s mine", säger jag med bestämdhet och går vidare men upptäcker i samma stund att jag bär på två tallrikar, min egen i vänster hand och hans i höger. 

Mannen ifråga är storätare och har lastat mat på två tallrikar. En som han har framför sig och en annan som han placerat på "min" plats och jag har burit min tallrik med mig när jag hämtade brödet så "mitt" bord såg ledigt ut.

Låter det här förvirrat så är det precis vad det är.

Jag går på skakiga ben fram till den okände och får fram någon sorts ursäkt på haltande engelska och han svarar vänligt "it¨s okay" och jag vandrar skamset vidare.

Så här lät det säkert när herr engelsman berättade om händelsen för någon kompis: "An elderly lady came to my table and took my plate and then in "taskig" english tried to excuse herself. I wonder in what state of mind she was.

Ibland undrar jag själv

 

Med knäna brett isär

Kvinnan på bilden verkar hoptryckt. Herrarna tar plats, sprider sina knän, kallas "manspreading" på engelska, "bresa" på Malåbondska, men vad heter det på svenska? Knäutveckling kanske. En manlig vana eller ovana. När en man tar plats betyder det att han mår bra, är på gott humör och ostressad. I alla fall enligt mina källor. Men akta er mina herrar för att "bresa" på bussen. Då surnar medresenärerna.

Det är ett välkänt faktum att en tresitssoffa utan vidare klarar att ge plats för fyra kvinnor, medan samma soffa endast rymmer två män.

Jag står i köket, frostar av min frys och lyssnar lite okoncentrerat på morgonteve men hör ordet Erdogan upprepas om och om igen. Den mäktige turkiske ledaren har fått medvind och vill ge de, i hans tycke, självgoda svenskarna på moppo. Han har makten och gör som han vill och vi som trodde att alla älskade oss.

Isen har försvunnit från Norra hamn och kvällarna bjuder oss på  fantastiska solnedgångar, bägge bilderna är från i gårkväll. En tavla som ständigt skiftar.

 

Gammal man gör så gott han kan

Han var ung en gång för länge sen

I dag vårdar jag en antik klenod. Dukar vackert på morgonen och har till och med köpt present. Jag firar min man som fyller 85 år. Han var en mörk skönlockig yngling på 21 år när vi träffades, idag är han en gråhårig något tröttare variant av 21-åringen. Under de år vi levt tillsamman har vi flyttat 6 gånger, fått två söner, fyra sondöttrar och de i sin tur har gett oss fyra fina pojkar, våra barnbarnsbarn.

Det sägs att många äldre människor står utanför det digitala samhället. Det är tyvärr sant. Många klarar inte den nya tekniken och har inte ens tillgång till internet. Samhället har glömt bort att de finns.

Min man fick en mastig dator genom jobbet redan i början på 90-talet, vi köpte internetpaket 1999 och det gjorde att intresset fanns hos oss att försöka hänga med i utvecklingen. Visst svär vi ibland vid datorn, som t ex igår när vi skulle boka flygbiljett, men vi klarar oss bra.

I källaren på Strands galleria finns en vägg med speglar där man kan möta sig själv. Det kan vara förödande för självförtroendet. Man känner sig pigg och alert, går med raska steg, känner ingen ålder, kan vara 38 eller 49 eller 73 men där i spegeln möter man en figur som är äldre än de flesta, blek och gråhårig, dessutom ser hon sur ut. Är det verkligen jag? Nej, den som är klok undviker spegelväggar.

Ju äldre man blir, desto mer rädd blir man om klenoden man har vid sin sida. Idag går vi omkring med alla tänkbara åldrar inombords och är glada för varje dag vi har tillsammans.

 

Texter från en annan tid

Lyssnar på P1 där en man ringer in och tycker att vi borde ändra vissa rader i nationalsången. Han mår dåligt när han går på fotboll och måste sjunga:

"du tronar på minnen från fornstora dar

då ärat ditt namn flög över jorden."

Inringaren tycker att vi istället ska hylla vår 200-åriga fred.

Man bör nog inte ändra i gamla texter. Nationalsången, skriven på 1800-talet, speglar sin tid när svensken  var stolt över sitt "ärorika" förflutna. Man kan givetvis skriva en helt ny sång om man tycker den gamla är för pompös, men det är inte troligt att en ny text skulle slå ut den gamla. Själva grundtanken i en nationalhymn är att det ska vara en grandios och något överdriven hyllning till det egna landet och till texten bör det vara en passande hurtfrisk melodi. USA:s och Italiens nationalhymner är vackra att lyssna till.

Rickard Dybeck som skrev "Du gamla, du fria" åstadkom även en text som jag aldrig glömmer. Vi sjöng den i småskolan och begrep ingenting av texten:

Mandom mod och morske män,

finns i gamla Sverige än

Kraft i arm och mod i barm

ungdomsvarm i bardalarm.

Ögon blå, då och då

le i blomsterdalar där.

Nord du jordens jättelem

Nord du milda hjärtans hem.

Trots att den här visan knappast sjungs idag sitter den i huvudet på mig, precis som Jakobs tolv söner och ett antal tunga psalmverser. De var utantilläxa som gällde under mina skolår. Ve dig unge om du inte kan din psalmvers när fröken kräver svar

Mörkrets furste stiger ned

hotande och vred

Han rustar sig förvisst

med våld och argan list

likväl vi oss ej frukte.

Nu blev det utvikningar från originalämnet, Jag, som förutom nationalsången skulle dissekera texten i Internationalen och Kungssången. Men det får bli en annan gång. Vänta bara!

 

Jag behöver lilla a och ett förstoringsglas

Läser i NSD om författaren Daniel Sjödin som skrivit en bok på 400 sidor, varav 200 sidor saknar bokstaven a. Formuleringskonst förvisso, säger NSD:s recensent, men det är ingenting för läsaren. Det blir bara konstigt.

Hur är det möjligt att skriva en mening utan att använda bokstaven a.

Jag tänker försöka och provar med en a-lös berättelse om vad som hände oss förra veckan.

"Bilen bredvid trängdes. Herr Lindbergh vrider och vänder sitt mini-åk förbi vidundret för tillgång till sitt bås. Men kolossen står med stjärtvingen i vägen och det blir stolpe in för min hälft, och oj vilken smäll det blev. Tegelröd bil får oestetiskt streck i både lodrät och vågrät riktning. Den är inte längre snygg. Eder utsägs i underjorden. Förödelse, oerhört retfullt och förmodligen dyrt."

Riktigt så dramatiskt var inte mötet med stolpen. Men ett litet saknat a betyder så mycket för ett nyanserat berättade. Prova gärna själv. Det är fånigt, roligt och nästan omöjligt. Man måste beundra författaren som skrev 200 a-fria sidor, men till vilken nytta om ingen orkar läsa.

Nej, jag fick ingen remiss för starroperation. Ögats skärpa låg på 0,5 och enligt optikern kommer bara en sådan remiss i retur från ögonkliniken. Skärpan ska ligga klart under 0.5 för att remissen ska läggas i "väntehögen." Optikern rekommenderade privatläkare om jag kände frustration. Gör jag det? Njaa!