Sedlighetsdepartementet

Nu är glada julen slut, nu får man bli arg igen.

Tänk om vi i vårt land hade ett sedlighetsdepartement med enbart manliga ledamöter, vars viktigaste uppgift var att upprätthålla moralen, speciellt den kvinnliga.

Kvinna, så får du inte se ut.

Klädd i huckle, hijab eller liknande som skyler hår, hals och axlar kan vi ensamma eller i en väninnas sällskap få åka till Piteå eller som längst 7 mil hemifrån, vill vi åka längre måste vi ha en manlig släkting som sällskap. Moralen hos det kvinnliga könet försvagas helt klart med avståndet till hemmet.

Såpoperor med kvinnliga skådisar är farligt och olämpligt. Sedlighetsdepartementets medlemmar ska inom kort ha en diskussion om kvinnor överhuvudtaget har rätt till utbildning. I alla fall är samundervisning helt fördärvligt ur moralisk synpunkt.

Det här är verklighet i dagens Afghanistan och att läsa om eländet i dagens NSD gör mig bedrövad och ilsken. Förtryck och ofrihet i religionens namn är ett helvete både för män och kvinnor. Vi får tacka den fria världen för att vi slipper sedlighetsdepartement som tydligen bara har till uppgift att kontrollera och moralisera över sina medborgare.

 

Gunnels rimstuga

"En enda dag på året

ska du jobba julegubbe

alla andra årets dagar

kan du sitta på din stubbe.

Du är en liten lat en

som på min plånbok tär

ditt jobb det sköter andra

medan du blir populär.

En enda dag på året,

december tjugofjärde,

den enda dag på året

när du har något värde."

"Du mobbar mig", sa tomten

"jag orkar inte mer

låt mig nu få berätta

hur jobbigt allting är.

Det är en dyster sanning

men hela nästa år

så lider jag och våndas

av gröten som jag får

Jag mår så gräsligt illa

av klibbig mannagryn

och havregröt så iskall

på varenda bro i byn.

Det tar ett år, nej längre

att mildra min kolik

att bota mina smärtor

och tysta mina skrik.

Så alla årets dagar

förutom just den här

är jag indisponerad

jag har ju gallbesvär."

Så talte stackars tomten

jag honom väl förstår

i år får han omeprazol

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!

 

Henry och Berta

Den 19 juni 1911 gifte sig 22-årige Henry Enrique Montes med 24-åriga Berta Karp. Bröllopet ägde rum i Detroit, Michigan. Henry var född i Mexiko, Berta i Tyskland och bägge hade lämnat sina hemländer för att emigrera till drömlandet USA.

Min son (släktsökaren) hittade deras vigselbevis på "My Heritage" och där fanns även namnen på deras respektive föräldrar. Tyvärr hade prästen som skrivit in deras namn i vigselboken en nästan oläslig handstil.

Varför mitt intresse för Henry och Berta? Jo, de är min mans morföräldrar och morfar Henrys bakgrund är ganska okänd för oss.

Min svärfar emigrerade till USA 1927 och fann där sin blivande hustru Viola som är Henrys och Bertas äldsta dotter. 1937 ansökte svärfar om amerikanskt medborgarskap och fick det också.  Tio år senare kom mina svärföräldrar på besök till Sverige och blev kvar här. Viola, född i Detroit, älskade det lugna livet i Ljusvattnet och ville inte återvända och kanske se sin son tvingas ut i något krig någonstans.

Henry och Berta på sitt enda Sverigebesök. Det skedde 1966. På bilden även barnbarnsbarnet Peter.

Min yngste son som också är barnbarnsbarn till Henry och Berta, tog ett DNA-test som visade att han var 83% skandinav, resten kom från Mexiko plus en del andra länder och han hade även en dryg procent indianblod i sitt DNA.

Nu har både gubben min och jag tagit ett DNA-test som förhoppningsvis visar min mans indianska rötter och att det hos mig finns lite sameblod. Det är inte omöjligt. Med ett sådant resultat kan våra söner stoltsera med att det i deras DNA finns en gnutta arv från två ursprungsfolk.

