Min bror ringde och frågade mig om jag kunde förklara en textrad i Luciasången, som fastnat i hans huvud och nästan gjort honom gråhårig. Den låter så här:-
Mörkret skall flykta snart, ur jordens dalar,
så hon ett underbart ord till oss talar.
-
Vilket ord är så underbart? Brodern vill veta.
-
För några år sedan hade samme bror problem med en gammal psalmvers, vars refräng lyder som följer:
-
Någonstans bland alla skuggorna står Jesus,
för att hjälpa dig i nöden är han där.
-
Varför, tyckte brodern, skall han stå och trycka bland skuggorna. Man kan aldrig lita på en person som står i mörkret och inte vill visa vem han är.
-
Själv grubblar över den här versen:
-
När det våras ibland bergen,
får jag komma till dig då,
och på nytt få läsa sagan,
uti dina ögon blå.
-
Man läser väl sagor med sina egna blå ögon.
-
Ja, du broder, det här begrundar vi med stort allvar. Poesi till melodi är ingen lek och lyssnar man till texter på visor och schlager, kan man få mycket att grubbla över.
-
Tjingeling!
5 kommentarer:
Jag tycker om dessa symboliska texter!Man får nog läsa in vad man själv vill i dom,tror jag!
Du har så rätt Yvonne. Man ska nog inte vara så krass när det gäller texter. Det finns poesi som är så fantastiskt vacker att man bara njuter av orden, fast man egentligen inte förstår vad författaren menar.
Dessa gamla texter är i alla fall vackra. Annat är det med många moderna texter. Inte vackra - och absolut inte begripliga. De innehåller inte ens riktiga ord - bara oartikulerat bludder.
Så här tolkar jag "När det våras ibland bergen": Betuttad man vill återigen läsa sagan (förälskelsen) uti sin älskades blå ögon. Inte läsa med hennes ögon.
(Ordkontrollen säger "rehits". Kan det vara en fingervisning?)
Annica: När jag tittar i min älskades ögon, läser jag bara: "Vad vill du nu, då?" Därav min okänsliga tolkning av texten.
Det där tror jag inte på. Jag vet att du kan se en saga i din älskades ögon. Så de´ så!
Skicka en kommentar