Hänt i veckan

I förrgår hade vi tjejträff på Järvstigen. Tjejträff är kanske fel ord för 70-plussare, det är lite för mesigt. Bättre då med fruntimmersfika som låter mer rejält och passande. Från första början var vi fyra, idag är vi tre som träffas någon gång för att minnas, prata barn och barnbarn och förvånat konstatera hur snabbt åren gått. Vi som nyss var mitt i livet, vi som hade all tid i världen är numera på randen till det okända.

Idag åkte vi till bror och svägerska i Lainejaur. Fick god mat, betalade våra skulder och grattade svägerskan som snart också blir en 70-plussare. Besökte mina föräldrars grav och frös som man gör då en jättevarm sommar helt plötsligt gått över till en disig, rå och halvkall höstdag.

Här är några foton från idag.

Utsikt från bror och svägerskas rumsfönster

Min arbetsplats under tre unga år

Helt plötsligt kom en tall farande i motsatt körfält

Trevlig helg och Grattis till den som fyller år i morgon!

Fika bör man

Att gå på café och fika var väldigt populärt på 50-talet och Lundgrens café i Malå var alla bakelseälskares samlingsplats.

När man träffar en väninna på stan, finns det inget lämpligare än att gå på café och ta ett fika. Både glada och sorgliga ämnen avhandlas bäst med ett wienerbröd i närheten.

Igår åkte vi till Bureå för att fira svågern som fyllde 60 år. Det blev mycket fika. Smaskig smörgåstårta, fin prinsesstårta och goda kakor.

Vi besökte även brorsan med fru som till vår ära köpt vackra guldiga bakelser (se bild) som symboliserar Boliden. Naturligtvis med tanke på min anknytning till Bolidens Gruv. Där hade jag mitt allra första jobb på 50-talet.

Alldeles nyss fick jag höra i nyheterna att människor i västvärlden blir allt tjockare. Vi vet alla vad det beror på. Vi fikar!

Trevlig helg!

Man är så gammal som man känner sig

Vilande blomma

"Men Herre Gud, jag är ju bara 86", sa min gamla granne när jag tyckte att hon gjort en fantastisk prestation trots sin höga ålder. Hon hade tillsammans med sin son vandrat runt gatorna i Paris och sett hela stan.

Idag är jag 100 år. Igår gick min före detta granne från Hertsön och jag på en långpromenad i ett blåsigt men härligt soligt väder. Hon ville se sin ungdoms gata, där hon en gång bott. Efter den långa vandringen kände vi oss rätt knäckta.

I morse vaknade jag med ryggvärk, benvärk, huvudvärk och alla möjliga värkar en människa kan ha. Jag som nästan aldrig har ont någonstans, sitter nu här och tycker ganska synd om mig själv. Längtar efter kvällen och natten för att det är ju sant som schlagertexten säger att "i morgon är en annan dag."

Hej!

Värdinnekurs, bevars

När jag som nyinflyttad i Norrbotten hamnade i en by utanför Luleå, förändrades mitt liv ganska rejält. Jag väntade barn och gick rastlöst omkring på det blåmålade golvet i det gamla huset och hade lååååångtråkigt och jag kände ingen, absolut ingen.

Vi fick så småningom lägenhet i stan och jag träffade Gerd på BB. Hon och jag fick barn på samma dag och hon blev min första riktiga vän på den nya bostadsorten. Vi vandrade med barnvagnar på oplogade trottoarer och vi gick kvällskurser tillsammans för att komma ut bland andra vuxna och ge papporna chans att vara pappor.

Allra bäst minns jag värdinnekursen. Den var gjord med tanke på att kvinnan i familjen skulle glänsa som värdinna när maken representerade i hemmet. Nu representerade våra gubbs inte alls men vi lärde oss den perfekta dukningen, den rätta placeringen av gafflar och glas och hur man tillreder kronärtskocksbotten  till en läcker förrätt.

Att jag aldrig använt mig av mina kunskaper kan mina släktingar intyga.

Sen började Gerd och jag att jobba och vi träffades allt mindre och nu är det flera år sen vi sågs.

Igår gjorde vi ett oväntat besök hos Gerd och hennes man. Vi har blivit äldre. Vi som nyss kämpade med barnvagn i snömodd, får snart kämpa med rullatorer på samma oplogade trottoarer.

