Allt mellan himmel och jord

Fick ett brev i veckan. Handskrivet, i vitt kuvert med vanligt frimärke. Att man får ett alldeles vanligt brev händer så sällan numera att det är med spänning man öppnar kuvertet. Kanske en inbjudan till bröllop eller 50-årskalas.

Men så var det inte. Brevet kom från Jehovas vittnen i Rikets sal och jag blev inbjuden till en viktig högtid. Nisse, gubben min, fick samma inbjudan men brevet var skrivet av en annan person. Blir imponerad av att man i teknikens tidevarv tar sig tid att skriva personliga brev. Jehovas vittnen ringer inte på dörren längre, pandemi och portkoder har gjort det omöjligt.

Jag har stor respekt för människor som tror på en Gud. När jag växte upp var mina föräldrar med i Pingstkyrkan. Deras tro märktes inte av därhemma, men på söndagarna var det besök i kapellet där man kunde uppleva både hallelujarop och tungomålstalande. Men hemma hos oss var det lugnt, besöken i kapellet har inte gjort något avtryck i mitt liv, förutom kanske min svaghet för gamla läsarsånger.

Det är tillåtet att tro på vad man vill, religiösa skrifter, reinkarnation, himmel och helvete eller "någonting" (svenskens vanligaste tro) så länge man inte får för sig att ens egen tro är den enda rätta och försöker pracka den på andra. Själv tror jag att vi föds, lever en tid, dör och sen är det inget mer. Vi hamnar i jorden helt enkelt. Det låter tråkigt, men det är min tro. Våra själar hamnar varken i himlen eller någon annanstans. Men jag kan förstås ha fel. Ingen vet, ingen har kommit tillbaka och berättat.

 

Duktiga damer och Bildjournalen.

Ett stort GRATTIS till Luleås hockeydamer som tagit guld för  femte gången. Damerna är värda långt mer uppmärksamhet än de får. Alldeles för mycket tid och tidningssvärta ges till hockeyherrarnas domarbråk och slagsmål.

Boken om tidningen Bildjournalen köpte jag på bokrean för ett antal år sedan. Ungdomstidningen Bildjournalen gavs ut mellan 1954 och 1969 och var en efterföljare till Filmjournalen. Boken har sina brister, texten är ofta skriven med vita bokstäver mot färgad bakgrund, vilket enligt mig är kriminellt och borde ge rejäla böter till utgivaren. Texten blir svårläst man får "skåda rosern" som min mamma skulle ha sagt.

En ung och smal Tommy Körberg. Rättvist att även stjärnor åldras. 

Reklam från 50-talet. Det var då vi tjejer bar höfthållare med strumpeband som höll uppe de tjusiga nylonstrumporna. Strumporna hade söm som alltid måste vara rak annars såg man slarvig ut. Höfthållaren var ändå ett ganska snällt plagg jämfört med de laxrosa helkorsetter med hyskor, hakar och fjädrar som plågat tidigare generationers kvinnor. På 70-talet kom strumpbyxan och frälste oss från dessa märkliga pinoredskap.

För cirka 25 år sedan sjöng Lasse Berghagen en sång som hette "Du är ljuset i min tunnel, Gunnel." Låten gillades av mina barnbarn så till den grad att jag under några år fick heta Tunnel-Gunnel med efterföljande småflickefniss.

Efter mina år med Bildjournalen, följde Vecko-Revyn. Som mogen tant läste jag Hemmets Journal, men som pensionär har jag märkligt nog ingen tid alls till veckotidningar.

 

Händelselöst är ett trivsamt ord

Från utställning på Kulturens hus

"Jag vill leva för alltid och så här länge har det gått bra."

(Stewen Wright)

Det har varit en händelselös vecka i mitt liv. Händelselöst är ett ord som i min ungdom betydde tråkigt. Idag har det en helt annan betydelse. Händelselöst är mysigt, harmoniskt och trivsamt.

Men händelselöst kan betyda att man inte har någonting att skriva om och därför får jag plocka fram mina pärmar, som innehåller kuriosa av alla slag, tidningsurklipp där någon sagt precis vad jag tycker, men uttryckt det bättre.

"Ni skämmer ut er gubbar och tanter", skrev en recensent när han sett en föreställning med Björn Skifs på Kulturens hus. I pausen fick han ta emot sparkar och slag från hysteriska, ohyfsade och kaffetörstiga 70-plussare som skulle fram till fikabordet till varje pris. En skenande elefanthjord enligt recensenten.

Det här var några år sedan. Jag var där och visst överdrev recensenten men lite rätt hade han nog. Har man någon gång varit på en pensionärsresa vet man att det finns gubbar och gummor som har hänsynslöst bråttom och vill komma först till vad de än må vara.

Åldringar kan också bära sig dumt åt. Men kära ungdomar om det nu skulle finnas någon som läser min blogg. Det går snabbt att bli gammal. Se vad Arto Paasilinna skriver i boken "Den ljuva giftkokerskan."

