Vid ett tillfälle under tiden jag bodde i Stockholm kom min pappa på besök. Han skulle tillsammans med mig åka buss från Norrmalmstorg till en tunnelbanestation i närheten. På den tiden stod en busskonduktör längst bak i bussen och tog betalt av storstadens stressande resenärer som alltid hade mynten i beredskap.
Men så kom min far. Knäppte upp och lyfte på rocken för att ta fram plånboken ur bakfickan, precis som han alltid gjorde på Konsum hemma i Malå. Långsamt och värdigt öppnade han plånbokens tryckknapp och dragkedja, tittade glatt upp på konduktören och sa: "Va kostar hä." Konduktören log inte tillbaka. Folket bakom pappa suckade innnan den stressande konduktören så småningom fick rätt antal mynt av min fader.
Pappa levde efter devisen:Gud skapade ingen brådska, bara maklig lunk.
-
Idag gör jag likadant.
-
Godkväll!
1 kommentar:
Det är bara så att allt tar mycket längre tid numera,så man hinner inte lika mycket.Eller hur?
Skicka en kommentar