Åren har rusat iväg med en fart som förskräcker. Jag kan bara hoppas att dagarna framöver går långsammare så även jag kan hänga med.

Hej!

Kusinen och jag

Kusinen och jag i unga år. Naiva och blyga små flickebarn i nästan likadana klänningar med mönster i rosa och svart. Vi var välkammade och fina inför den viktiga fotograferingen hos herr Burvall.

Lång tid har gått sedan dess, men under två dagar har kusinen och jag träffats, pratat och vandrat omkring i  stan. Det finns ingenting av naivitet hos oss längre. Vi är luttrade, erfarna och tro det eller ej ganska gamla. Vi är farmödrar, kusinen är dessutom mormor, mormorsmor och farmorsmor, hur nu det kan vara möjligt. Vi är lika men ändå så olika. Hon tror och jag tvivlar och vi har fullkomligt rätt bägge två.

Vänner genom hela livet. Det är något alldeles speciellt!

Godafton!

Stäng av mobiltelefonen

"Stäng av era mobiltelefoner" är en uppmaning som numera alltid ges innan man går in i en teatersalong.

En kvinna som jobbar på Norrbottensteatern berättade att under en föreställning på teatern ringde det i en telefon och en man i publiken svarade. Sen gick han runt i salongen under ivrigt pratande och slutade inte förrän den övriga publiken buade.

En släkting till mig, som sällan använder sin mobil och lika sällan får samtal, var på en begravning. När hon gick tillbaka till sin bänk efter att ha tagit farväl vid kistan, ringer hennes mobiltelefon. Den telefon som aldrig annars ringde började skrälla just i detta ögonblick.

Efteråt kunde hon se att samtalet kom från "okänd." De övriga begravningsgästerna som förstod att min vän led och tyckte att det var fruktansvärt pinsamt, tröstade henne med att det troligen var den avlidna som kontaktat och ville meddela att hon hade det bra och var nöjd med sin begravning. En bra och tröstande förklaring!

Så glöm inte att stänga av din mobiltelefon!

Det vill jag inte berätta

Man kan inte berätta allt i en blogg. En del detaljer vill man hemlighålla för människor utanför den allra närmaste kretsen.

Jag kommer t ex aldrig att berätta vad jag väger, trots att jag bara har några kilos övervikt. Nu är väl ingen så intresserad av just mina kilon, men det är lite underligt att så många av oss vill hålla vår vikt hemlig. Alla kan ju se att man ätit en eller annan kaka för mycket, men att bekräfta detta faktum med en siffra, det vill varken jag eller någon annan som har lite extra fett på kroppen.

Min ålder nämner jag aldrig i bloggen. Jag är farmor, gift sedan 52 år, född före andra världskriget och skäms absolut inte för att jag är rätt ålderstigen. Men att skriva ner den höga siffran i text, det tar emot, så det gör jag inte.

Väninnan och jag kan komma med de grymmaste förslag om hur vi vill straffa pedofiler och våldtäktsmän. Men jag skulle aldrig våga sätta dessa ord på pränt i bloggen. Våra förslag skulle anses primitiva och inhumana och vem vill framstå som elak och grym bland alla goda rättstänkande medborgare.

Så därför kan det vara klokt att inte berätta allt i en blogg.

Trevlig måndag!

Hälsningskram

Egentligen är inte det här ett ämne för mig, eftersom jag lider av social inkompetens, men jag försöker i alla fall.

Vi som föddes i det kärva inlandet kramades inte i onödan. En klapp på axeln om något sorgligt hade hänt var tillräcklig tröst. Att karlar skulle krama varandra var otänkbart. Min första kontakt med familjekramen var när jag mötte mina svärföräldrar. Det var stora kramen och jag förfärades och gladdes på samma gång.

Idag är hälsningskramen mera naturlig. Den har blivit en rutinmässig hälsning och en karl kan krama en annan karl utan att det känns avigt. Men några  tyska män har bildat en förening mot hälsningskramandet, som de anser vara påtvingad kroppskontakt och många har anslutit sig till föreningen.

Aldrig kramas det så mycket som inom idrotten. Igår när Sverige besegrade Holland i fotboll utbröt stora kramkalaset. Tre välklädda herrar kramade varandra och skuttade runt i yster glädjedans. För att inte tala om spelarna som låg på varandra på marken i mycket nära kroppskontakt. Lyckan över en seger slutar i glädjetårar och kramar, både på plan och hemma i sofforna.

