Liten by i stort landskap

Uppklädda för fotografering. Bilden föreställer mina farföräldrar Eva och Herman Olofsson och fotot är antagligen från Hermans 50-årsdag. När herrn i huset fyllde 50 år tog man och hustru på sig finkläderna och åkte till fotografen. Man log inte på bilder på den tiden, fotografering var på allvar. Kanske hade det också med fototeknik att göra.

På det här fotot är mina farföräldrar närmare 80 år. Farfars skägg har vitnat och farmors hår har grånat.  Äldste sonen fick också hänga med på den här bilden. Farbror Rickard bodde på övervåningen i huset man ser på bilden. Längan bakom huset är en bagarstuga som hela familjen flyttade till på sommaren, medan man storstädade boningshuset. Farmor Eva var född 1864, en rivig dam, gladlynt, pratsam och byns jordemor. Farfar Herman född 1866 var allvarlig och religiös. Allt detta enligt min far.

2018 hade vi, de kvarvarande barnbarnen till Herman och Eva, en kusinträff i Mörttjärn som är en liten by utanför Malå. Här står vi utanför det som en gång var farföräldrarnas hus. Under några år på 50-talet var det skola, idag står det tomt.

Så här ser bagarstugan ut idag. Den gamla björken ser likadan ut som förr men bagarstugan har förfallit.

Från farföräldrarnas gamla hus kan man vända blicken åt ett annat håll och där hitta mitt barndomshem i vars kammare jag är född. Då var kåken röd och timrad, idag är den gul och där bor en av mina kusiner.

Klicka gärna på bilderna.

Starroperationen gick bra. Jag ser nästan för bra. Tavlorna härhemma har fått nya klarare färger, Min man har åldrats och det har även jag.. Önskar att man kunde byta ut skröpliga delar på sin kropp lika enkelt som man byter lins. Ny hörselnerv vore inte helt fel.

 

Man ska alltid söka efter saker att fira

Idag den 25 april säger vi GRATTIS till ett barnbarn som fyller 21 år och en svägerska som fyller 76.

Men mest firar vi oss själva som varit förlovade i 65 år. Den 25 april 1959 bytte vi ringar i mina föräldrars Opel Rekord på parkeringen utanför Folkets Hus i Adak.

Då jobbade jag på kommunkontoret i Malå och hade en lön på 660 kronor i månaden. Nisse, nybakad student, vikarierade som lärare på realskolan och hade ca 900 kronor i månadslön.

Vi hade inga pengar på banken. Jag kämpade med en avbetalning på 15 kronor i månaden på boken "Musikens värld" och ytterligare en avbetalning med 50 kronor i månaden på en symaskin som någon talför säljare lyckats lura mig att köpa genom att påstå att varje flicka måste äga en sådan. Jag var naiv och lättlurad på den tiden. Så är det inte idag.

Vi lyssnade på "Who´s sorry now" med Connie Francis på Nisses nya radiogrammofon som han köpt för första lönen. Vi roade oss med att spela kort på kvällarna och en och annan lördag dansade vi på Malåborg. Teven hade ännu inte kommit till våra trakter.

Idag 65 år senare sitter vi här skuldfria och utan symaskin och är glada och stolta över fyra småpojkar som är våra barnbarnsbarn. Livet har varit vänligt mot oss, men firandet blir inte märkvärdigt. En god glass till kaffet får duga.

 

Nya och gamla trender och svarta fladderbyxor

Jag städar mitt kök och lyssnar under tiden lite slött på morgonteve som surrar i rummet bredvid. En ung tjej berättar om en ny modetrend som inspirerats av maffiafruar. Antar att det är förra seklets 20- och 30-tal som är inne. Låter rentav lite dekadent för mina öron, men det följer väl bara det övriga samhällsmönstret.

När lilla Emma var 5 år tittade hon allvarligt på mig och sa:

"Farmor, har du bara svarta fladderbyxor?" 

Flickan hade helt rätt, basen i min garderob de senaste 30 åren har varit svarta fladderbyxor. Praktiskt, men sällan trendigt.

Här kommer några trender från Wiskadals katalog 1954:

Pinoredskap från förr. Den laxfärgade helkorsetten, full med hyskor och hakar, fjädrar och remmar för att klämma åt damerna. Min generation slapp det heltäckande men stackars våra mammor. Minns från min barndomsby att när sommaren kom tog tanterna av sig "pinan" och blev mycket gladare.