"Så fort tiden hade gått. Livet hade susat förbi som ett slag i luften. Som ung flicka hade hon tänkt att alla människor över trettio var gamla. Plötsligt hade hon själv fyllt trettio, en liten tid därefter fyrtio, det hade gjort henne nervös, sedan hade maken dött däremellan, en ganska stor lättnad på sätt och vis ... och strax därpå hade hon redan varit femtio. I detsamma hade de sextio och sjuttio kommit, och nu gick hon mot de åttio. Vid denna tid var dagarna lika korta som månaderna när hon var ung, dessa sista hade förflutit på två veckor, sommaren gick på en vecka, vintern på en annan."

Och sen ... med expressfart in i evigheten.

 

Jag bara log och nickade

Fortsätter där jag slutade mitt förra inlägg. I USA blev jag tyst. Jag har lärt mig engelska som vuxen och förstår språket mycket bra men blir "stel och styltig" när jag ska prata med någon infödd. Min man och svärmor är födda med engelskan och pratade obehindrat med sina släktingar. Men jag arma stackare bara log och nickade.

Minns speciellt ett tillfälle när min man och svärmor berättade om vår dåvarande statsminister. Enligt dem en rätt värdelös karl som knappt kunde tala engelska. Jag tyckte att de överdrev. Vår statsminister var inte så usel, en rejäl karl från Ångermanland ska man inte bara klanka ner på. Men jag vågade inte öppna mun, jag ville så gärna protestera mot deras alltför negativa berättelse, men där satt jag som ett fån och sa ingenting. Bara log och nickade.

Min svärmor kom till Sverige från USA vid 36 års ålder. Hon lärde sig tala flytande svenska, men man kunde med lätthet höra var hon kom ifrån.

Min svägerska Nahide kom till Sverige 22 år gammal. Hon säger att det tog många år innan hon förstod språkets nyanser och kunde delta i en diskussion. Innan dess fick hon tänka så länge på sina nyvunna ord att gruppen som diskuterade hade börjat på ett nytt samtalsämne innan hon tänkt färdigt.

Förstår man inte landets språk står man ohjälpligt utanför. Här nedan en dikt som Nahide skrev i boken Inte-gration, en diktsamling som hon gav ut tillsammans med sin älskade Anders.

Ordets makt

Ett nytt land, en hel ny värld.

Du kommer som en erövrare av rang.

Med lätta fötter, bankande hjärta.

Redo att omfamna varje själ i din väg.

Ditt enda bagage är en obändig självtillit,

din upptäckarlusta och framtidstro.

Plötsligt står du där, ensam.

Främmande ansikten överallt.

Inga välbekanta stigar någonstans.

Meningslösa ord flödar ur varje mun,

men något fattas dig, orden saknas.

Stumheten är värre än ensamheten.

Du är golvad, måste upp, måste in.

Måste hitta nyckeln till människorna.

Smaka på dina nyfunna ord.

Utan dem är du ingen, bara en skugga.

Ty språket är friheten, din andningsluft.

----------

Det är rätt naturligt att invandrare helst vill bosätta sig där landsmän finns. Man vill så gärna kunna prata med sin granne.

 

Man ska inte köpa jeans i USA

Jag gav ju ett nyårslöfte om att lära mig något nytt varje dag under 2023. Februari månad har jag mest ägnat åt USA:s 50 stater och deras huvudstäder.

USA, älskat och hatat, har gett mig min äkta hälft. Han är född i Detroit och kom till Sverige som 10-åring.

Nisses barndomshem 

1981 åkte vi till USA för att träffa min mans släkt. En moster bodde i Detroit, en morbror i Denver. Det var en underbart trevlig resa. Släktingarna var glada och gästfria och bjöd på intressanta rundturer.

Min snygge man, svärmor i röd väst, morbror Carl med fru och moster Grace. Syskonen Montes hade bra gener och alla blev nästan 100 år. Svärmor blev 98, Carl blev 99.

Minns att jag blev enormt imponerad av mataffärernas grönsaksdiskar. För att inte tala om vilka tårtor och övriga bakverk som affärerna lockade med. Dränkta i choklad och annat sött och gott. Somliga amerikaner föredrar bakverk framför grönsaker och är därför ganska runda. Har aldrig någonsin sett så många oerhört överviktiga personer som jag såg i Detroit.

Vi gjorde en tur till Klippiga bergen där en kusin till min man hade ett sommarhus. Det låg på 3000 meters höjd över havet och det var där jag drabbades av sjukdomen "blå händer." Det här har jag skrivit om tidigare i bloggen, men jag är gammal och då får man upprepa sig. Hur som helst, händerna blev allt blåare och det var inte bra enligt släktingarna. En del människor klarar inte alls hög höjd. Vi vände hem och morbror Carl ringde till sin svärson som var läkare. Förtvivlad satte jag mina händer i varmt vatten som genast blev blåfärgat och händerna återtog snabbt sin normala färg.

Några veckor senare fick jag ett brev med ett tidningsurklipp. Min sjukdom hade ett namn, den kallades "Designer Jeans Syndrome" och botades bäst med vatten och tvål. För att skydda sig mot sjukdomen ska man inte köpa blåjeans som färgar av sig.