 

Ännu en "skandal"

Vi har en fri press med duktiga journalister som ser till att fiffel och båg med statliga medel och andra lurendrejerier kommer fram till medborgarna. Men ibland övergår journalistiken till drev, som i fallet Ida Karkiainen.

Ny regering, nya ministrar. Är det hedervärda personer eller finns det något snaskigt i deras bakgrund som pressen kan plocka fram? Naturligtvis, det finns det oftast.

Eneroth hade ingen koll på var hans hand hamnat. Han bad om ursäkt och kallade sin fadäs för Kronobergsandan, som lär betyda att man är fysisk och tycker om att krama varandra. Släkt med Vikingasjukan men en något förfinad variant. Olika namn på samma problem.

Strandhäll betalade inte sina räkningar i tid och twittrade innan hon tänkte.

Men ingenting blev så långdraget som "skandalen" runt civilminister Ida Karkiainen från Haparanda. En nyhetssajt, "Nyheter idag", fick tag på ett foto där tonåriga Ida sträckte upp armen i en gest som eventuellt, möjligen, kanske kan tolkas som en Hitlerhälsning. Det blev stora rubriker.

Dag två av skandalen upptäckte kvällstidningarna att Ida har en sambo som är trummis i ett band och i bandets lokal finns en sydstatsflagga.

Dag tre av skandalen anlitades en musikprofessor som kunde berätta vad man eventuellt kanske kan kalla musiken som spelas i bandet där civilministerns sambo är trummis.

Dag fyra av skandalen åker två journalister från Expressen upp till Haparanda för att fråga folket vad de tycker om civilministern.

Ida behöver inte förklara sig. Hon är inte ansvarig för att hennes sambo spelar trumma i en hårdrocksgrupp med obegripliga texter. Hon är bara ansvarig för sina egna handlingar. De två journalisterna kunde meddela sin tidning att haparandaborna gillar sin Ida men tycker hjärtligt illa om det drev som riktats mot henne.

Dag fem är Ida ointressant för pressen-

 

Mitt gamla exemplar av "Norran"

Vad gör man i kylan? Ägnar sig åt lite "döstädning", kanske. Man håller en sak i sin hand och känner efter om man verkligen vill ha den kvar. Saknar man känsla för prylen, skickar man iväg den, blir man känslomässigt berörd, behåller man den. Allt detta enligt en bok som gjort stor succé.

Här står jag och håller en tidning i min hand som är precis lika gammal som jag. Samma datum, samma år. Det är en gammal "Norra Västerbotten", skör och med en del skavanker, precis om det mesta från den tiden.

Helårsprenumeration, 15 kronor. Här är ett urval av vad tidningen bjuder på:

Skrämmande och det blev bara värre

En artikel berättar om en ung man från Österrike som krockar med sin bil mot ett träd, får så svåra smärtor att han tar sin pistol och skjuter sig själv i ögat, men av skottet blir smärtorna bara värre, han stapplar ut från bilen, går ner till en å där isen brister och han drunknar. Inga smärtor plågar honom längre.

Radions grammofontimme börjar den här dagen med "Rakoczy-uvertyr" och slutar med hambon "Hej på sig lilla skälmunge där." Den senare finns inte på youtube, jag har kollat.

Till äktenskap ledig:

Jag är en ung, ensam, enkel, förmögen landsortsflicka med gott anseende och egen lantgård. Min högsta önskan är att ingå äktenskap och göra en man lycklig, gärna fattig enär min egen förmögenhet räcker för oss bägge.

"Svar till Biggan i Röjnoret."

Tango i Glommersträsk

Några vackra och trevliga flickor sökes, villiga att förljuva några grabbars leverne. Uppgifter härom till:

"Tango, Slowfox, Foxtrot och Step i Glommersträsk."

Jag har vid något enstaka tillfälle dansat foxtrot i Glommersträsk, dock utan att förljuva tillvaron för någon.