Slut för i dag och Kram!

Föreningsliv

Vid ett telefonsamtal med min kusin, påminde hon mig om att vi som 11-åringar startade en förening som hette TDF, en förkortning för "Två damers förbund." Vad vi hade för avsikt med föreningen minns ingen av oss, men som 11-åringar kände vi oss kanske som damer, eller också var det en förberedelse för det vuxenliv vi tänkte oss leva.

Långt senare bildade en väninna och jag "Fumliga fingrar", vars ändamål var att färdigställa alla gamla halvbroderade bonader och dukar som fanns i våra gömmor. Vi öppnade gemensamt bankkonto och sparade till något, jag är osäker på vad. Vi kom så långt att vi visade varandra de arbeten vi tänkt färdigställa, men så sinade energin och bankboken avslutades.

Dubbelklicka - och läs.

Estetikgruppen "Feis", bildades av samma väninna och bloggerskan någon gång på 80-talet. Föreningens mål och mening var och är något diffus, men har ingenting att göra med de två medlemmarnas utseende, utan är mera en protest mot kladd på husväggar och snusloskor på gatorna. Vi har inte kommit längre än att vi sagt "Fy, vad äckligt", eller "Det ser för bedrövligt ut", ett antal gånger, men man kan inte kräva mer av två äldre, lätt förbrukade damer.

Men nu, mina vänner, tänker jag gå med i föreningen Luleå Hockey. Där är vi fler än två medlemmar och det enda man behöver göra är att betala medlemsavgiften och se glad ut. även när det går dåligt.

Trevlig helg!

Kring köksbordet

I går eftermiddag satt Grannfrun, Elsy och jag i mitt kök och pratade om ditt och datt. "Det är såna här tillfällen med prat runt ett köksbord, som du ska ta upp i din blogg", sa Grannfrun.
-
Jag tror att hon skulle ångra sina ord om jag gjorde verklighet av hennes förslag.
-
Ingen vill läsa om våra knarrande knän, sjukdomsskräck, sömnlöshet och vår rädsla att hamna på Hertsögården.
-
Inte heller kan jag skriva om vad vi sa om våra karlar. De är känsliga personer som behöver mycket beröm och det kanske vi glömde bort igår.
-
Återstår samtalet kring katten och kungen. Det har jag svårt för att återge eftersom vi hade så mycket att säga. Men katten fick mycket beröm för sin klokhet och intelligens.

Nej, kvinnors prat runt ett fikabord ska stanna där, det är bäst både för de inblandade själva och för omgivningen.

-

Trevlig torsdag.

Vänskap

Det här är en 60 år gammal bild av två flickor, som hade gjort sig fina för att åka till samhället och fotografera sig hos Burvall. Gerd, min kusin, hade flätat håret för att det skulle bli lockigt och fint och jag hade använt locktången. Vi var goda vänner då och vi är det än idag.
-
Så småningom skildes våra vägar åt genom att vi flyttade från byn. Vi hade under många år en ganska sporadisk kontakt, men när vi väl träffades var det som om vi aldrig varit skildá åt.


Just i dag är Gerd på besök hemma hos mig. Det finns inga nya foton tagna av oss två tillsammans, men vi ser ut ungefär så här, när vi klär upp oss.
-
Ha det!

Nostalgin flödar

Min kusin och barndomsvän ringde mig för några dagar sedan och vi hade ett gott samtal om vår barndom, vad vi gjorde, vem vi lekte med osv.
-
Det samtalet fick mig att börja tänka långt bakåt i tiden, till åren före skolan. Jag var ensambarn, fick syskon först när jag var sju år. Det fanns få barn i vår by och vi bodde långt ifrån varandra. Före skolåldern hade jag sällan lekkamrater och föräldrar lekte inte med sina barn, de hade fullt upp med sin vardag.


Jag har bara fragment av minnen från den tiden. Följde med modern och åt kakor hos en faster, fastnade i en snödriva och fick grävas upp av fadern, hade låtsaskök i en brädhög ute på gården och lagade soppa på svamp i en gryta. En arg kvinna från byn sparkade ut grytan med innehåll för att den kunde förgifta hennes kor, påstod hon.