Lätta och luftiga herrnattskjortor kunde man beställa till en billig penning år 1954.

Så här snygg i rock och hatt var vår herre på dagtid.

1954 kunde man beställa äkta pälsar hos Wiskadals. Pälsar som ingen vill bära idag.

Dagens groda till DN och alla andra tidningar som sätter vit text på färgad botten. Inte ens med förstoringsglas och stark lampa kan man läsa texten. Hoppas den var ointressant.

 

Texter från en annan tid

Lyssnar på P1 där en man ringer in och tycker att vi borde ändra vissa rader i nationalsången. Han mår dåligt när han går på fotboll och måste sjunga:

"du tronar på minnen från fornstora dar

då ärat ditt namn flög över jorden."

Inringaren tycker att vi istället ska hylla vår 200-åriga fred.

Man bör nog inte ändra i gamla texter. Nationalsången, skriven på 1800-talet, speglar sin tid när svensken  var stolt över sitt "ärorika" förflutna. Man kan givetvis skriva en helt ny sång om man tycker den gamla är för pompös, men det är inte troligt att en ny text skulle slå ut den gamla. Själva grundtanken i en nationalhymn är att det ska vara en grandios och något överdriven hyllning till det egna landet och till texten bör det vara en passande hurtfrisk melodi. USA:s och Italiens nationalhymner är vackra att lyssna till.

Rickard Dybeck som skrev "Du gamla, du fria" åstadkom även en text som jag aldrig glömmer. Vi sjöng den i småskolan och begrep ingenting av texten:

Mandom mod och morske män,

finns i gamla Sverige än

Kraft i arm och mod i barm

ungdomsvarm i bardalarm.

Ögon blå, då och då

le i blomsterdalar där.

Nord du jordens jättelem

Nord du milda hjärtans hem.

Trots att den här visan knappast sjungs idag sitter den i huvudet på mig, precis som Jakobs tolv söner och ett antal tunga psalmverser. De var utantilläxa som gällde under mina skolår. Ve dig unge om du inte kan din psalmvers när fröken kräver svar

Mörkrets furste stiger ned

hotande och vred

Han rustar sig förvisst

med våld och argan list

likväl vi oss ej frukte.

Nu blev det utvikningar från originalämnet, Jag, som förutom nationalsången skulle dissekera texten i Internationalen och Kungssången. Men det får bli en annan gång. Vänta bara!

 

Skolkökskurs i Malåträsk

När vi blev isolerade pga pandemin började vi beställa mat på ICA-Maxi. Deras personal packar varorna och vi bara hämtar det färdiga resultatet.

Det kändes så bekvämt och bra att vi fortsatte med det även efter vaccinering. Handlar bara det gröna på egen hand.

Helt osökt kom jag att tänka på mat och mina eminenta kunskaper i matlagning som kommer från en skolkökskurs i Malåträsk 20/2 - 2/4 

1952.

Deltagare: Ett antal fjortisar från byarna runt samhället.

Sysslofördelning:

Kokerska: Sota, samt tända vedspisen och underhålla elden. Tillaga lunch. Diska, plocka in disken och ordna i skåpen. Skura bord och rengöra tvättfat. Torka golvet. Skölja trasor och ansvara för ordningen under arbetet. 

Husa: Duka till och från middagen. Vattna blommorna. Dammtorka katedern. Diska och polera glas, gafflar, knivar och skedar. Ordna i porslinsskåpen, städa skafferiet och lärarinnerummet.

Bagerska: Baka bröd, rengöra bakplåtar, spisar och tvättställ. Bära in ved, spänta stickor. Polera spisarna. Rengör kaklet samt tvättställ. Töm grishinken och rengör den.

Husmor: Göra inköp, räkna ut inköpspriset. Diska grytor, porslin och övriga kärl. Rengöra diskbaljor, diskviskor och slasktratten. Laga enkla maträtter och konservera.

Bara flickor fick delta. Pojkar ansågs inte passa i förkläde. Hela utbildningen betalades av Malå kommun som på den tiden hade pengar i kassakistan. Det saknas idag läser jag i sanningsvittnet Norra Västerbotten. 