Men jag känner för min gamla "Norran" och behåller den.

 

Fyra nyanser av beige

Den här bilden är från mars 2011. Första dagen i vår nya lägenhet. Med två stolar och en radio satt vi och kände in vårt nya boende. Lägenheten med utsikt över Luleälven. Vi var så nöjda.

Vinter

Sommar

Hyreshuset är byggt 1988. Ingenting i lägenheten är förändrat såvitt vi vet. Endast ett äldre par har bott här tidigare. Ny spis har vi själva köpt, Lulebo hade inte råd eller ville inte. Värre ändå är att kyl- och frysskåp är från byggnadsåret och det skäms både vi och förhoppningsvis Lulebo över. Knappast miljövänligt! Vi bör nog ha ett seriöst samtal med vår värd.

Beige låter förstås väldigt tråkigt men under julmånaden kan man glätta upp med röda gardiner och broderad tomte. Övrig tid får man själv stå för det färgstarka.

På hyllan, längst till vänster, står kaffekvarnen från Kuorbevare, den berömda kvarnen som många gamla Malåbor har med sig ut i världen som ett minne från hemtrakten.

För dryga 40 år sedan såg det ut så här hemma hos oss. Stereo, kassettspelare och tjock-tv. Ingenting av detta finns kvar, inte ens LP-skivorna som med tiden blev ganska många och innehöll favoriter som Elvis, Tom Jones och Glen Campbell. Jag saknar dem.

 

Hustruskolan och en krånglande hiss

"Lär dig så mycket du kan i Hustruskolan, du som står på språng för att ge ditt levande jag åt den du älskar."

Så tjusigt formulerade man sig i tidningen Femina 1958. Där fick den unga flickan lära sig att rätt behandla sin partner.

"Varje arbetsgivare kräver betyg. Undantaget är den blivande mannen som inte kräver husmorsegenskaper av sin blivande. Vi ska vara glada att släppas in i männens värld, men vi borde rasa över att vårt naturliga yrke, husmoderns, därmed blivit lidande. Idag kan ingen kvinna sy plattsöm eller kråksöm och inte eller kan de stryka en skjorta. Förunderligt att dagens män har så små pretentioner."

En man med små pretentioner

Jag missade rätt mycket av Hustruskolan och min stackars arbetsgivare härhemma lärde sig snabbt att strykfria skjortor är ett måste. Han har utan att klaga accepterat sin lagvigdas tillkortakommanden i kråk- och plattsöm. Han hade otur, den blivande makan var en usel elev i hustruskolan.

Världen har förändrats och alla hustruskolor har lagts ned. Dess huvudsakliga innehåll som innebar "vård av vuxen man" funkar inte enligt Skolverkets planer om en jämlik skola. Nu kanske inte Feminas hustruskola lydde under Skolverket, men även veckotidningar kan känna tidens vingslag.

Så till någonting helt annat. Jag är glad över att bo i hus med hiss men i förrgår blev jag inlåst i densamma. Dörren gick inte upp. Fast jag anser mig vara en lugn och sansad person kände jag ett krypande obehag av att vara instängd. Det hela varade i cirka 5 minuter, men det räckte. Att vara inlåst en längre tid i ett slutet utrymme måste vara rena mardrömmen. Men jag är fortfarande glad över att bo i hus med hiss.

 

Ett litet bla-bla-bla

I förrgår tog jag årets influensavaccin och den 3:e dosen av Pfizers droppar. Nu ska det förhoppningsvis bli en frisk. lugn och fröjdefull jul. Kön med folk som ville vaccinera sig ringlade snabbt fram på Alcatraz och efter en halvtimme var jag ute igen.

Sen en tur till Akademibokhandeln för inköp av litteratur. Böckerna jag köpte ska bli presenter till en liten kille som fyller 1 år. Han ska naturligtvis ha en egen boksamling. Bidraget från mig och mannen blev "Bjällerklang med Greta" och "Ville och Vera på kalas."

