Det här är Bachelor:
David, en 33-årig polis från Göteborg är trött på ungkarlslivet och vill hitta kärleken.
Eftersom det här är TV så skickas David till ett soligt Grekland och där finns redan ett 20-tal snygga tjejer som alla vill bli Davids utvalda. Varje dag "dejtar" David en eller ett flertal tjejer för att lära känna dem och smaka lite på dem. Ibland pirrar det i kroppen och då är det en lyckad date.
Så kommer vi till rosceremonin. Det innebär att vår polis står framför damerna med ett antal rosor som han delar ut till de tjejer han vill ha kvar. Någon eller några blir utan och får åka hem. Ratade och lite ledsna för att de inte dög. Drömmen om ett framtida liv med polisen från Göteborg sprack. Ack, ack, ack!!!
Nu återstår fem fagra kvinnor. Vem ska han välja? Den lilla söta, Hedvig med ögonen, långa modellen, hon med läpparna eller den vardagliga Lydia. Spänningen är olidlig.
Varje måndag- och tisdagskväll sitter alltså jag, den jämlikhetssträvande delfeministen och kulturtanten Gunnel och tittar på Bachelor. Vart är jag på väg?
Godmorgon!
6 kommentarer:
Jag har brukat slå på TV:n i slutet av ditt program för att se Hawaii 5-0 (Elementary n f t) och har alltid trott att det rört sig om nåt socialdemokratiskt, det där med att dela ut rosor. Alla får, utom folkpartisterna, eller nåt sånt.
Extra allt: Jag har slutat se på Hawaii 5-0 på grund av för mycket våld och för lite rosor. Men man kunde kanske tänka sig en rosceremoni i samband med statsministervalet. Lite mer underhållande än bara knapptryck.
Det är med stor förväntan jag ser fram emot Bekännelse 2. Den första framstår som smått "mesig". Jag menar, bekännelser brukar väl innehålla mer sprängstoft. Att titta på Bachelor är nog bland det oskyldigaste man kan göra. Även för tanter.
Annica: Jag är känd för att vara lite mesig. Dock kommer bekännelse nummer 2 kommer att bli betydligt häftigare. Men jag måste samla lite mod innan den kommer på pränt.
Har man sagt A får man säga B. Nu väntar vi alla på en bekännelse som inte skulle ha platsat i "Flickornas Julbok" från 1948.
Anders: Jag samlar mig för att avslöja det förskräckliga. Troligen är jag inte tillräckligt samlad i år. Men den som väntar på något att gotta sig åt, väntar aldrig för länge.
Skicka en kommentar