Det kostar att ha roligt

Min äkta hälft har köpt årskort till Luleå hockeys matcher i 37 år. I veckan blev alla fantaster som delat samma intresse och haft årskort i mer än 25 år bjudna på middag och fick en present. En kristallskål med den välkända loggan.

Min man försökte räkna ut hur mycket pengar han lagt på dessa årskort under alla de 37 åren. Han kom fram till en summa på ungefär 110.000 kronor. Det låter mastigt när man hör totalsumman men hade han rökt ett paket cigaretter om dan i samma antal år hade han kommit upp i det fyrdubbla beloppet och dessutom antagligen inte mått så bra som han gör. Kostnaderna för hockeyn går direkt på nöjeskontot och håller min hälft frisk och glad. Åtminstone när laget vinner och domaren gjort sitt jobb.

Förresten om man ska vara fullkomligt ärlig, hur mycket har man inte lagt ner på godis, chips och andra onyttigheter under 37 år. Tur att man inte vet.

Igår kom nyheten att den vänlige, sympatiske Börje Salming avlidit i ALS. När man får en grym sjukdom med ett givet slut är det skönt när döden kommer snabbt. Alla talar så väl om denne ärrade hockeylegend och alla vackra minnesord från de som kände honom känns absolut äkta.

 

Brinnande intressen

Möter en tidigare arbetskamrat som nyss gått i pension, men som ändå jobbar några dagar i veckan. Hon berättar att hon fått en ny hobby som hon brinner för, nämligen stickning. Helt rätt i tiden när den hemstickade tröjan blivit årets julklapp. Vi är eniga om hur viktigt det är för lediga pensionärer att ha en passion, något man brinner för, en hobby som ger mening åt tillvaron.

Tänker på fågelskådare som reser land och rike runt för att se och fota den sällsynta kortbenta mongolpiplärkan. Eller de som borrar hål i isen och sitter i timmar med kalla fingrar och väntar på storfisken. Släktforskare, älgjägare, frimärkssamlare, loppisentusiaster med flera, alla är lyckliga när de får syssla med sin hobby.

Vad brinner jag för? Kan det vara Vinterstudion med längdåkning och skidskytte. Men det är årstidsbundet så jag väljer böcker. Redan som 12-åring ämnade jag läsa bibeln från pärm till pärm, men när jag kom till stamtavlorna tog det stopp. Sida efter sida beskrev vem som var son till vem. Gamla testamentet är skrivet av gamla farbröder för gamla farbröder.

Något senare blev Agatha Christie en favorit. Samlade och hade över 60 böcker av henne, de flesta i den gul-svarta zebraserien.

Ännu senare kom min seriösa period när jag nästan bara läste författare som överlevt förintelsen. Under den mörka perioden av mitt läsande blev det även en del diktsamlingar.

Numera är ljudboken min följeslagare. Lyssnar i medeltal två timmar per dag. Mest blir det deckare, blandat med biografier och historiska fakta. Lyssnandet är min passion. En dag utan mina hörlurar är en förspilld dag.

Nej,  den sista meningen var en typisk överdrift.

 

Far är rar

Här sitter min far i gröngräset en varm sommardag och jag står bredvid. Det ser idylliskt ut men samma år i april hade Hitler invaderat Danmark och Norge och oron för framtiden var stor i de svenska hemmen. Min pappa som var 30 år på bilden var en intelligent, generös och familjekär person som kunde bli tvärilsk när saker inte fungerade. Känner igen fenomenet. Det har gått i arv.

Här är en bild av mina barns pappa. Mannen som klättrade i träd i sin ungdom. Idag är han inte lika "vigulant" och är tacksam för att det finns hiss i vårt hyreshus. Vi träffades redan 1958 och har hängt ihop sen dess. Idag kommer hans söner att ringa och gratulera honom till att han haft turen att få så fina barn.

GRATTIS alla pappor. Ni är viktiga och bör få den uppskattning ni förtjänar idag och alla andra dagar.

