Längst ner till höger i bilden syns en grön stol, eller rättare sagt en enmansbänk. Den och några till finns på kajen vid Norrbottensteatern och där brukar jag ofta slå mig ner efter en promenad i närområdet, titta ut över vattnet och filosofera om allt och ingenting. Det är så rofyllt.
Minns att Al Pitcher (australiensare och ståuppare) uppträdde på Kulturens hus där han visade bilder från Luleå och bland annat ett foto av den gröna ensamma bänken. Han skämtade om att bilden visade svenskens ovilja mot att ha andra människor nära sig. I Sverige vill man sitta ensam. Svensken söker tröst i naturen, medan andra söker tröst hos varandra. Svensson sätter gärna väskan på platsen bredvid sig på bussen i hopp om att så länge som möjligt få sitta ensam och ifred.
Han har både rätt och fel. Tror att många har behov av ensamhet ibland. Det där lugnet som kommer när man sitter i egna tankar och hör bruset runt omkring, men slipper delta i det. Åtminstone gillar jag det. Har både behov av ensamhet och av sällskap, allt i lagom doser.
I veckan fick jag äntligen besöka en optiker och beställa nya glasögon. Assistenten som tog hand om mig efteråt berättade att innan starroperationen hade jag 30 procents syn, nu 80 och efter att jag fått mina nya glasögon 100 procent. Kan det bli bättre? Betalade de dryga 6000 kronor glasögonen kostade utan minsta gnäll.
8 kommentarer:
Känner så väl igen det där om att vilja sitta ensam utan någon bredvid mig. Det gäller förstås inte om det är någon jag känner.
Avundas dig som är igenom gråstarr-proceduren. Och att det gick så bra, helt utan mankemang. Förstår att du glatt betalade 6000. Det kommer jag också att göra. Synen är jätteviktig.
Annica: Det är kanske typiskt svenskt. Jag vill helst sitta ytterst om jag åker buss, tycker inte om att behöva tränga mig förbi någon.
Hoppas att du snart får möjlighet till operation. Kan nästan inte fatta att jag hade så dålig syn. All tidningsläsning skedde med förstoringsglas och lampa.
Jag funderar mest på varför du väntade så länge med att åtgärda din syn? Märkte du inte hur illa det blev och vande dig eller var du rädd för operationen? Det är ju samma sak med hörseln för många, var i veckan hos min audiolog och hon sa samma sak - många väntar alldeles för länge på att åtgärda detta enkelt. Viktigt på alla plan att se till att man har alla sinnen i behåll, annars följer hjärnan efter och stillnar den också. Idag är ju allt rutinåtgärder. Skönt för dig iallafall, det måste vara en helt ny värld som öppnar sig!
Monet: Delvis vande jag mig men det tog lång tid innan jag fick remiss till operation. Det är ofta läkarbrist på ögon och de flesta norrbottningar får åka till Stockholm för starroperation. Du har rätt i att en helt ny värld öppnar sig, lagt undan förstoringsglasen, tavlorna på väggen har fått klarare färg, det är helt fantastiskt.
Pitcher överdriver gärna lite för knorrets skull, det är ju hans jobb som komiker. Jag tror inte så mycket på de nationella dragen. Det finns många människor i vår vida värld som föredrar en stunds ensamhet ibland och trivs med sitt eget sällskap. När jag läste din blogg tänkte jag på min pappa, som aldrig varit i Sverige eller träffat en svensk (utom Anders, förstås). Han skulle definitivt välja den gröna stolen om han promenerade på kajen i Luleå. Väsktricket på bussen skulle han använda flitigt. Inte mamma dock; hon var sällskapssjuk i alla lägen. Jag är ganska lik min far när det gäller sällskaplighet, medan Anders trivdes väldigt bra i andras sällskap och sökte alltid kontakt med folk omkring var än han befann sig i.
F ö väldigt kul att du ser världen klarare nu. Det är ju värd allt guld i universum.
Nahide: Vi människor finns av alla sorter och typer överallt i vår värld. Sen finns det förutfattade meningar som t ex att Norr- och Västerbottningar är tystlåtna, att skåningar är på ett sätt och stockholmare på ett annat. Undrar hur du upplevde dina första år i Umeå, var det inte väldigt tyst? Du har ju erfarenhet av att komma till nytt land utan att kunna det landets språk. Minns när du berättade om ditt första samtal på svenska med chauffören som körde dig från Arlanda till ambassaden.
Det är guld att se klarare. Önskar så att du kunde få den hjälpen.
För att vara uppväxt omgiven av s k "sydländskt" temperament, var jag en ganska så tillknäppt person i min ungdom. Det behövdes en äkta Mörttjärngrabb för att tina upp mig.
Jag kan försäkra att en studentkorridor i Umeå under andra halvan av 70-talet var allt annat än tyst; på gott och ont. Skämt åsido, jag har alltid mött vänlighet, omtänksamhet och värme här uppe, redan från första dagen. Å andra sidan har jag nästan inte träffat några andra än "nordbor" under de senaste 50 åren, så vem vet?
Nahide: Förstår att en studentkorridor i Umeå inte är särskilt tyst. Umeåstudenterna är väl kända för att höras.
Glad att du har blivit vänligt bemött här i norr, vi kanske är ganska hyggliga och snälla.
Skicka en kommentar