Det var inte ett dugg synd om flickebarnet som fick roa sig själv. Jag tror att om man är ensambarn och saknar kompisar utvecklar man i stället sin fantasi. Det är en fördel anser jag, men jag tror inte att en pedagog eller psykolog skulle hålla med om det påståendet. I dag anses att barn utvecklas bättre socialt om det tidigt lär sig att umgås med andra barn.
-
Så det är mycket möjligt att något fattas i min utveckling, men eftersom jag inte vet vad det är, så har jag inte saknat det.
-
God söndag!

Med nya ögon

I fredags hämtade jag mina nya glasögon á flera tusen kronor. Med brunaktiga bågar och lagom stora glas ser jag bättre ut, fast jag själv inte ser bättre ut, utan ser ut precis som vanligt. Ingen skulle märka att jag hade nya glasögon om det inte vore för att man eventuellt läst det i min blogg.
-
Väninnan och jag blev jättebesvikna över att fiket inne på Åhlens hade gett upp. Där brukade vi sitta med utsikt över Storgatan och kika på folk. Nu blev det fiket bakom Shopping i stället och där saknade man utsikt, men fikabrödet smakade utmärkt.

Lövskär idag.

-

Ingen sol lyser på oss idag. Då får man glädja sig åt inomhusklimatet istället.

-

Trevlig helg!

Fredag och fika

I dag den 13 augusti, i rötmånadens tid, gick grannfrun och jag och fikade saft och anisbröd på Miljögården. Vi gör det då och då för promenaden och för det billiga fikats skull.
-
Ordet grannfru är dubbelbottnat. Antingen är hon min granne eller också är hon snygg eller, som i det här fallet, bådadera. Jag tilläts inte ta ett foto av henne utan enbart av den vevande gumman som står i hennes trädgård. Gumman och grannfrun har inga likheter.
-
Den här gatan är tyst och lugn. Här bor mest gamla par och ungkarlar. Det enda jag hör när jag sitter ute i solen är hyreshusets bullriga fläktsystem som med råge överröstar min tinnitus.
-
Det får bli allt för idag. Hjärnan fungerar inte i värme och då bör man sluta innan det blir alltför märkbart.
-
Trevlig helg!

Mitt i stan

Efter rivningen.

-

Annica och jag har besökt staden. Det var länge sen sist och det är roligt att konstatera att det äntligen är färdiggrävt på Storgatan. Fritz Olsson-huset är jämnat med marken och det blev soligt och luftigt med fin utsikt mot vatten.

-

En facebook-grupp har startat ett upprop om att Olsson-tomten ska göras om till en mysig park. Kommunen äger inte tomten och ägaren vill bygga hotell och galleria.

-

Jag sympatiserar verkligen med parktanken men jag tror att vi Luleåbor får finna oss i att det blir ännu en galleria i centrum.

-

Nog skrivet!

En prylarnas gourmand

En samling av "Mischa", symbolen för OS i Moskva 1980.

-

Någon gång vid livets mitt blev jag en samlare. Tillsammans med väninnan sprang jag på loppisar och antikaffärer och gjorde fynd. Jag samlade spargrisar, salt- och pepparkar, vaser, celluloiddockor och gräddkannor. Vi hade roligt och betalade aldrig stora pengar utan det rörde sig om tior och tjugor.

P O Ströms färgstarka vaser.

-

Så kom den dagen när åldern och insikten slog till. Varken barn eller barnbarn vill ha mina samlade vaser eller spargrisar. Jag måste alltså minska på ägandet. Nu bär jag tillbaka till Kupan och Återvinningen de saker som jag en gång fyndade.

-

Att gå på loppis är lika kul som förr och det ska jag göra i morgon. Men numera bör jag komma hem tomhänt. Kanske!!

-

Trevlig helg!

En stjärna föll

Den här dikten är från den tid då Anta och jag överöste varandra med vykortspoesi. Dikten illustreras med en bild av Melanie Griffith efter en glad kväll. Jag sände förresten dikten till tidningen Femina 1979 och fick hela 350 kronor för dessa ynka tre verser. Det var verkligen bra betalt för lite jobb.

-

Vill du se en stjärna,

titta då på mig,

mycket, mycket sminkad,

småler jag mot dig.

