Augusti månads sista dag gjorde vi en biltur till Malå, den kommun där jag är född och tillbringade de flesta av mina första 20 år i livet.
I det gula huset i Mörttjärn är jag född. Då, för länge sedan, var huset rött och timrat, med vedspis i tre rum för att hålla värmen och med utedass i ladugården (fuse). När jag var 14 år moderniserades huset och fick alla de bekvämligheter som vi idag tar för givet.
Besökte också bror och svägerska som från sin altan har denna fina utsikt över Lainejaursjön.
Det här är Springlidens byahus. En gång för länge sedan var det en skola, där jag gick mina tre sista folkskoleår. Minns inte så mycket från den tiden, varken bra eller dåligt. Men nyutexaminerade fröken Gunvor Andersson var en pärla.
Kommunhuset var min arbetsplats under tre år. Malå, som fram till 70-talet någon gång kallades för Malåträsk.
I högre ålder blir man nostalgisk och tänker på det som varit. Inte så konstigt eftersom framtiden knappast finns och inte känns speciellt rolig att tänka på.
Så talar en sann pessimist!
Hej!
9 kommentarer:
Jobbade tre somrar på 60-talet på kommunalkontoret. Först en trappa upp, på byggnadskontoret där jag bl a skrev utbetalningskort på barn- och bostadsbidrag. Kopierade också stora ritningar o0ch kartor i ett våldsamt ammoniakdoftande rum. Sista sommaren satt jag lite i växeln och kopplade bort samtal och skötte lite bokföring enligt den numera kända brasilianska metoden. Malå kommun har nog aldrig gått så bra som då.
Malåträsk blev Malå redan på 60-talet tror jag.
Även jag hade tre år på kommunalkontoret. Var det möjligen någon form av nepotism? Med en far som var välkänd, hederlig och duktig var det kanske lättare för oss att få jobb på kommunen. Nej, men så var det nog inte, vi fick anställning pga egna lysande meriter. Jag satt också vid stora bokföringsmaskinen och betalade ut löner till lärare och präster m fl. Bland annat till min nuvarande man. Ändå, trots den dåliga lönen gifte jag mig med honom.
Ja du, känner mig nog pessimistisk ibland också, när man tänker på framtiden.Det är nog bara att gilla läget.
Yvonne: Du har rätt. Får gilla läget och inte grubbla så mycket på framtiden. Den kommer i alla fall.
I kommunhusets källare hittade jag f ö gamla klassböcker arkiverade. De anmärkningar jag hade fått handlade mest om skolk från morgonbön, tjuvrökning m m svåra förbrytelser. Lyckades dock aldrig spara ihop till sänkt ordningsbetyg. 3 förseelser per termin och man fick B tycks jag minnas.
Nostalgiska bilder. En påminnelse om det som varit. Framtiden minskar oroväckande snabbt, för varje andetag närmar vi oss slutet på jorderesan. Detta samtidigt som "baktiden" bara ökar och ökar. Tänk om man - vid en viss punkt - kunde tvärvända på hela skeendet.
En sak till man kan fundera över: Hur i all sin dar ska världen så småningom klara sig utan oss? Den får det inte lätt. ;)
Anders: Själv var jag aldrig skolkat från morgonbönen, aldrig tjuvrökt så mitt stora A var välförtjänt. Nu antar jag att dina synder härrör från realskoletiden, tror aldrig du vågat skolka från något under skolåren hemma i Mörttjärn.
Annica: Det är väl lika bra att vi lämnar över framtiden till någon annan. Vi har ju ofta analyserat politiska beslut, funnit att de varit helt galna, men ingen enda har ju lyssnat på oss. Tror inte att världen klarar sig så bra utan oss, men det vet den inte än.
Nej, i Mörttjärn skolkade jag aldrig utan min mors goda minne. Hon var ganska förstående ibland... Och röka skulle hon inte ha tolererat, det fanns f ö aldrig några lösa att köpa i Mörttjärn.
Anders: Hon var nog den mest förstående människa som funnits på vår jord.
Skicka en kommentar