Vi hade kanske ingen nytta av kursen men vi tjejer från byarna hade väldigt roligt ute i det stora samhället. 

 

Hustruskolan och en krånglande hiss

"Lär dig så mycket du kan i Hustruskolan, du som står på språng för att ge ditt levande jag åt den du älskar."

Så tjusigt formulerade man sig i tidningen Femina 1958. Där fick den unga flickan lära sig att rätt behandla sin partner.

"Varje arbetsgivare kräver betyg. Undantaget är den blivande mannen som inte kräver husmorsegenskaper av sin blivande. Vi ska vara glada att släppas in i männens värld, men vi borde rasa över att vårt naturliga yrke, husmoderns, därmed blivit lidande. Idag kan ingen kvinna sy plattsöm eller kråksöm och inte eller kan de stryka en skjorta. Förunderligt att dagens män har så små pretentioner."

En man med små pretentioner

Jag missade rätt mycket av Hustruskolan och min stackars arbetsgivare härhemma lärde sig snabbt att strykfria skjortor är ett måste. Han har utan att klaga accepterat sin lagvigdas tillkortakommanden i kråk- och plattsöm. Han hade otur, den blivande makan var en usel elev i hustruskolan.

Världen har förändrats och alla hustruskolor har lagts ned. Dess huvudsakliga innehåll som innebar "vård av vuxen man" funkar inte enligt Skolverkets planer om en jämlik skola. Nu kanske inte Feminas hustruskola lydde under Skolverket, men även veckotidningar kan känna tidens vingslag.

Så till någonting helt annat. Jag är glad över att bo i hus med hiss men i förrgår blev jag inlåst i densamma. Dörren gick inte upp. Fast jag anser mig vara en lugn och sansad person kände jag ett krypande obehag av att vara instängd. Det hela varade i cirka 5 minuter, men det räckte. Att vara inlåst en längre tid i ett slutet utrymme måste vara rena mardrömmen. Men jag är fortfarande glad över att bo i hus med hiss.

 

En digital resa

Det blev ingen resa till Malå i år. Vi blev varnade för vägarbeten mellan Skellefteälven och Malå där dessvärre många bilister fått sina bildäck sönderskurna. I fjol var det pandemin som hindrade oss. Men ett besök i Malå kyrka blev det ändå. Sådant kan ske i den digitala världen.

Malin och jag var arbetskamrater och delade lägenhet i nära 4 år. Vi bodde högst upp i ett hyreshus i en liten tvåa med kokvrå. Jag var 18, Malin 4 år äldre. Hon var den mogna och jordnära, jag den slarviga och naiva, men vi blev bästa vänner, trivdes med varann och hade mycket roligt tillsammans.

Ofta hade vi herrar på rummet, men för att ingen ska missförstå så skedde det i all ärbarhet. Vi spelade kort och lyssnade på musik. Det var polisaspiranten, körskolläraren, lärarvikarien m fl och kortleken var alltid framme. Senare mötte både Malin och jag våra blivande män och då blev det mindre av både kortspel och ärbarhet.

Nu sitter jag härhemma och tittar på en digital utsändning av Malins begravning. Vacker sång och musik, nära och kära som lägger rosor på kistan. Det väcker gamla minnen till liv och jag känner både värme och vemod inför den stillsamma begravningsakten och för den fina person som inte längre finns ibland oss.

 

 

Sten och lilla fröken

En orubblig och stensäker parkbänk som finns nära vårt vanligaste promenadstråk.

När man ristar sina misstag i sten finns inget som hjälper. Går inte att radera, hjälper inte med tipp-ex. Så fina ord, så vackert skrivna och så blir det så fel. En enda bokstav för mycket. En tröst för kreatören kan vara att just den här stenen blir den mest fotograferade.

Sten hette en mellanchef som jag hade på mitt första jobb som skrivbiträde på Bolidens Gruv i Kristineberg. Egentligen har jag glömt hans namn men Sten passar utmärkt. Han var en stentuff man och ingav stor respekt hos mig som då bara var 17 år.

En morgon försov jag mig och när jag andfådd, svettig och nervös klev in på hans kontor för att be om ursäkt, gav han mig en iskall blick och sa:

"Det gör ingenting att man någon gång kommer för sent, men när man kommer, lilla fröken, DÅ SKA MAN VARA KAMMAD.