-

Mina medelålders linjer,

döljer jag i färg,

min tro på kosmetiken,

kan förflytta berg.

-

När inget mer kan dölja

de rynkor livet ger,

då kliver jag åt sidan,

ni ser mig aldrig mer.

-

Det var allt för i dag. Ha det!

Många pärmar

Jag är en pärmmänniska. Allt urklippt och skrivet stoppas noggrant i pärmar som står på rad i en hylla. Det är ett 30-tal pärmar innehållande allt möjligt, både viktigt och oviktigt.

-

En mycket fantasirik pärm med bilder och tidningsurklipp fick jag från min väninna på min 50-årsdag. Bilden ovan är från den pärmen och symboliserar den gången, vi under våldsamma skrattattacker sjöng "Seeman" på tyska. Det var under vår korta tid som språkstuderande.

-

När jag fyllde 60 fick jag en klippbok om mitt långa liv av min broder. Den innehöll allt från oförskämdheter till skrivelser från Invandrarverket och Hans Majestät. Den innehöll mycket humor och var verkligen uppskattad.

-

Men nu till dagens verklighet. Vi Lulebor är uppriktigt imponerade av Skellefteå AIK som sitter fint placerade i hockeyns finrum, medan vi kryper ihop i skamvrån och äter vår "humble pie." Vi tackar så mycket för hjälpen. Eftersom jag är en äkta pessimist tror jag inte att det hjälper, men lite mer spännande blev det.

-

Godkväll!

I mitt bankfack

Väninnan och jag hade under 70- och 80-talen en ganska intensiv korrenspondens. Vi skickade vykort mellan varandra innehållande rebusar och gåtor, men mest av allt flamsiga nonsensverser.

-

Med en svag rodnad på mitt vinterbleka ansikte ska jag nu publicera en av mina drapor från den tiden.

-

Bankbesöket.

Jag vill visa dig något, du inte sett förr,

en sak som jag inköpt på rea.

När dagen är grå, jag stänger min dörr.

tar väskan och går till Nordea.

-

Jag stod i en kö med min rea-pryl,

jag ville ju hyra ett fack.

Chefen som just fått en magnecyl,

tog i så att rösten sprack.

-

Ge henne det vackraste facket vi har,

med tapet i finstämd kulör.

Dekorera väggen med tavla så rar,

och sätt rosor i vas utanför.

-

Här har vi en spännande stormrik tant,

som har ansvar för statens tabeller.

På Wallenbergs villa är hon spekulant,

hon är rikare än Rockefeller.

-

Med bävan jag gick i en inre lokal,

med mitt smycke i imitation.

Därinne höll chefen ett vackert tal,

om räntor och hög inflation.

-

Bankpersonalen tog upp en sång,

en hyllning till mig kan man tänka,

om gyllene tider som var en gång

och vad guld och silver kan skänka.

-

Förundrad tittar jag in i mitt fack,

på mitt smycke som gjort sensation.

Och tänker, det är inte omöjligt att,

man tagit fel på person.

-

Nu trycker jag på "publicera inlägget" och det kommer jag att ångra.

-

Men trevlig fredag och i morgon börjar OS.

Erfarenhet

Erfarenhet är det namn man ger sina misstag, har någon okänd tänkare sagt.

-

Anta och jag talar ofta om vad vi skulle ändra på om vi fick leva om våra liv och få ta med oss de erfarenheter vi har idag.

-

Vi är eniga om att vi skulle ändra på en del saker och samtidigt säkert göra nya oanade dumheter.

-

Personligen skulle jag satsa mer på utbildning för att få ett intressant jobb. Mina flummiga drömmar var ganska ouppnåeliga när jag var ung. Man formas av den tid och miljö man växer upp i, så det fick duga med en kontorsutbildning.

-

När det gäller familj, så skulle jag inte vilja ändra någonting. Familjen är det bästa i mitt liv och den är jag väldigt glad över.

-

Både mannen och jag tycker att vi gjort en del fega val i livet. Vi borde ha vågat mer, men äventyrlig är ingen av oss.

-

Det är inte av erfarenhet jag låter bli att gå ut i dagens snöstorm. Det är bara för att jag inte behöver.

-

Till sist:

Till den som firar födelsedag i dag. Grattis och var rädd om dig. Du behövs!!

-

Hej då!

-