Jag hör till den allra sista generationen som inte fick lära engelska i folkskolan. Vår lärare saknade behörighet i språk. Det var väl inte så noga med ungarna i Springliden.
I min barndom/ungdom var engelskan lika obegriplig som alla andra främmande språk. Men hjälp fanns att få. I den tidens flicktidning framför andra (Fickjournalen) fanns färdiga formulär för den som inte kunde engelska, men som ville skriva till sin Hollywoodidol för att få en autograf. Så här högtidligt började det tänkta brevet "As one of your unknown admirers", och slutade med "Yours sincerely."
Fickjournalen gav även goda råd till hur man skulle uttala stjärnornas namn. Ann Blyth skulle uttalas "Änn Blift." Fröken "Blift" var en tjusig dam, men kanske inte lika känd som "Djindjär Rådjärs", hon som dansade med "Fred Astäär."
"Tåny Körtiz" som ung charmör
Tony som äldre
Genom kvällskurser och annan skolning har de flesta i min generation lärt sig engelska. Det är ett måste, då vi ständigt möter engelska i vardagen. Jag har nyligen kämpat med beskrivningen till mina nya hörlurar. Ingen svenska där inte. Nej, troligen kommer vi så småningom att lämna svenska språket bakom oss och övergå till engelskan. Tyvärr! Men reklambranschen är redan där.
12 kommentarer:
Fickjournalen var en mysig liten tidning. Man såg fram emot varje nytt nummer med stor förväntan. Idag skulle den nog ses som väldigt snäll och lite töntig. --- Jag läste engelska i skolan; om jag inte minns fel så fick vi börja redan i trean (kan ha varit fyran) och det var mitt favoritämne. Men hur mycket jag än fortfarande gillar engelskan så tycker jag bara det är tramsigt med alla "sales" och "walk in closets". :/ Vi bor faktiskt i Sverige.
Annica: Inte bara snäll, det fanns en avdelning i tidningen som hette förtroliga från där en sadistisk kvinna gav råd till ungdomar. Till exempel: "Efter att ha tittat på ert foto skulle jag vilja säga: Klipp håret! Med den luggen ser ni ovårdad ut. Tröjan är för hög. Ni ser halslös ut" Som du märker hade inte du-reformen nått Fickjournalen.
Min kära moster läste engelska på Hermods och jag fick överta hennes böcker och uttalen lärde jag mig genom fonetisk skrift. Fast min gubbe, född i USA var nog en bättre läromästare när det gäller det engelska uttalet.
Uttalet fick jag tack vare att jag alltid sjöng duett med Elvis. Kunde varenda en av hans låtar utantill. Vår lärarinna påpekade alltid att jag hade amerikanskt uttal. Och det gillade inte räpan. Hon var faktiskt en sådan. Hon blev SÅÅÅ putt när jag kunde ord på engelska som hon inte kunde. T.ex. hade hon ingen aaaning om att honung hette honey när en kille frågade. Räpan hade antagligen inte engelska ordböcker som kvällslektyr men det hade jag.
I motsats till tyska och franska, andra språk jag läst, har jag alltid haft lätt för engelskan. När F och jag var i London gick vi in i en musikaffär för att köpa ett munspel. Försäljaren trodde att vi var amerikaner. Våra australiensiska bekanta tyckte också att jag pratade en amerikansk engelska. Men man blir väl influerad av alla amerikanska filmer man ser.
Annica: Tänk vad vi minns våra räpor från skoltiden. Jag har en alldeles egen räpa från 1:a klass som påstod att jag inte kunde ha läst så långt i min läsebok som jag hade. Hon ansågs sig ha rätt och gav mig kvarsittning. Första gången man blev besviken på vuxenvärlden.
Vilka sköna duetter som måste ha ekat i flickrummet. Har själv aldrig sjungit med idolen men vi delade födelsedag.
Anders: När en engelsman tror att du är amerikan, då kan du språket. Visst blir vi påverkade av de engelskspråkiga serier och filmer vi ser. Känns jobbigare att se en film på ett språk man inte alls förstår. Då måste man koncentrera sig och det är jag dålig på. Åtminstone framför TY:n. Hoppas du har, ditt munspel kvar.
Hittade munspelet! Längst in i en skrivbordslåda. Spelade en trudelutt.
Anders: Kul! Man blir glad av munspel.
Undrar om min fru skulle bli så glad om jag fortsatte? Man måste vara rädd om äktenskapet.
Anders: Kanske lika bra att du lägger tillbaka det längst in i skrivbordslådan.
Anders, fortsätt spela! Övning ger färdighet; trudelutterna blir ju vackrare för varje gång de spelas. Dessutom kan jag tänka mig att spelandet är en nyttig och bra work out för våra lungor. Därför borde jag också ta fram mitt munspel. Tack för "tipset"! :)
Annica: Lycka till med trudelutterna.
Skicka en kommentar