Sedlighetsdepartementet

Nu är glada julen slut, nu får man bli arg igen.

Tänk om vi i vårt land hade ett sedlighetsdepartement med enbart manliga ledamöter, vars viktigaste uppgift var att upprätthålla moralen, speciellt den kvinnliga.

Kvinna, så får du inte se ut.

Klädd i huckle, hijab eller liknande som skyler hår, hals och axlar kan vi ensamma eller i en väninnas sällskap få åka till Piteå eller som längst 7 mil hemifrån, vill vi åka längre måste vi ha en manlig släkting som sällskap. Moralen hos det kvinnliga könet försvagas helt klart med avståndet till hemmet.

Såpoperor med kvinnliga skådisar är farligt och olämpligt. Sedlighetsdepartementets medlemmar ska inom kort ha en diskussion om kvinnor överhuvudtaget har rätt till utbildning. I alla fall är samundervisning helt fördärvligt ur moralisk synpunkt.

Det här är verklighet i dagens Afghanistan och att läsa om eländet i dagens NSD gör mig bedrövad och ilsken. Förtryck och ofrihet i religionens namn är ett helvete både för män och kvinnor. Vi får tacka den fria världen för att vi slipper sedlighetsdepartement som tydligen bara har till uppgift att kontrollera och moralisera över sina medborgare.

 

Gunnels rimstuga

"En enda dag på året

ska du jobba julegubbe

alla andra årets dagar

kan du sitta på din stubbe.

Du är en liten lat en

som på min plånbok tär

ditt jobb det sköter andra

medan du blir populär.

En enda dag på året,

december tjugofjärde,

den enda dag på året

när du har något värde."

"Du mobbar mig", sa tomten

"jag orkar inte mer

låt mig nu få berätta

hur jobbigt allting är.

Det är en dyster sanning

men hela nästa år

så lider jag och våndas

av gröten som jag får

Jag mår så gräsligt illa

av klibbig mannagryn

och havregröt så iskall

på varenda bro i byn.

Det tar ett år, nej längre

att mildra min kolik

att bota mina smärtor

och tysta mina skrik.

Så alla årets dagar

förutom just den här

är jag indisponerad

jag har ju gallbesvär."

Så talte stackars tomten

jag honom väl förstår

i år får han omeprazol

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!

 

Henry och Berta

Den 19 juni 1911 gifte sig 22-årige Henry Enrique Montes med 24-åriga Berta Karp. Bröllopet ägde rum i Detroit, Michigan. Henry var född i Mexiko, Berta i Tyskland och bägge hade lämnat sina hemländer för att emigrera till drömlandet USA.

Min son (släktsökaren) hittade deras vigselbevis på "My Heritage" och där fanns även namnen på deras respektive föräldrar. Tyvärr hade prästen som skrivit in deras namn i vigselboken en nästan oläslig handstil.

Varför mitt intresse för Henry och Berta? Jo, de är min mans morföräldrar och morfar Henrys bakgrund är ganska okänd för oss.

Min svärfar emigrerade till USA 1927 och fann där sin blivande hustru Viola som är Henrys och Bertas äldsta dotter. 1937 ansökte svärfar om amerikanskt medborgarskap och fick det också.  Tio år senare kom mina svärföräldrar på besök till Sverige och blev kvar här. Viola, född i Detroit, älskade det lugna livet i Ljusvattnet och ville inte återvända och kanske se sin son tvingas ut i något krig någonstans.

Henry och Berta på sitt enda Sverigebesök. Det skedde 1966. På bilden även barnbarnsbarnet Peter.

Min yngste son som också är barnbarnsbarn till Henry och Berta, tog ett DNA-test som visade att han var 83% skandinav, resten kom från Mexiko plus en del andra länder och han hade även en dryg procent indianblod i sitt DNA.

Nu har både gubben min och jag tagit ett DNA-test som förhoppningsvis visar min mans indianska rötter och att det hos mig finns lite sameblod. Det är inte omöjligt. Med ett sådant resultat kan våra söner stoltsera med att det i deras DNA finns en gnutta arv från två ursprungsfolk.

 

Ännu en "skandal"

Vi har en fri press med duktiga journalister som ser till att fiffel och båg med statliga medel och andra lurendrejerier kommer fram till medborgarna. Men ibland övergår journalistiken till drev, som i fallet Ida Karkiainen.

Ny regering, nya ministrar. Är det hedervärda personer eller finns det något snaskigt i deras bakgrund som pressen kan plocka fram? Naturligtvis, det finns det oftast.

Eneroth hade ingen koll på var hans hand hamnat. Han bad om ursäkt och kallade sin fadäs för Kronobergsandan, som lär betyda att man är fysisk och tycker om att krama varandra. Släkt med Vikingasjukan men en något förfinad variant. Olika namn på samma problem.

