I en bortglömd låda hittade jag aidakudden med den ensamma fågeln, som jag skrev om igår. Mönstret fanns också kvar, så möjlighet finns för pippin att efter alla dessa år få en kompis. Dessutom hittade jag ännu ett påbörjat blommande mästerverk. De halvfärdiga broderierna får hänga kvar till vårt nya boende, där de kommer att bli liggande i en låda till dess mina efterkommande med vemod slänger moderns möda och säger: "Ja, se morsan, hon fick då aldrig nånting färdigt."
Med stor entusiasm startar man projekt, men sedan avtar intresset och endast de uthålliga fullföljer. Jag vet att jag inte är ensam om att sakna uthållighet. I min närmaste omgivning kan jag se en nästan färdig tändstickstavla från 1955, ett nästan färdigt modellbygge och ett nästan färdigmålat hus.-
Det är svårt att göra avslut. Det gäller även den som skriver. Den sista meningen är den svåraste och just idag är tanken segare än vanligt, så därför slutar jag här och nu.
-
Ha en glad dag!
4 kommentarer:
Vilken patina! Jag tror för den delen att även Sirpa har några oavslutade broderier hemma. Nya projekt är kul, men man måste bestämma ett slutdatum för deras färdigställande.
Hos mig finns det ett antal liknande,påbörjade alster.
Undrar om man skulle få nån som helst användning för dom om man skulle färdigställa dom.Man vet aldrig allt kommer ju tillbaka,så varför inte detta.
Yvonne: Härligt att höra att du är likadan. Man vet innerst inne att man inte kommer att göra kudden eller duken klar, ändå så sparar man på det ofärdiga handarbetet.
Peter: Sirpa är så ung så hon hinner nog bli klar, men hur är det med dig. Har du inget halvfärdigt? Är grusgropen borta?
Grushögen blev tyvärr till ett isberg innan den hann fraktas bort. Vi väntar på töväder.
Skicka en kommentar