Personlig bankman

Följande rader står att läsa i ett brev som jag fått från en bank. Brevet har jag förkortat och delvis ändrat.

Gunnel ..........

......................

......................

Jag är bortrest och kommer inte i tjänst förrän till hösten. Om du behöver hjälp kan du vända dig till min kollega på 123456789.

Med vänlig hälsning

Putte Paljett

Personlig Bankman

Jag blir en aning förvånad över brevet. Där står i svart på vitt att jag har en personlig bankman, något som jag inte hade den blekaste aning om. En anonym herre som jag varken sett eller talat med. Frågorna hopar sig. Har alla kunder en egen bankman eller kan mitt ynka konto och den ständigt sjunkande fonden ha imponerat så mycket på banken att jag tilldelats en personlig bankman?

Men just idag sträcker jag på nacken, sätter näsan i vädret och går ut i verkligheten och känner mig oändligt rik, ty jag har en alldeles egen personlig bankman.

Må väl!

Lovsång till svärmor

Det här är ett foto av min svärmor som föddes 29 maj 1912, alltså för exakt 100 år sedan. Den lille killen med solglasögon är hennes förstfödde (min man), den lilla flickan är okänd.

Hon växte upp i Detroit USA, träffade så småningom en svensk man och gifte sig med honom. 1947 reste de till Sverige och bosatte sig så småningom i Bureå.

Min svärmor var en härlig kvinna, alltid glad och positiv. Hon tyckte att livet var spännande och var aldrig rädd för att pröva på något nytt. Hon dog 98 år gammal och lämnar bara goda minnen efter sig.

Jag brukar fråga mina anhöriga om det är tillåtet att sätta bilder av dem på bloggen. Min svärmor kan jag inte fråga, men jag är helt säker på att hon skulle ha fnittrat och verkligen gillat att få huvudrollen i ett blogginlägg..

Hej!

Jättegott

Idag på Mors Dag bjöd min gubbe på middag på restaurang. Jag beställde laxplanka, min hälft beställde plankstek.

Maten var hyfsad. Potatismoset vackert upplagt, såsen god, men laxen var hårdstekt och broccolin inte ens förvälld. Den var kall, hård och omöjlig att äta. Min hälfts plankstek var god men senig.

Kvinnan som serverar kommer fram och frågar vänligt: "Smakade det bra?" "Ja", säger jag, "det var jättegott!" Runt omkring vid de andra borden hör jag samma svar från par som får frågan om hur maten smakade.

Jag ljuger alltså! Det är heller inte första gången. Jag ger alltid samma svar, vare sig maten är suveränt god eller misslyckad. "Jättegott!" Allt jag äter ute på lokal är "Jättegott!" Jag vill vara artig mot den som frågar så vänligt och därför ljuger jag. Kanske är jag inte helt ensam om det beteendet.

När jag kom hem åt jag Dajmglass. Det var jättegott!

Hej!

Stäng av mobiltelefonen

"Stäng av era mobiltelefoner" är en uppmaning som numera alltid ges innan man går in i en teatersalong.

En kvinna som jobbar på Norrbottensteatern berättade att under en föreställning på teatern ringde det i en telefon och en man i publiken svarade. Sen gick han runt i salongen under ivrigt pratande och slutade inte förrän den övriga publiken buade.

En släkting till mig, som sällan använder sin mobil och lika sällan får samtal, var på en begravning. När hon gick tillbaka till sin bänk efter att ha tagit farväl vid kistan, ringer hennes mobiltelefon. Den telefon som aldrig annars ringde började skrälla just i detta ögonblick.

Efteråt kunde hon se att samtalet kom från "okänd." De övriga begravningsgästerna som förstod att min vän led och tyckte att det var fruktansvärt pinsamt, tröstade henne med att det troligen var den avlidna som kontaktat och ville meddela att hon hade det bra och var nöjd med sin begravning. En bra och tröstande förklaring!

Så glöm inte att stänga av din mobiltelefon!

En alldeles vanlig tisdag

Vi hade fixat frågor till en tipspromenad igår. Det här var den svåraste frågan av resultaten att döma.

Vad heter Sloveniens huvudstad?

Bratislava

Ljubljana

Sarajevo

Den här frågan var den lättaste.

Vilket av följande verk har Strindberg skrivit?

Tribadernas natt

Natten är dagens mor

Fadren

Kvällen ägnades åt teven och dopet av en liten prinsessa som kanske är drottning när vi skriver 2100. Nu vet jag att det finns en och annan som är emot kungahus, men nog vore det väl illa om vi skippar monarkin precis när vi kan se fram emot kvinnliga statsöverhuvuden. Nej, hur skulle det se ut! Rebuplikanska klubben kan komma igen efter Estelles tid.

Efter dopet såg jag på schlageruttagningen och är helt säker på att detta år blir de ryska tanternas år. Ryssarna tar inte bara guld i hockey, de kommer att spöa oss även i schlager.