 

Mera Malå kyrka

Någon tyckte att jag visade en tråkig bild av Malå kyrka på mitt förra blogginlägg. Så får det ju inte vara, det måste genast rättas till. Så här ser den vackra träkyrkan ut i sommarskrud.

Någon gång runt 1840 gick tre bröder Olofsson de dryga fem milen från Mörttjärn till Arvidsjaur. Det var kyrkhelg och gossarna hade en jobbig vandring genom snårskog och blötmyrar i väglöst land för att komma till kyrkplatsen. Bröderna bestämde sig för att "kampanja" för en egen kyrka i Malå. Så blev det också och Malå kyrka invigdes 1852.

Bröderna Olofsson tog senare namnet Mörtsell och en av dem är min farmorsfar född 1822. Det är en svindlande tanke att min farmorsfar föddes för 199 år sedan,. Hur kan det vara möjligt?

Som litet barn lär jag enligt mina föräldrar tjatat om att få åka till kyrkan. Jag fick som jag ville, men prostens predikan hade inte varat länge innan jag mycket gnälligt påpekade: "Det här var ingen rolig bio, nu åker vi hem."

 

Det glada 20-talet

Det är gott att leva. Flunsan är på tillbakagång och staten höjer min lön med hela 300 kronor per månad. Kanske blir vårt 20-tal lika glatt som det var för 100 år sedan, då radio och grammofon gjorde intåg i stugorna och livet blev lusteligt att leva för människorna.

För 100 år sedan infördes alkoholransonering. Max 4 liter sprit per månad fick köpas av den som ägde motbok. Generöst, tycker jag, som tror att den som förbrukar 4 liter sprit per månad är kroniskt full.

Gifta kvinnor blev myndiga 1920 och slapp ha maken som förmyndare. "Äntligen", sa farmor 56 år och greppade plånboken. "Nu tjejer, ska vi fira!"

Adolf Hitler presenterade sitt Nationalsocialistiska arbetarpartis program.

Det var början till en katastrof, men det visste man inte då. Det glada 20-talet var bara i sin början och ingen kunde ana de katastrofer som skulle följa.

Nu skriver vi 2020 och vi har lärt av förra århundradets många misstag. Jovisst, har vi!?"

Gamla annonser och gamla kyrkor.

Det här tidningsurklippet har jag stulit från Facebook. En man med fina karaktärsdrag söker en kvinna med egna tänder och med en svävande och sylfidisk gång.

Han kanske skulle passa väl ihop med den här flickan som annonserade i Norra Västerbotten i slutet av 30-talet.

"Jag är en ung ensam förmögen landsortsflicka med gott utseende och egen lantgård. Min högsta önskan är att ingå äktenskap och göra en man lycklig, gärna fattig, ty min förmögenhet räcker för oss båda."

Från denna jordiska jämmerdal, vandrade äkta hälften och jag till det himmelska templet. Luleå domkyrka invigdes 1893 och hette  Oscar Fredriks kyrka ända fram till 1904 då den blev domkyrka. Prästen Anna Krigsman berättade med inlevelse om kyrkans historia och här är några bilder.

TREVLIG PINGST!

Hemmafruar och rökning

50-talet var hemmafruarnas årtionde och deras främsta uppgift var att ta väl hand om barn och man i nu nämnd ordning. I Husmoderns köksalmanack från 1950 ges goda råd till den kvinna som vill behålla sitt jobb även när hon ingått äktenskap.

"En sjuksköterska behöver inte helt ge upp sitt yrke även om hon gifter sig. Med lite organisation kan hon hinna med "viss tjänstgöring" utan att för att den skull försumma man och barn."

Med "viss tjänstgöring" menas att hon kan jobba några nätter i månaden.

Boken ger även goda råd till gräsänklingar som själva måste laga sin middag.

"Ingen matlagning får ske hastigt eller med nervositet, och svär icke, ty maten är ömtålig och känslig som blommor. Den kan lätt ta en ond smak. Allt går igen. Rök en cigarett medan det puttrar och tänk på något roligt."

