På facebook läste jag en kvinnas berättelse om hur hon som barn på 50-talet ofta åkte tåg med sina föräldrar. I restaurangvagnen pryddes borden med vita dukar och vackert porslin och personal i vita kläder gick genom vagnarna och ropade att nu är det dags för "första sittningen" eller "andra sittningen." Det betydde att mat serverades till de lyckliga som hade biljett till första klass.
Min första längre tågresa ägde rum 1959. Jag åkte från Bastuträsk till Stockholm. Minns inte alls några dukade bord, bara en karaff med ljummet vatten för den törstige. Men jag var förstås bara en andra-klass-passagerare.
På senare tid har jag åkt tåg rätt ofta. Varken vita dukar eller vattenkaraffer finns kvar. Idag sitter alla vid skramliga bord och väljer mellan inplastad renklämma eller något annat inplastat. Idag är tågresenärer klasslösa.
Att resa med tåg är en intressant upplevelse. Vuxna människor är inte vackra när de sover. Vår värdighet har gått förlorad där vi sitter med slappa hakor och gapande munnar. Det är verkligen tur att man inte behöver se sig själv.
Små barn och solnedgångar är alltid vackra.