Strandhäll betalade inte sina räkningar i tid och twittrade innan hon tänkte.

Men ingenting blev så långdraget som "skandalen" runt civilminister Ida Karkiainen från Haparanda. En nyhetssajt, "Nyheter idag", fick tag på ett foto där tonåriga Ida sträckte upp armen i en gest som eventuellt, möjligen, kanske kan tolkas som en Hitlerhälsning. Det blev stora rubriker.

Dag två av skandalen upptäckte kvällstidningarna att Ida har en sambo som är trummis i ett band och i bandets lokal finns en sydstatsflagga.

Dag tre av skandalen anlitades en musikprofessor som kunde berätta vad man eventuellt kanske kan kalla musiken som spelas i bandet där civilministerns sambo är trummis.

Dag fyra av skandalen åker två journalister från Expressen upp till Haparanda för att fråga folket vad de tycker om civilministern.

Ida behöver inte förklara sig. Hon är inte ansvarig för att hennes sambo spelar trumma i en hårdrocksgrupp med obegripliga texter. Hon är bara ansvarig för sina egna handlingar. De två journalisterna kunde meddela sin tidning att haparandaborna gillar sin Ida men tycker hjärtligt illa om det drev som riktats mot henne.

Dag fem är Ida ointressant för pressen-

 

Mitt gamla exemplar av "Norran"

Vad gör man i kylan? Ägnar sig åt lite "döstädning", kanske. Man håller en sak i sin hand och känner efter om man verkligen vill ha den kvar. Saknar man känsla för prylen, skickar man iväg den, blir man känslomässigt berörd, behåller man den. Allt detta enligt en bok som gjort stor succé.

Här står jag och håller en tidning i min hand som är precis lika gammal som jag. Samma datum, samma år. Det är en gammal "Norra Västerbotten", skör och med en del skavanker, precis om det mesta från den tiden.

Helårsprenumeration, 15 kronor. Här är ett urval av vad tidningen bjuder på:

Skrämmande och det blev bara värre

En artikel berättar om en ung man från Österrike som krockar med sin bil mot ett träd, får så svåra smärtor att han tar sin pistol och skjuter sig själv i ögat, men av skottet blir smärtorna bara värre, han stapplar ut från bilen, går ner till en å där isen brister och han drunknar. Inga smärtor plågar honom längre.

Radions grammofontimme börjar den här dagen med "Rakoczy-uvertyr" och slutar med hambon "Hej på sig lilla skälmunge där." Den senare finns inte på youtube, jag har kollat.

Till äktenskap ledig:

Jag är en ung, ensam, enkel, förmögen landsortsflicka med gott anseende och egen lantgård. Min högsta önskan är att ingå äktenskap och göra en man lycklig, gärna fattig enär min egen förmögenhet räcker för oss bägge.

"Svar till Biggan i Röjnoret."

Tango i Glommersträsk

Några vackra och trevliga flickor sökes, villiga att förljuva några grabbars leverne. Uppgifter härom till:

"Tango, Slowfox, Foxtrot och Step i Glommersträsk."

Jag har vid något enstaka tillfälle dansat foxtrot i Glommersträsk, dock utan att förljuva tillvaron för någon.

Men jag känner för min gamla "Norran" och behåller den.

 

Fyra nyanser av beige

Den här bilden är från mars 2011. Första dagen i vår nya lägenhet. Med två stolar och en radio satt vi och kände in vårt nya boende. Lägenheten med utsikt över Luleälven. Vi var så nöjda.

Vinter

Sommar

Hyreshuset är byggt 1988. Ingenting i lägenheten är förändrat såvitt vi vet. Endast ett äldre par har bott här tidigare. Ny spis har vi själva köpt, Lulebo hade inte råd eller ville inte. Värre ändå är att kyl- och frysskåp är från byggnadsåret och det skäms både vi och förhoppningsvis Lulebo över. Knappast miljövänligt! Vi bör nog ha ett seriöst samtal med vår värd.

Beige låter förstås väldigt tråkigt men under julmånaden kan man glätta upp med röda gardiner och broderad tomte. Övrig tid får man själv stå för det färgstarka.

På hyllan, längst till vänster, står kaffekvarnen från Kuorbevare, den berömda kvarnen som många gamla Malåbor har med sig ut i världen som ett minne från hemtrakten.

För dryga 40 år sedan såg det ut så här hemma hos oss. Stereo, kassettspelare och tjock-tv. Ingenting av detta finns kvar, inte ens LP-skivorna som med tiden blev ganska många och innehöll favoriter som Elvis, Tom Jones och Glen Campbell. Jag saknar dem.