Tankar om sommaren 2012

Så ska man fira semester

Det sista jag hörde innan klockradion självslocknade var en man som frågade lyssnarna "Vad har du tänkt på idag?"

Visserligen har min hjärna tidvis varit frånkopplad, men jag har haft en tanke på sommaren som kommer och hur den ska utnyttjas.

För mig är det alldeles lagom att göra någon eller några dagars rundresa i Norr- och Västerbotten. Besöka Ostens Hus och IKEA, leta loppisar, träffa släkten och besöka okända platser med namn som Blisterliden och Blattnicksele. Och alla dessa orter har en sak gemensamt. De ligger inom några timmars bilresa från den bästa

platsen av dem alla - LULEÅ.

Det var vad jag tänkte på igår.

Hej! 

Fisförnäm är dagens ord

Vi lider av baksmälla i riket. Tre Kronor, vårt stolta landslag, är utslaget i kvartsfinal på grund av finåkning och fisförnäma dragningar. De välbetalda hockeyproffsen var ett riktigt lallargäng, som saknade kött och hjärta, publiken uteblev och den ende som fick godkänt var Loa Falkman som sjöng nationalsången på ett alldeles utmärkt sätt.

Allt detta, skrivet av Lasse Anrell, står att läsa i rosa sportbilagan, där den för oss svenskar så snöpliga förlusten ältas i ett antal sidor.

Men vilken härligt mustig svenska Anrell använder. Ett ord som "fisförnäm" hör man knappast idag.

När denna gamla drottning visar sig i sin rosa hatt och kappa är hon enbart förnäm.

Om jag visade mig på Storgatan i Luleå i en liknande kreation, kanske någon skulle kalla mig fisförnäm. Men man kanske skulle prova. Är det någon som vill göra mig sällskap?

Trevlig helg!

Ett år på sextiotalet

Den här annonsen kommer från "Husmodern" och året är 1964. Samma år som jag blev mamma och hemmafru. Bilden berättar för mig och andra hemmafruar hur viktigt det var att våra förklän var vitare än grannfruns.

Så här skulle vi se ut inunder 1964. Med gördel som formade kroppen blev vi enligt annonsen både gladare och vackrare. Pinoredskapet gördel försvann i slutet på 60-talet och saknades av få, men lär nu ha återkommit i stor skala. Nu finns det nya generationer att plåga.

Jag känner både skräck och förundran inför tidens gång, när den son som föddes 1964 och som var en av anledningarna till min hemmafrutid, bara har två år kvar till sin 50-årsdag.

Ha det!

Det vill jag inte berätta

Man kan inte berätta allt i en blogg. En del detaljer vill man hemlighålla för människor utanför den allra närmaste kretsen.

Jag kommer t ex aldrig att berätta vad jag väger, trots att jag bara har några kilos övervikt. Nu är väl ingen så intresserad av just mina kilon, men det är lite underligt att så många av oss vill hålla vår vikt hemlig. Alla kan ju se att man ätit en eller annan kaka för mycket, men att bekräfta detta faktum med en siffra, det vill varken jag eller någon annan som har lite extra fett på kroppen.

Min ålder nämner jag aldrig i bloggen. Jag är farmor, gift sedan 52 år, född före andra världskriget och skäms absolut inte för att jag är rätt ålderstigen. Men att skriva ner den höga siffran i text, det tar emot, så det gör jag inte.

Väninnan och jag kan komma med de grymmaste förslag om hur vi vill straffa pedofiler och våldtäktsmän. Men jag skulle aldrig våga sätta dessa ord på pränt i bloggen. Våra förslag skulle anses primitiva och inhumana och vem vill framstå som elak och grym bland alla goda rättstänkande medborgare.

Så därför kan det vara klokt att inte berätta allt i en blogg.

Trevlig måndag!

En egotripp

Vi som bloggar kan nog ibland vara rätt egotrippade. På bloggen kan vi berätta om vad som intresserar eller retar oss. Dessutom kan vi skriva om oss själva och det är vad jag tänker göra i mitt blogginlägg nummer 600.

På bilden ovan står jag i vårt omoderna kök på Blekingegatan 8 i Stockholm. Det är 60-tal och jag är gift sedan en månad tillbaka. Av fotot att döma verkar äktenskapet vara knäckande. I lägenheten finns en gasspis, men varken kylskåp eller andra skåp. Toaletten är så liten att man får backa in och badkaret för samtliga lägenheter finns i källaren.

Fortfarande 60-tal men 5 år senare. Modet föreskriver virkad hatt och det är klart man följer modet. Den olivgröna skapelse jag bär på mitt huvud liknar den hatt Petson bär. (Han med katten Findus). Bärarinnan har själv virkat den, medan de stickade plaggen på den lille gossen nog är mormoderns verk.

