En dikt får avsluta april månads bloggande. Den är skriven en valborgsmässoafton för mer än 60 år sedan och är en hyllning till våren och chefens bortovaro. Inget fel på chefen, det var en ytterst vänlig man vars enda problem var att han var chef. Poeterna, två till antalet, hade en glad dag på jobbet.
Ljuva längtans blå
uti fjäderharvans fårhimmel.
Ack, chef ändå,
om du kom bort i Stockholms vimmel.
Pappren som samlas på borden,
det tar vi en annan dag.
Nu är det frid på jorden
och här är blott du och jag.
Nu är vår lycka total
med läpparna målade röda
Vi är den personal
som Malå kommun tvingas föda.
Efteråt gick fru M hem till man och barn, medan fröken Hermansson iklädde sig nya vårkjolen, tunna jackan, nylonstrumporna och gick ut i den sena kvällen för att lyssna till manskören som så innerligt och vackert sjöng:
Var skog har nu sin källa
var äng sin blomma har
vart hjärta har sin saga
från flydda ungdomsdar
och skogens källa sinar
och ängens blomma dör
men hjärtats tysta saga
ej någonting förgör.
Snöglopp, minusgrader och snålblåst kunde inte förta stämningen vid den sprakande brasan. Framtiden låg i ett rosende skimmer och vem vet. kanske just denna kväll skulle fröken Hermansson möta sina drömmars prins.
Ha en trevlig valborg!