En gång för ganska länge sedan, skrev jag om min farmor, som förlorade fem av sina tolv barn. Jag skrev aldrig om farfar. Han var far till dessa fem små pojkar som dog före två års ålder. Jag tänker ibland på hur farmor måste ha sörjt, men det gjorde givetvis farfar också. Tidigare generationers fäder, sågs mest som familjeförsörjare och uppfostrare. Inget känslopjunk här, man var ju karl. Känsloutbrott och tårar var kvinnors område. När lille Oskar hade varit olydig sa mamma: "Vänta bara tills pappa kommer hem, då blir det smisk."
-
Kvinnornas inträde i arbetslivet och pappaledigheter är säkert orsak till att dagens fäder har lika god kontakt med sina barn som mammorna har. En mycket bra utveckling.
-
Några ord om farfar. Jag minns honom som väldigt gammal. Han hade långt vitt skägg och såg ut som jultomten. Han dog 80 år gammal på själva julafton.
-
Han var religiös, helnykterist och frisinnad. En allvarlig man, som ledde bönen och läste högt ur postillan på söndagar. Som pensionär byggde han kolmilor, fiskade och högg ved.
-
Ja, gamle farfar, mer än så här blev det inte. Jag önskar att jag visste mer, men jag har glömt att fråga de som kände dig, och de finns inte längre.
-
Slut!
-
Ha en underbar vecka!
1 kommentar:
Fint skrivet om din farfar. Naturligtvis sörjde också han sina barn, men män skulle ju inte visa sin sorg. Ofta tog den sig andra uttryck, t ex genom extra mycket arbete.
Skicka en kommentar