Idag ska vi hylla papporna

Min pappa som ettåring i knät på sin mamma Eva och tillsammans med sina systrar Maria, Elina och Betty. Pappa Sven var Evas tolfte barn. Hon var 46 år gammal när han föddes.

Med sparken runt byn för att dela ut ransoneringskort.

Han var ingen vän av fritidskläder, Var det söndag, då hade man alltid kostym vad man än gjorde.

Till fotografen för 50-årsfotot.

Idag ska vi gratta alla fina pappor och tända ett ljus för alla de som inte finns hos oss längre.

Min egen pappa Sven David föddes i en liten by i Malå kommun. Han gick i skola under 7 höstterminer, (drygt 3 år), och det blev hela hans skolgång. Som vuxen hade han likt alla andra karlar i byn titeln hemmansägare. Det stod så i telefonkatalogen och det innebar att man hade ett jordbruk och egen skog.

Men pappas engagemang i politiken var mycket större än intresset för jordbruket och under 50- och 60-talet var han Malå kommuns "starke man" och var med i alla tänkbara politiska sammanhang. Tackade ja till det mesta vilket han ångrade sen han blev äldre. Tyckte att han gett för lite tid till familjen.

Han var nykter,  rättrådig, intelligent och "ohändig", en hyvens karl som tyvärr fick en jobbig ålderdom. Illa skött diabetes gjorde honom blind vid 65 års ålder och tvingade honom till benamputation vid 80. En lång och jobbig sista tid som han bar med tålamod och efter omständigheterna ett gott humör.

 

 

Det dåliga samvetet slår till

Njuter av nygräddade våfflor till lunch. Det är sagolikt gott med hallonsylt och glass. Samtidigt sitter det en liten djävul på min axel som säger att det du äter är inte bra för människan, smöret klistrar sig fast i blodbanorna och orsakar sjukdom och död. Det här måste du kompensera till nästa måltid.

Jag lyssnar till min lille djävul och frågar varför viss mat är så god, när den inte tillför kroppen särskilt mycket näring. Mjölmat är egentligen bara bukfylla säger näringsexperter. Men så lät det inte förr. Min egen far hade pannkaka som favoriträtt. Det var "mat för karlar", pannkaka hade gubbarna med sig ut i skogen och värmde den i stekpanna över öppen eld och ingen liten fuling satt på deras axlar och gnällde. Man njöt av det goda.

Luleås kommunalråd Carina Sammeli skrev en krönika i NSD om den tid i livet när hon var ansvarig skolpolitiker, samtidigt som kommunen stängde ner ett antal skolor. De som drabbades av nedläggningen blev förstås inte glada. Men hatet mot henne gick över anständighetens gräns. Det fanns folk som spottade på henne, slutade hälsa och hatet och hotet i sociala medier var som vanligt vidrigt.

Idag, som kommunalråd, vill hon ha en bra relation med alla sina kolleger oavsett parti. Försöker möta alla politiska förslag med respekt, även om hon inte har samma åsikt. Personliga påhopp bör inte förekomma i politiska diskussioner. Bör förresten inte förekomma alls.

När man ser beslutsfattare i Kreml och på andra oroliga platser i världen, ser man nästan alltid bara medelålders, trumpna och tydligen krigsgalna män i mörka kostymer. Lite fler vänliga "Carinor" i de församlingarna vore önskvärt.

I helgen tänder jag ett ljus för mamma Jenny, pappa Sven, svärföräldrarna Signar och Viola, samt lillebror Anders. De finns inte fysiskt hos oss längre men i våra tankar finns de för alltid.