Bättre än cigarett

På 50-talet kunde vi röka en cigarett medan det puttrade på spisen, ty rökning var ofarligt och lite tufft. Vi rökare bolmade i bilen, inomhus, i matsalen, ja precis överallt. Någon gång i början på 80-talet sa en arbetskamrat till mig att ni rökare tar inga som helst hänsyn till oss som inte röker. Hennes ord fick mig faktiskt att tänka till och från och med den dagen har jag inte rökt en enda cigarett och hur någon idag vill röka är obegripligt. Idag 2019 är det både dyrt och farligt!

Godkväll!

Skådespelaren från Malå

Det här är en tidning från samma år som jag är född och på framsidan ser vi den mörkögde sköne flickidolen Tyrone Power. Jag har en samling gamla tidningar från 40- och 50-tal och att jag visar just den här, beror på att det i tidningen finns en notis om skådespelaren från Malåträsk.

Så här skriver tidningen:

"Peter Höglund som nu är färdig med sin roll i "Gläd dig i din ungdom", har rest till Göteborg för att vila en vecka och fortsätter sedan till Köpenhamn där en ny roll väntar på honom. Han är av allt att döma, filmcharmör nummer ett, som länge saknats i svensk film. Och en utmärkt skådespelare dessutom."

Peter Höglund från Malå var mest känd för huvudroller i filmerna Lappblod och Laila, där han spelade same. Enligt Wikipedia var han med i ett 20-tal filmer, mestadels från 30- och 40-talen.

I augusti 1958 kom min blivande äkta hälft till Malå. Han var ute en kväll och promenerade tillsammans med en kompis när de blev inropade till Peter Höglund som bodde i ett hus i gammal stil med kakelugnar. Det enda min hälft kommer ihåg var att Peter Höglund satt i mörker (månljus) och visade olika trix som man använde vid filminspelningar.

Peter Höglund blev aldrig den store filmcharmör som tidningen spådde om, men Malåbor av den äldre sorten minns honom mycket väl och hans porträtt finns i glas och ram på hembygdsgården.

Trevlig ny vecka!

Forna tiders ragator

Dagmar Ebbesen

Julia Caesar

Hjördis Pettersson

Dessa tre skådespelerskor fick oftast spela gamla ragator som skrek åt ungarna på gården och hötte med brödkaveln åt gubben. Men långt därinne i den stadiga kroppen klappade alltid ett hjärta av renaste guld.

Vad Sverige behöver är fler arga och griniga kärringar av den gamla stammen som talar klarspråk. Vi har blivit passiva och slätstrukna och ena hamiga mesproppar som försöker "passa in" och "tycka rätt."

Vi gamla tanter har förlorat vårt anseende och tappat bort vår viktiga roll som samhällets etiska väktare. Det är ju vi som ska lära folk "veta hut." Ett Sverige utan vresiga fruntimmer saknar kompass och irrar omkring utan moralisk ledning.

Det här måste vi göra något åt. Följ med mig i de gamla kvinnornas marsch mot nedskräpning i naturen, mot skamligt språkbruk i sociala medier och för alla flickors frihet. Sverige behöver oss.

Hej!

Är det någon som gillar dragspel?

Jo, jag gör det! Jag tillhör den generation som i unga år upplevde logdansen, där dragspelet hade huvudrollen och där kärlek mellan pojke och flicka uppstod genom närkontakt i en stilla vals eller en smäktande slowfox.

Vid nationaldagsfirandet i stadsparken berättade en man som kommit till Sverige från Argentina för många år sedan om sitt möte med Sverige. Han älskade musik, lärde sig svenska och blev förälskad i dragspelets mästare Calle Jularbo och hans vals "Drömmen om Elin." Han översatte låten till sitt hemlands språk, skaffade så småningom egen familj och döpte naturligtvis sin dotter till Elin. Han avslutade sin berättelse med att sjunga sin svenska favoritmelodi.

Jag har aldrig ägt ett dragspel. Däremot en orgel på vilken jag kunde spela efter noter. Min repertoar var torftig, låtarna kom från sångboken "Segertoner." Psalmer som "Klippa du som brast för mig" och läsarsånger som "Hallelujah vår Gud" var mina bravurnummer.

Idag äger jag inget musikinstrument, vilket min omgivning bara är oerhört tacksam för.

Trevlig ny dag!