Moralistens klagan

Snö på taket, stor rasrisk.

Dagen för vaccinering närmar sig. Kanske bara veckor borta för en gamling som jag. Det ser jag fram emot även om karantänen knappast har varit ett lidande. Vi är ju två och då har man alltid sällskap.

Men vad kommer att hända efter coronan? Ska vi fortsätta att leva som vi alltid har gjort eller ska vi ta chansen till kloka beslut som gynnar vår miljö och våra efterkommande?

Vi ska naturligtvis ta chansen!

Vi behöver inte flyga till Medelhavet varje år för att bränna oss på någon fullsmockad strand. Ett kallbad i Luleälven kan vara en intressant variant.

Vi kan halvera vårt bilåkande. I mitt fall blir det en resa till Malå vartannat år.

Vi kan satsa på närproducerat. Njuta av mandelpotatis, surströmming och egenodlad tomat. Vem behöver Quinoa? Vem vill ha bär som plockats i Sverige och forslats till Rumänien för att packas? Vem vill ha lax som flugits från Norge till Japan och sen tillbaka igen? Det är ju helt vansinnigt.

Så talar en person som är gammal, moralisk och flygrädd och de egenskaperna underlättar när man tar sig friheten att berätta för andra vad som är rätt och vad som är fel.

Hej!

 

Färgstarkt

Färger skapar problem. Ett rum på Konstfack i Stockholm kallas "Vita havet" och det är inte alls bra. Nästan rasistiskt tycker någon. Någon annan tycker något annat och det har skapat en debatt som närmast liknar ett sandlådebråk. Fast sandlådebarn uttrycker sig bättre och mer förståeligt för utomstående.

Ett färgrikt rum aktiverar hjärnan enligt en färgpsykolog som jag lyssnade till på 90-talet. Rött får hjärtat att slå snabbare, grönt skapar lugn och färgkombinationen svart-gult skapar rädsla. Vi påminns om getingar.

När jag var yngre förknippade jag namn och bokstäver med färg. Mitt eget namn gick i knallgult, min mans i matta blå färger. Synestesi kallas det när man färglägger bokstäver och ord i hjärnan och det är inte en helt ovanlig "talang.". Idag kan jag inte se namn och bokstäver på samma sätt. Åldern tar ut sin rätt och plockar bort den ena förmågan efter den andra. Tyvärr!

 

Det händer ingenting

Läser i tidningen att 108-åriga Dagny ska pausa sitt bloggande. Det händer ingenting i hennes liv just nu på grund av pandemin. Kloka kvinna! Jag borde följa hennes exempel. Men sådana beslut kräver ålder och erfarenhet. Jag är inte där än.

Karantän drabbar inte idrotten i samma grad och något av det vackraste jag vet är synen av en svensk skidskytt som vinner över alla favorittippade norrmän. Det händer alltför sällan men det hände i förrgår och det var ljuvligt att skåda.

Från Alla hjärtans stad: Ha en härlig Alla hjärtans dag!

 

En alldeles vanlig torsdag

Kylig februarimorgon

Går till polisen och hämtar mitt nya id-kort. Till höger på kortet finns en bild av en absolut grå människa. Hår, ansikte och haka har samma ton som enbart bryts av två svarta prickar som ska vara ögonbryn. En könlös varelse i obestämd ålder som saknar ögon. 

Laddar ner en bok på surfplattan. Första stycket i en bok ska helst vara överraskande och locka till fortsatt läsning/lyssning. "Brottsplats Rosenbad" låter som en intressant bok men jag tvekar när andra meningen i första stycket låter enligt följande:

"Han tänkte inte på det, de första sekundrarna.

"Sekundrarna", är det verkligen tillåtet att skriva så, och ändå kalla sig  författare eller är det bara uppläsaren av boken som använder uttrycket. Tycker att det är galet hur som helst. Använder de närmaste "minutrarna" till att tänka över om boken ens är lyssningsvärd. Man ska inte fuska med det svenska språket, men boken är spännande och jag försöker glömma första stycket.

Sitter här och skriver ner dessa dagboksrader om en alldeles vanlig torsdag i mitt liv,  medan min äkta hälft sitter framför datorn och hejar fram sitt favoritlag.