Jag gav ju ett nyårslöfte om att lära mig något nytt varje dag under 2023. Februari månad har jag mest ägnat åt USA:s 50 stater och deras huvudstäder.
USA, älskat och hatat, har gett mig min äkta hälft. Han är född i Detroit och kom till Sverige som 10-åring.
Nisses barndomshem
1981 åkte vi till USA för att träffa min mans släkt. En moster bodde i Detroit, en morbror i Denver. Det var en underbart trevlig resa. Släktingarna var glada och gästfria och bjöd på intressanta rundturer.
Min snygge man, svärmor i röd väst, morbror Carl med fru och moster Grace. Syskonen Montes hade bra gener och alla blev nästan 100 år. Svärmor blev 98, Carl blev 99.
Minns att jag blev enormt imponerad av mataffärernas grönsaksdiskar. För att inte tala om vilka tårtor och övriga bakverk som affärerna lockade med. Dränkta i choklad och annat sött och gott. Somliga amerikaner föredrar bakverk framför grönsaker och är därför ganska runda. Har aldrig någonsin sett så många oerhört överviktiga personer som jag såg i Detroit.
Vi gjorde en tur till Klippiga bergen där en kusin till min man hade ett sommarhus. Det låg på 3000 meters höjd över havet och det var där jag drabbades av sjukdomen "blå händer." Det här har jag skrivit om tidigare i bloggen, men jag är gammal och då får man upprepa sig. Hur som helst, händerna blev allt blåare och det var inte bra enligt släktingarna. En del människor klarar inte alls hög höjd. Vi vände hem och morbror Carl ringde till sin svärson som var läkare. Förtvivlad satte jag mina händer i varmt vatten som genast blev blåfärgat och händerna återtog snabbt sin normala färg.
Några veckor senare fick jag ett brev med ett tidningsurklipp. Min sjukdom hade ett namn, den kallades "Designer Jeans Syndrome" och botades bäst med vatten och tvål. För att skydda sig mot sjukdomen ska man inte köpa blåjeans som färgar av sig.
15 kommentarer:
Några jeans köpte jag inte i USA, däremot en vit jumper. Med färggranna cyklar på! Men de behöll färgen. :)
Jag minns att vi skrattade gott åt blå-händer-händelsen när du berättade den vid hemkomsten. Men där och då var det allt oroligt innan det blå försvann i vattnet.
Annica: Jag köpte mina jeans i Detroit. Min hälft hämtade brallor och jag provade. Men då kom en expedit och gav Nisse en grym blick. Herrar får inte komma med kläder till damer i provhytter, det gör bara personalen. Så Nisse fick en känsla av att man tyckte han var en "gluttare." Han rodnade djupt och försvann.
Min mans syster utvandrade som ung åt andra hållet och bodde hela sitt vuxna liv på olika platser i USA och arbetade som Army Nurse. När hon bodde nära Denver i staden Durango hälsade vi också på under flera veckor där och upplevde samma otroliga landskap och vänlighet. Någon överväldigande majoritet av överviktiga såg inte vi, möjligen i Detroit. Nu lär det dock vara verkligt illa.
Haha - nog har jag köpt jeans i USA, men blåhandad blev jag inte.
---
Vad gäller övervikt, så börjar USA:s problem smitta av sig här hemma. Ser fler och fler gravt överviktiga för varje år. Har för mig att jag såg något statistik för inte så länge sedan, som konstaterade att mer än varannan svensk är överviktig i olika grad.
Monet: Min svärfar utvandrade 1927 23 år gammal till USA. Återvände 1947 då med amerikafödd fru och barn för att besöka släkten och blev sen kvar här i Sverige. Det är jag glad för.
Bert Bodin: Jag såg samma statistik om att varannan svensk skulle bära på för många kilon. Blir mest bedrövad när man ser barn som är överviktiga och som antagligen fått fel kost från allra första början.
När det gäller den ökande övervikten så följer ju i princip hela västvärlden samma utveckling. Vi rör inte på oss som man naturligt gjorde förr men äter ju fullständigt katastrofal mat. Hamburgare, pizza och alldeles för mycket socker och också kolhydrater i form av bröd och pasta (som vi ger barnen) är ju de stora bovarna i dramat. Minns när diskussionen gick igång ordentligt i USA - man konstaterade att andra generationens invandrare från Kina och Japan började bli smällfeta i jämförelse med sina normalviktiga föräldrar som åt sin ursprungliga asiatiska kost. Deras barn livnärde sig på McDonalds och framförallt mängder med CocaCola. Det är likadant här men vi har en verklig elefant i rummet i Sverige och det är fikakulturen med både elva- och trekaffe med sina bullar och kakor. Förödande ut viktsynpunkt!
Trots att de flesta av oss vet att vi ska motionera och äta sunt för att slippa övervikt så bär tydligen halva befolkningen på överflödskilon. Att leva rätt är inte lätt och mat är gott och bara det inte blir för ofta kan vi nog både fika och ta en hamburgare någon gång och ändå hålla vikten. Bara det inte blir en daglig vana.
Det är just det där med daglig vana. Många äter skräpmat dagligen (kolla bara Lyxfällan så ser du) och fika ingår dagligen i den svenska kulturen. Ingen annanstans, det är därför den är så omskriven. Trevlig men kostmässigt förödande!
Att Sverige skulle vara det enda landet i världen med traditionen av att ta en paus mitt i arbetsdagen, samlas ihop och ha en stund av samkväm, helst med lite tilltugg, stämmer inte riktigt med min erfarenhet. Där jag växte upp var det helt kutym, -och nödvändigt- med eftermiddagsfika, eftersom man åt ofta middag mycket senare än man vanligen gör i Sverige. Det var inget man gjorde i sin ensamhet, utan det centrala var att samlas kring bordet. Då var det oftast te och olika typer av piroger som gällde.
Senare i livet umgicks jag ofta med människor från världens olika hörn; Grekland, England, Ryssland, Jugoslavien, Chile, Algeriet, Nigeria m m. Alla hade liknande traditioner, även om det varierade lite sinsemellan gällande vad man åt/drack och i vilket klockslag.
Monet: Fika på stan med en pratglad kompis är bara trevligt. Det vill jag inte vara utan.
Nahide: Intressant att höra din erfarenhet från andra kulturer. Här i Sverige bjuder vi på fika (eller liknande) om någon kommer på tillfälligt besök och det är troligen ganska vanligt överallt. Man vill bjuda sina gäster på något.
Fikatraditionen må vara onyttig för kroppen, men den fyller en viktig funktion i vårt välmående. Den sociala gemenskapen den skapar finns väl inristad i våra gener. Mycket mer opretentiöst, spontant och snabbt i jämförelse med middagsbjudningar. En del av vardagslunken, helt enkelt. Vikten av den märker man när man sitter ensam i sin kammare och knappt ids trycka på kaffebryggaren igång. Lite mindre kalorier, men ack så mycket tristare.
Vemodigt att det blivit så annorlunda för dig. Håller helt med dig om hur enkelt det är att träffas över en kopp kaffe och en guldtacka (Skellefte-gott) istället för att någon ska prestera en 3-rätters middag.
Skicka en kommentar