Nu har det blivit 80-tal. Hela familjen är på semester i Italien och Monaco. Av bilden att döma beundrar sönerna moderns krullpermanent.

Nu skriver vi 2012 och fotograferar inte längre varandra. Ska man ta ett foto ska motivet vara vackert. Därför tar vi de flesta bilderna från den förnäma utsikten från vår balkong. Fotot ovan taget förra veckan, när isen började lämna plats för vatten.

Trevlig helg!

Dagens ros

Under rubriken "Dagens ros" i morgontidningen, kan man ge en eloge till någon man tycker förtjänar en sådan. I lördags fick min äkta man en ros i NSD för sitt tålamod som lärare i engelska för PRO-medlemmar. Han blev jättestolt över rosen och tidningsurklippet sitter nu på anslagstavlan.

Vem vill jag ge dagens, veckans eller årets ros?

Jo, utan tvivel en grupp människor i vårt land, som har det mest otacksamma jobb som finns. Det är oftast unga flickor och pojkar som med usel betalning tar sina första steg i arbetslivet i ett jobb där de blir utskällda, mordhotade, hatade och hånade.

Hur känns det att komma hem efter en arbetsdag när man nästan bara lyssnat på arga röster och hånfulla kommentarer.

Så min ros går till alla unga telefonförsäljare som fått den hopplösa uppgiften att sälja saker till folk som just ska äta middag eller se "Mästarnas mästare" på teve. Min förhoppning är att dessa unga personer snarast hittar ett trevligare arbete och slipper störa Svensson när han/hon är som surast .

Godmorgon!

Alla vill vinna

En samling spelkort

I helgen har vi haft trevligt besök av svägerska och svåger från grannlänet. Vi fyra spelar ofta kort (Gin rummy) när vi träffas. Den här gången var det speciellt lämpligt eftersom det var busväder ute och kvinnorna i sällskapet led av smärtor både här och där.

Vi är olika personligheter när det kommer till något så allvarligt som kortspel. Vi har mannen utan pokerface, som bara genom sitt sätt att andas, omedvetet berättar att han har bra kort. Vi har svågern som är strategisk och tänker i flera steg framåt, svägerskan som morrar om någon sabbar hennes tänkta kortköp och så undertecknad som alltid får de sämsta korten. Jo, det är absolut sant!!!

Hur det gick? Som det artiga värdfolk vi alltid är, lämnade vi generöst över segern till våra gäster.

Jag ser fram emot revanschen.

Ha en glad och solig vecka önskar bloggerskan!

Ljuva 50-tal

Tiden går och ingenting är längre som förr. Det märker man särskilt när man bläddrar i gamla tidningar. I en Fickjournal från 1957 kan man i en lång och intressant artikel läsa att lärarna snabbt kommer att bli överflödiga på grund av elektronålderns underverk, speciellt televisionen och bandinspelningsapparaten.

Med bandinspelningsapparaten kan man höra sin egen röst och eleverna i skolorna kan lyssna till sitt eget tal, slipa av sina taldefekter och bli goda vältalare. Tidningen frågar sig till slut om bandspelaren och televisionen i framtiden kommer att sköta det mesta av undervisningen medan läraren enbart blir en övervakare.

Vad vore Fickjournalen utan "Förtroliga vrån". Här är ett råd till en ung grabb med problem.  Jag har förkortat svaret.

"Så omdömeslöst av tandsköterskorna att diskutera ert utseende och säga att ni såg "rolig" ut. Det var tanklöst. Ni tycker inte om att bjuda upp samma flickor på danserna. De flesta säger att ni dansar bäst i hela orten, ändå får ni stå ouppbjuden när det är damernas.

Jag tycker att ni ska skaffa er mera manliga hobbies, ty om det kommer ut i trakten att ni syr och broderar blir det inte roligt. Er böjelse för att laga mat behöver ni inte skämmas för. Män som är tystlåtna och gripna av sitt arbete fascinerar kvinnor. Försök att bli oåtkomlig, så får ni säkert framgång."

Så mycket det blev från en sådan liten tidning.

Ha en god helg!

I maj månad

Igår var det 1:a maj och "Arbetets söner" demonstrerade. Jag stod med kameran i hand och spanade efter en äldre herre som gått i tåget i 40 år. Jag missade honom totalt men i stället fick jag en bild av våra styrande kommunalråd.

Lagom till 1:a maj hade parkförvaltningen pyntat Storgatan med blommor. Detta var helt onödigt tyckte någon eller några vandaler som vinglat gatan fram under natten, troligen rätt laddade med alkohol som befriat deras hjärnor från besvärande tankeverksamhet.

Jag blir så ilsken, när jag ser förstörelse av det här slaget. Här jobbar parkförvaltningen  för att försköna miljön, något som de flesta av oss är glada för och så kommer en eller flera lallande idioter och tar sig rätten att förstöra. 

Men nu skiner solen och det är dags för mig att avsluta dagens klagovisa.

Hej!