Vår gata är död, här finns inget att se,
en man skottar snö, han är åttiotre.
Skumögd och krokig, har svårt för att se,
hans fru står och tittar, så blek och cendré.
-
Och teven är på och korsordet kvar,
och det som är olöst, det fixar ju far.
Ja, han är så duktig, han har alla svar,
och mor vet ju inget, men hon är rätt rar.
-
Rösten är knarrig och handen är svag,
på gammalt par utan morgondag.
Det har ingen framtid av något slag,
ett ovisst öde, helt utan behag.
-
Men snart får de flytta till annan miljö,
de klarar ej längre att skotta sin snö.
Till livslång gemenskap, de får ta adjö.
För livet är över, och snart ska de dö.
-
Bloggerskans dystra dikt skriven 2010.
-
Tack och hej!
6 kommentarer:
Första gången jag blev riktigt mörkrädd var nätterna efter att jag fått åka med min syster till Malå och sett damen i rött. En ruskig film med dåtidens mått.
Nu blir jag mörkrädd för andra gången p.g.av denna dystra framtid.
Jag blir mörkrädd själv. Hur kan jag skriva något så dystert? Jag tar tillbaka alltihop.
Förstår inte vem eller vilka du skriver om! Sååå gamla och bräckliga är ju varken du och maken eller grannparen.
Vadan denna dystra framtidsvision?
En riktigt deppig dikt.Olikt dig!Huuu!
En stor poet som Gunnel behöver inte alltid beskriva sin egen verklighet. Då skulle det inte bli så mycket stor poesi om alla poeter skrev på det viset. Poetisk frihet kallas det att berätta sånt som man inte själv upplevt, d v s ljuger om. I den här dikten är det den ovanligt sköna stilismen och parafraseringen som ska beundras, inte sakinnehållet för sig.(F ö ser det precis så där ut på min gata också)
Det var ingen kritik mot Din diktarkonst,om nån tror det.Väldigt bra skrivet!!
Skicka en kommentar