Egentligen är inte det här ett ämne för mig, eftersom jag lider av social inkompetens, men jag försöker i alla fall.
Vi som föddes i det kärva inlandet kramades inte i onödan. En klapp på axeln om något sorgligt hade hänt var tillräcklig tröst. Att karlar skulle krama varandra var otänkbart. Min första kontakt med familjekramen var när jag mötte mina svärföräldrar. Det var stora kramen och jag förfärades och gladdes på samma gång.
Idag är hälsningskramen mera naturlig. Den har blivit en rutinmässig hälsning och en karl kan krama en annan karl utan att det känns avigt. Men några tyska män har bildat en förening mot hälsningskramandet, som de anser vara påtvingad kroppskontakt och många har anslutit sig till föreningen.
Aldrig kramas det så mycket som inom idrotten. Igår när Sverige besegrade Holland i fotboll utbröt stora kramkalaset. Tre välklädda herrar kramade varandra och skuttade runt i yster glädjedans. För att inte tala om spelarna som låg på varandra på marken i mycket nära kroppskontakt. Lyckan över en seger slutar i glädjetårar och kramar, både på plan och hemma i sofforna.
Slut för i dag och Kram!
7 kommentarer:
I Norrbottens kustland kramades det kanske mer än i Västerbottens "kärva" inland. Men egentligen har nog kramandet mer med personlighet att göra än med geografi.
I min familj var det inte ovanligt att man gav och fick en liten kram då och då. Och... naturligtvis ska man själv få välja vem man vill slingra armarna om.
Annica: Läste en artikel av någon som irriterades över att man i teve-program som t ex "Gäster med gester" brukar så mycket tid till att kramas. Efter varje framträdande ska alla krama alla dvs ung 20 kramar per halvtimme.
Kanske lite överdrivet!
Kram-inflation?
Jag tycker ibland att det blivit en "fluga" nu, när unga som nästan bara känner varandra ytligt skall kramas varje gång de träffas på stan, känns inte riktigt ärligt, man är inte van med det när man är född på 60-talet, för det var inte så förr, då kramades man om man blev riktigt glad att träffa en gammal vän.
Annica: Ja, så är det nog.
Helena: Nej, det har nog blivit mycket kramigare med åren, det tycker jag som är gammal och har barn som är födda på 60-talet.
Jag befinner mej på Lerbäcken och kunde nästan höra jublet från bättrebotten ända hit upp.
Läser i NSD att Luleå blev bestulna på segern och i Norran står det att Luleådödaren slog till igen.
Beträffande kramar så Hurves I om en man föröker krama mej. Så vi är nog uppfostrade på samma ställe!
Du befinner dig på rätt plats i livet just nu Lennart och är alltid lika välkommen i Norrbotten. Och jag är säker på att om du träffade Luledödaren skulle till och med du njuta av en karlkram.
Skicka en kommentar