 

Nu svamlar hon igen

Nästan hemma

"Vad är det du älskar allra mest hos min person?" frågade Gunnel sin man, "är det min intelligens och bländande personlighet eller är det min fantastiska matlagning?"

"Ditt sinne för humor!"

"Jag äter aldrig livsmedel som behandlats med kemiska tillsatser och jag äter aldrig sådant som innehåller konserveringsmedel eller har besprutats."

"Jaha, hur känner du dig då?"

"Hungrig."

Längtan efter en kopp te är en starkt drivande orsak för mig att kliva ur sängen. Vardag som helgdag äter jag samma typ av frukost som jag ätit de senaste 40 åren. Här är förändring icke av intresse.

Alltid te och två mackor. Den ena med avocado, gurkmeja och ost, den andra med messmör som sprinklats med linfrö. Märklig blandning kan tyckas men helt rätt för mig.

Lyssnar till P1 där "vanligt" folk får ringa in och uttrycka sina åsikter om allt och ingenting. Just den här dagen klagar en inringare på de stora matjättarnas egna varumärken som får bästa plats i hyllorna och som är av sämre sort än övriga producenters. Tycker att mannen har rätt, åtminstone är Sias vaniljglass mycket godare än Icas. Kanske inte så mycket till jämförelse men jag delar inringarens känsla.

En annan man klagar över att man bara talar om fördelarna med kärnkraftverk och tycker att man glömt riskerna med kärnavfall som måste förvaras i urberg i tusentals år. Konsekvenserna av vårt handlande lämnar vi över till kommande generationer och det är inte snällt tycker inringaren och det har han nog rätt i.

Men det som hände i Harrisburg är så osannolikt att det förmodligen inte har hänt. Var det inte så han sa vår kloke Tage Danielsson.

 

Kanske bara flum

Året har 16 månader. Januari, februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti, september, oktober, november, november, november.

(Henrik Nordbrandt)

Elak hosta gör att jag lämnar sovrummet för att min hälft ska få en lugn natt. Vad botar? Förmodligen bara tiden.

I mitt gamla jobb gick jag en kurs där ledaren var dansk. Minns inte kursens syfte, antagligen skulle vi lära oss tänka positivt. Kursledaren hade problem med halsbränna och när anfallen kom satte han sig ner, blundade och tänkte på tjock grädde som sakta vandrar hela vägen ner i svalget. Efteråt var halsbrännan borta. Skulle samma tankar fungera på en sårad hals, undrar jag.

Äkta hälften sitter vid köksbordet och berättar gamla kursminnen. Bland annat om en kurs i gruppdynamik. Deltagarna fick åka till Jämtlandsfjällen när det var som vackrast om hösten. Fick promenera i färgstark natur och på kvällen sitta på golvet, hålla varann i hand och titta på en knotig kvist som någon hade hittat. Mysigt, men samtidigt aningen fånigt.

Vid ett annat tillfälle fick deltagarna berätta ärligt och uppriktigt vad de tyckte om varandra. Förklara för arbetskamraten varför man irriterade sig på honom eller henne. Den typen av kurser upplevdes av många som rena mobbingen, en del tog så illa vid sig att de behövde söka hjälp.

En gång hade kursledarna itutat deltagarna att det finns blott två (2) "måsten" i livet. Man måste dö och man måste välja. Det är du själv som stakar ut din väg i livet genom dina val. Råkar du ut för en bilolycka så var det ditt eget val att åka bil just vid det tillfället. Här känner man protesterna komma. Invaliditet och sjukdomar väljer man inte. En alldeles typisk flumkurs som bara gynnade kursledarna.

Lapponia lämnar norra hamn för i år

Nu sitter jag här och blundar. Föreställer mig tjock grädde vandra ner mot min såriga hals. Men tyvärr, inget händer. För att den tjocka grädden ska fungera måste man också besjälas av en stark tro. Och det är den som i alla sammanhang saknas hos mig.