En gammal kvinna står ensam, omgiven av bråte och ruiner i en pulveriserad stad i Ukraina. Hon gråter och säger: "Vad har vi gjort för ont?" Känner varm sympati för kvinnan, men det blir hon ju inte hjälpt av. Krig är galenskap och må alla goda krafter slå tillbaka mot den/de som startade slaktandet.
Under första världskriget deltog en turkisk reservofficer i striderna vid Galipoli, en plats där över 100.000 män dog. Unga friska män av olika nationaliteter. Reservofficeren överlevde och 60 år senare fick hans dotterdotter Nahide stipendium för att läsa vid utländskt universitet. Hon valde Sverige och Umeå. Där träffade hon min bror, de gifte sig och jag fick en ny svägerska med en något annorlunda bakgrund än min egen.
Nahide och min bror Anders skrev en diktbok tillsammans om mötet mellan flickan från Samsun och grabben från Mörttjärn och från den boken hämtar jag Nahides antikrigsdikt. Den fanns på min blogg för 5 år sedan men är lika aktuell idag.
Millennieskiftet
Morfar, medelålders reservofficer
blandade blod med långväga fiender
unga Aussie-pojkar och krullhåriga sikher
vid Galipolis kaotiska stenstränder
orubblig i sin tro att detta var den sista galenskapen,
att seklet bar barbarins och vanvettets dödsdom.
Mamma, under beredskapsåren
med ransoneringskorten och brevet från den trolovade
(adress: hemlig ort) i den hårthållna väskan,
skyndade förbi kön med magra flyktingansikten,
till skolan för att lära barnen stava ordet solidaritet.
Hon hörde sin egen röst, sargad av en dov klang.
Grannens stilige unge son, nybakad löjtnant
skeppades till den 38:e breddgraden
för att försvara civilisationen och den fria världen,
kom tillbaka med ögon mörka som stjärnlösa nätter.
Ingen mer jazz hördes genom jalusierna,
han lämnade sin glädje som pant för friheten.
Systersonen, kallad "den ljuse" för sitt sinnes skull,
letade minor i de Bosniska bergen på sin 20-årsdag.
Han skulle bevara och bevaka freden, sa generalerna.
Nu talar han om brodermord, massgravar, missiler
och undrar vad "blatte" betyder, som kollegorna
från den nordiska bataljonen ropade efter honom.
Millennieskiftet firades över hela världen.
Vi skålade i dyr och välkyld champagne
för seklets samlade minnen, för den nya tiden,
åt denna milstolpe i människans historia.
I skuggan bär jag med mig en blek förnimmelse
av morfars tro, framtidshopp och övertygelse.
9 kommentarer:
Oj, så fint skrivet! Det tog tag i hjärtat. Detta totala vansinne med krig. Så mycket sorg och bedrövelse!
Till min stora glädje finns ju den boken även i min bokhylla. Detta är bara en av bokens alla fantastiska dikter. Välformulerade tankar, minnen, funderingar. Det är imponerande att det går att skriva vackert och gripande om något så fasansfullt som krig.
Elisabet: Jag är så imponerad av min svägerska. Hon är en "fena" på svenska språket, trots att hon var över 20 innan hon började kämpa med svenskan.
Annica: Håller med. De är ingen lätt sak att lära sig ett nytt språk. Tar kanske bara några månader att förstå men enligt Nahide flera år innan man behärskar nyanserna i språket.
Två andra dikter i ämnet "antikrig". De kom inte med i boken, men känns aktuella. F ö vill jag tacka för att du lägger in min dikt i bloggen och era fina lovord.
Människosläktet
Män med grymma själar
har tolkningsföreträde
till historien.
De leder, vi följer.
Förstenade är våra tankar,
vilsna i ändlös öken.
Gränser på kartorna,
gränser inom våra hjärtan.
Våra söner söker tröst
i haschdimmorna.
Våra döttrar svälter
sig själva till döds.
Vi letar febrilt efter kickar.
Hjärnorna frusna till is.
Vi är som små jollar
drivande utan kompass.
Vår arvedel var ruiner.
Ruiner blir vårt spår.
Detta är det tjugoförsta seklet
i vår tideräkning.
Med avancerad teknologi
leker vi vår skaparlek
medan grottanfäders själar
gråter för vår skull.
Tysta skrik i natten
Jag har lämnat mina ögon i Hanoi,
ser aldrig mer min älskades ansikte.
En natt kom napalmregnet.
Hela stjärnhimlen försvann.
Min historia brändes till aska.
Av min Karibiska atoll finns intet kvar.
Aldrig mer kan jag fiska i havet.
Vågorna bar döden med sig,
svart radioaktiv förödelse.
Och kräftan tog halva byn.
En dag kom min gamle granne hit.
Han som brukade låna ägg och socker.
Som en dödens korsriddare kom han.
Han tog mina två söner med sig
Strax innan Mostarbron sprängdes.
Du kan inte trösta mig, Gud.
Jag lämnade mina båda ben
i ett minfält utanför Kandahar.
Vem det var ämnat för, vet jag inte.
Jag kan inte rida mer på stäppen.
Vad tjänar det till att leva och älska?
Jag har mist min jungfrudom
på ett kallt golv i Groznyj.
Vad ska jag med framtiden till
när mina ljuva drömmar är borta?
Jag bor i ett hav av vita tält
i randen av den Jordanska öknen.
Maktens herrar råkade i fejd.
Min palmprydda barndomsstad
bombades till grus i fredens namn.
Nahide: Du är bara bäst, Nahide, du är fantastisk med orden. Jag är stolt ordförande i fancluben. Jag förstår att ni fått er nya dator att fungera. Ha en fin kväll.
Nahide, du är en mästare! Snälla, kan jag få bli vice ordförande i fancluben?
Annica: Ordförandeskapet är på livstid, men vice ordförande kan du få bli. Välkommen!
Själv har jag varit kassör en längre tid och fruktar revisorerna. Jag ska kolla med henne.
Känner mig hedrad. Ni är så välkomna till fancluben. Äntligen är styrelsen komplett!
Skicka en kommentar