Lille Vide, som gossen heter. är vårt tredje barnbarnsbarn och han ska leva och verka in på nästa århundrade och ingenting är mera viktigt än att han och hans medbröder och systrar får en någorlunda frisk planet att ta hand om.

Många kloka män och kvinnor samlades nyligen i Glasgow för att rädda det som räddas kan av vår jord och se till att kommande generationer ska få lika fina livsvillkor som vi har haft. Resultatet blev både risat och rosat. Bla-bla-bla, säger Vide 1 år, och vad det betyder, vet vi inte riktigt.

 

Banta med champagne

In i dimman

Det sägs att när F-n blir gammal blir han religiös, Det stämmer inte. Istället tappar man tron.

Tron på politiska löften och kvällstidningars rubriker. På Stig Strand och hans undergörande vitaminpiller. På alla tänkbara dieter i olika bokstavskombinationer. Man blir cynisk och pessimistisk. Nu talar jag givetvis bara om mig själv.

På tal om dieter så fanns det en populär sådan någon gång på 70-talet som gjorde bantaren glad. Man blandade sin karga kost med ett antal glas champagne. Så här kunde en dag se ut:

08.00 Te, smörgås med krasse

10.00 Ett litet glas champagne

12.00 Sallad på räkor och gröna blad

14.00 Ett litet glas champagne

17.00 Grönsakssoppa med frikadeller

20.00 Ett glas champagne.

Bantaren somnade glad och lullig och brydde sig inte längre så mycket om sin övervikt. Ett annat bantningsförslag var att byta ut champagnen mot en ruta choklad. Minns att en arbetskamrat följde den dieten.

November

Började med att skriva att jag med åren blivit alltmer pessimistisk. Det är inte riktigt sant, för varje vecka sedan 40 år tillbaka lämnar jag in mina stående 4 lottorader med joker och tror att storkovan någon gång ska landa just hos mig. Det bevisar att jag egentligen är en obotlig optimist. Eller också bara lite korkad.

Och i morgon är det fredag!

 

Kränkt eller inte kränkt

Den här bilden kan omöjligt kränka någon. En liknande bild pryder en skola i Luleå och har orsakat rabalder. Där har flickan kort kjol och gossen jeans med hål på knät. Bilden är jättefin men några tycker att den är sexistisk och kränkande. Vem den kränker är däremot oklart.

Alla har rätt till sin åsikt, men nog kan vi väl spara ordet "kränkt" och bara ta till det när det verkligen är befogat.

Jag läser i min dagstidning om lärarvikarien som tog tag i tröjan på en pojke som rökte inne i skolan. Läraren försökte ta cigaretten från eleven. Det skulle han inte ha gjort, han blev inkallad till rektor som sa att han kunde vara glad att inte rökarens familj anmälde honom. Förstår om vikarien kände sig kränkt.

När jag började min skolgång på 40-talet var vi lydiga och uppmärksamma och ingen vågade opponera sig mot läraren som var Gud och som hade rätt att smälla ungarna på fingrarna med linjalen. Jag som var ett snällt barn hamnade vid ett tillfälle i skamvrån, där ungar placerades till varnagel för resten av klassen. Jag hade "tjuvläst" tidningen Spara och Slösa utan lov. Straffet blev en timme i skamvrån. Jag blev inte kränkt, eftersom jag inte kände till ordet.

Trött lärare, pigg elev

Tro inte att jag vill ha tillbaka 40-talets skola, absolut inte, men skolan är betydligt stökigare idag om jag får tro dagens NSD  och serien Bonusfamiljen. Ungar som vill studera i lugn och ro behöver hörselkåpa. De stökiga pojkarna har makten över klassrummet och språket är rått. Det här är ju helt sanslöst, det måste vuxenvärlden kunna stävja. Har verkligen alla gett upp? Kanske borde våra skolpolitiker göra en studieresa till Finland. Där lär finnas lugn och ro i klasserna och elevernas kunskap överglänser de svenska barnens.

