Långfredag 1950.-
Dagen är präglad av allvar och stillhet och hedrar minnet av Jesu lidande och död på korset.
Föräldrarna är finklädda. Pappa i kostym, mamma i mörk klänning.
Vi lyssnar på dagens predikan i radio. Efteråt spelas psalmer.
På biograferna kan man välja mellan "Tro" , eller "Jesu sista timmar."
Alla affärer är stängda.
-
Långfredag 2010.
-
En vanlig helgdag, där barnen målat äggen som äts till frukost.
Vi klär oss i ungefär samma kläder, som vi tog av oss kvällen innan.
I teve visas ca 30 filmer per dygn, även för den som saknar filmkanaler.
Biograferna är öppna som vanligt.
De flesta matvaruaffärer har öppet som en vanlig helgdag.
-
Var är det som har hänt på dessa 60 år? Har vi slutat sörja mannen på korset?
Var det bättre förr, eller är det bättre nu? Eviga frågor, som säkert ger olika svar.
-
Som barn tyckte jag att långfredagen var årets längsta och tråkigaste dag. I dag tycker jag att den är precis lika kort, som alla andra dagar. Mycket förändras på 60 år, både långfredagar och människor.
-
Och nu ska vi steka lammet.
-
Hej då!
6 kommentarer:
Samma bloggämne i dag! Barndomens långfredagar verkar ha etsats sig fast i minnet. Men var verkligen biograferna öppna denna dag? Jag minns att ALLT var stängt.
I mitten på 60-talet var Forumbiografen i Malå stängd på långfredag, minns jag. Ett religiöst samfund hade tagit över lokalerna.
Långfredag var lång, men det som irriterar mig mest i efterhand i religiöst sammanhang var alla psalmverser vi var tvugna att lära oss utantill i skolan. Snacka om värdelöst vetande! En del av psalmerna vi lärde oss finns t o m kanske inte kvar i den nyare varianten av psalmboken. (Jag kommer inte att kolla) Men texterna sitter kvar och tar upp onödigt utrymme på "hårddisken".
Jag bodde i Stockholm 1960 och där gick filmerna som jag nämnde. Biograferna var tydligen stängda både i Luleå och Malå.
Vi är nog tack och lov den sista generationen som lärde oss psalmverser utantill. Håller med om att det är värdelöst kunnande.
Men jag fick för mig att det var långfredag 1950 du skildrade. Och då bodde du inte i Huvudstaden. Det blev ett plötsligt tidshopp här och jag hänger inte med.
De filmerna gick nog i Stockholm även 1950.
Ja, så kan det ha varit.
Skicka en kommentar