Hej då, viruset!

Det obehagliga viruset har lämnat oss. Kvar blev två slitna gamla kroppar som överlevde. Nej, nu överdriver jag. Vi upplevde coronan som en normal förkylning, men visst har vi blivit lite magrare och lukt- och smaksinne har påverkats.

Det blir mycket teve när man är halvkrasslig. Bland annat en heldag med begravningen av drottning Elisabeth, kvinnan som verkat i över 70 år men som aldrig uppnått pensionsålder. Kungahus engagerar och jag hör till dem som vill behålla monarkin även om jag hör någon viska om ärvda titlar.

 

Victoria får min röst

Alternativen till monarki är antingen en vald president eller att riksdagens talman tar monarkens uppgifter. Det senare vore väl ändå det verkliga lågprisalternativet.

Imponeras också av modiga kvinnor som vågar protestera mot Irans moralpolis. En sorts polis som bland annat har till uppgift att kolla damers klädsel, se till att deras hår döljs under svarta dok. Annars finns risken att de kan locka en stackars karl in på syndens fördärveliga väg.

När det religiösa ordets uttolkare såg kvinnan, såg han synd. Därför ska hon dölja ansikte, hår och kropp, för att inte fresta någon stackars mansperson. Kvinnors kläder och frisyrer har varit och är ett problem i många religioner.

När det religiösa ordets uttolkare såg mannen, sa han: "Se, en perfekt skapelse, han kan klä sig hos Dressman."

Blev det flummigt? Förmodligen en biverkning av genomgången covid.

 

Obehagliga typer

Obehagliga coronavirus

Läste i DN om en forskare som fann det märkligt att man känner obehag inför vissa personer. Han upptäckte dessutom att ingen tidigare forskat på ämnet. Han bestämde sig för att bli den förste och skaffade sig ett lämpligt antal testpersoner som fick svara på frågan om vad som får dem att känna obehag. 

Någon står för nära

Skrattar ofta och utan anledning

Flackar med blicken

Flottigt hår

Över 90 % av testpersonerna ansåg att en obehaglig person var en man. Det mest obehagliga yrket var clown, det behagligaste var meteorolog.

Jag och mina generationskamrater kan också upplevas som obehagliga. Antagligen för att vi påminner om åldrande och död. Ingen tänkte på att åldras är det enda alternativet till att inte dö i förtid.

Karikatyrteckning av min pappa Sven

Gamla dockor.

Linnea 5 år kunde inte sova i samma rum som karikatyrbilden av min far. Hon kände också obehag inför gamla celluloiddockor. De stirrade.

Forskaren säger också att obehagsdetektorn kan slå fel och vi ska ge folk en andra chans. Helt rätt, tycker jag, egentligen är vi ju alla rätt underbara.

Obehagligt, olustigt och onödigt är det också att jag fått covid en vecka innan jag skulle få min 5:e spruta. 

 

Dragspelsgenerationen

September

Hela lördagen till in på småtimmarna firades Kulturnatten i Luleå. En skön blandning av amatörer och proffs som underhåller oss på gator, torg och inomhusarenor.

Vi började vår lördag på Norrbottens museum där musiker från Luleå accordion club spelade. Blir rörd när musikerna spelar "Vals på Mysingen" och förstår inte varför. Så brukar jag bara reagera för vackra melodiösa tenorarior som "Una fortiva lagrima" och Elvis när han sjunger långsamma ballader.

Men dragspel påminner förstås om ungdom, logdans, Malåborg och spänning inför lördagskvällen. Vår egen bröllopsvals var "Drömmen om Elin", naturligtvis spelad på dragspel.

Sen blev det stadsparken och allsång. Våra lokala suveräner Lennart Johansson, Eva Plumppu m fl sjöng med bravur och publiken fick hänga med i "Stad i ljus" och "Sånt är livet", med flera slagdängor.

Konst och fika hann vi med i Kulturens hus och till sist lite jazz på Ebeneser.

Men även soliga dagar har sina moln. Den helknasige dansken Paludan kom till stan, bara för att bränna en Koran. Undrar vad han finner för nöje i det?

I morgon vet vi vem som vann valet. Det är bara att acceptera resultatet även om det skulle bli alldeles fel. Tro på det bästa alternativet och förbered dig på det näst bästa. Det kallas demokrati och det har vi tack och lov i det land vi lever i.

 

Vem är fördomsfri?

En facebookvän skrev en kommentar om hur inlandsbor i norr porträtteras i böcker och på film. Hon hade läst Stina Jacksons bok "Ödesmark" och tröttnat på alla dystra, mörka beskrivningar av personer som stannat i sin hembygd och som det aldrig blev nånting av. I norra Norrlands inland finns gängkriminella med egna lagar om man får tro filmen "Jägarna" till exempel. Enfaldiga typer som aldrig besökt storstadens kulturella begivenheter. När det blir för mycket av sådana skildringar kan det bli till en sanning för den som inte bor på landsbygden,  utan bara läst några böcker.

Jag har lyssnat till rätt mycket böcker på senare år och måste hålla med min facebookvän. Häruppe är det mycket mörker och mycket mygg. Men det är inte bara norra Sverige, utan landsbygden och dess människor överallt i vårt land som skildras fördomsfullt, trots att författarna många gånger kommer från den bygd de beskriver.

Och kanske blir man lite extra "putt" när ens egna trivsamma, vackra hembygd beskrivs som en mörk och kall plats av en nybliven författare.

Nu senast har jag lyssnat till Tina N Martins bok "Åskmakaren" vars handling utspelar sig i trakterna kring Luleå-Boden. Det är februari och det är kallt. Poliserna fryser, det är 22 minusgrader och på isvägen hittas en död kall kropp, utan snopp. Just här har författaren alldeles rätt. Det kan vara kallt i februari, det är därför vi har riktig vinter och en populär isväg.