Har lyssnat till Andrée och Appelkvists bok "Helix." Det är den sämsta bok jag någonsin lyssnat färdigt på. Jag bara längtade till slutet. Det dröjde länge innan jag kom dit, men till slut var det hela över.

 

En fredag som alla andra

Börjar dagen som vanligt med att gå till Circle K och köpa dagens Aftonblad. Fredagskorsordet i tidningen varierar i svårighetsgrad och tillsammans med DN:s alla helgkorsord är vi sysselsatta ett antal kvällar framöver.

Vi är inte förändringsbenägna. Fredagar följer samma mönster vecka efter vecka.

Varje fredag tävlar vi med bror och svägerska om vem som bäst klarar nutidstestet i DN. Testet består av 10 frågor och varje fråga har 4 tänkbara svar. Det gör att man har 25 procents chans även på frågor som man inte har ett hum om. Det här är blodigt allvar och vi har tävlat i säkert 10 år. Svägerskan Nahide är så gott som oslagbar. Hon vinner ungefär 48 av årets 52 tävlingar. Vi andra bara applåderar. Vi är de eviga tvåorna.

Veckans resultat: Nahide 8 rätt. Resten 7 rätt. Som vanligt alltså.

Efter att ha lyssnat till ett antal böcker om glesbygd, småstäder och långa avstånd har jag bytt till storstad, glitter och glamour. I den här nyutkomna boken har författarna inspirerats av Agatha Christie och hennes "Mordet på Orientexpressen", men handlingen är flyttad till de eleganta kvarteren i Stockholm. Så långt ifrån mig det bara kan vara, men just därför kan det vara intressant. Recension kommer så småningom.

Och nu är det dags för fredagsfikat.

 

Den bästa bilföraren är en gammal dam

Kvinnor mellan 73 och 77 år är säkrast i trafiken. Åtminstone om man får tro statistik från försäkringsbolaget Paydrive. Män är skickligast mellan 81 och 87 års ålder. Så ringakta aldrig en gubbe i keps. Deras körskicklighet är klart underskattad.

Man bör inte vara överviktig

Jag vågar inte köra bil längre. När vi flyttade till vår lägenhet fick vi en garageplats i ett garage med många stolpar. Bilplatserna är alltför små för dagens bilar och stolparna bär spår av många bilisters små och dyra misstag.

Nej, det var inte jag

Stolpar har stått i min väg ett antal gånger. Det första mötet ägde rum vid järnvägsviadukten här i Luleå den 30 april 19??. Nysnö och halka och så var den dan förstörd. Nästa möte var vid uppfarten till Coops parkering på Örnäset. Mötet med den stolpen kostade. Både i pengar och äktenskap. Nej, nu överdriver jag en aning.

Tjejen har fått körkort

Har ibland fått kritik för mitt sätt att köra bil. När jag frågade min körskollärare Egron vad han tyckte om min bilkörning svarade han:

"Du kör som en taxichaufför, som är på fyllan."

När jag frågade min mor samma sak, svarade hon:

"Int´jär i mest skadali." Vilket översatt betyder ungefär:

"Händer det något, gör det ingenting, för jag är ingen viktig person."

Lite svårtolkat kanske, men det var nog inget beröm.

Även en av mina svägerskor drabbades av obefogad kritik. Så är skrev hennes man i en bloggkommentar för många år sedan:

"Hon kör som en egotrippad biltjuv. Själv sitter jag mest och håller fast mig i alla tillgängliga handtag. Hennes knallgula bil är känd i hela stan som "gula faran."

De är fortfarande gifta.

 

Man kan göra misstag

Utsikt en annan dag

Under pandemin började vi beställa matvaror över nät. Färdigplockade i papperskassar kunde vi sedan hämta varorna vid affären. Köra hem, låna hyreshusets kundvagn som står i garaget, ta hissen upp till lägenheten och sen plocka in varorna. Perfekt!

Det kan bli fel ibland när man handlar över nätet. Antingen har butiken slarvat eller så har man själv klantat till det. Hushållets överflöd av Falu rågrut är ett exempel på hur det kan gå snett.

Den senaste veckans beställning av avfallspåsar råkade också bli fel. Jag beställde (trodde jag) påsar av den sort man har under diskbänken där man lägger brännbara sopor, plast och annat. Påsar som rymmer ca 20 liter. Men hem kom 2 rullar med 160-liters påsar. Och det visade sig vara beställarens fel.

Utsikt idag

Men vem vill erkänna ett misstag. Så nu lägger jag all plast i en 160-liters påse som förvaras i klädkammaren. Undantar plast som kan ligga runt kött eller fisk och som kan tänkas lukta.

Undrar vad Bolund skulle tycka om mitt miljötänk. Att tömma en påse med plast var 3:e månad istället för var 3:e dag. Det är väl innovativt.

 

Äntligen!

En ny litteraturpristagare har utsetts. Han heter Abdulrazak Gurnah och är säkert värd sitt pris. Hittills har 102 män och 16 kvinnor erhållit Nobels litteraturpris. Karlar kan!

Någon gång för länge sedan försökte jag läsa en bok av pristagaren Halldor Laxness, men lyckades inte fullfölja. Ingen kritik mot Laxness, det är jag som är en bokläsandets lättviktare.

Höstgrant

Den här veckan fyller min blogg 12 år. I början på oktober 2009 började jag blogga, inspirerad av min vän Yvonne. Just då var jag irriterad på Folksam och deras VD som sänkt försäkringsskyddet för pensionärer. Jag skrev några verser och det är just dessa rader som nu 12 år senare går i repris på bloggen.

Hur dyster sig framtiden ter för de gamle,

de har inte något att vänta sig mer.

De stappla sig fram på de spattiga benen, 

och halka i gropar för inget de ser.

Vårt Folksam har minskat på slanten till kistan,

ty VD:n vill ha hela pengen själv

Han vill ha det bästa, det kostar att äga,

den vackraste villan, vid brusande älv.

Nu vet jag ej alls var han bor, direktören,

han kanske bor enkelt, i så fall förlåt.

Jag ville ju bara få rim som fungerar,

om galet, då rättar jag efteråt.

Men sörj ej du gamle, se ljus i din tunnel.

ty livet består inte bara av gråt.

Och snart slutar versen, som skrevs utav Gunnel

och det kan man alltid glädja sig åt.

                                                                                                                                                                                                                        .

 

Katastrofalt usel fotograf

Konst från Vita Duvan

"Det är gråhårstanterna som är rojalister. När de dör ut kommer Sverige att bli en republik."

Så skrev en hoppfull republikan på facebook. Han har givetvis helt fel. Gråhårstanter tar aldrig slut. Det kommer ständigt nya, när de gamla försvunnit. Tanterna kan vi inte vara utan, de är samhällets kulturbärare, familjernas stöttepelare och väldigt ofta kungahusets hängivnaste supportrar.

Som hovfotograf är jag en katastrof. Bilden ovan är från 90-talet. Kungen och drottningen är på besök och får åka i stadens enda "galavagn." Det är snöglopp, kungaparet gömmer sig i vagnens inre och min bild, ja se själv.

Nygifta Victoria och Daniel kommer på besök till Hertsön. Mycket folk som knuffades och störde fotografen. Men en bild blev det.

Nästan lyckad bild vid invigningen av Södra hamn

Kungaparet kommer till Luleås 400-års firande. Det är en solig söndag. Min mobil blänker, jag har svårt att se fotoobjektet, men slänger iväg ett 10-tal bilder mot podiet. Någon av dessa bilder ska väl fånga majestätet. Väl hemkommen upptäcker jag att jag tagit ett 10-tal bilder av mig själv. Selfies kanske det heter i plural. Inte särskilt kungligt.

Att det ändå finns ett kort av kungen beror på att min äkta hälft lyckades. Han som inte kan bestämma sig om han är rojalist eller inte.