måndag 9 november 2009

Oförrätter

Många påstår att när de ser tillbaka på tidigare händelser i livet, minns man bara de trevliga stunderna. Grattis till dem, säger jag, som har ett otroligt gott minne när det gäller gamla oförrätter. Jag vill inte påstå att de ofta är i mina tankar, men jag minns dem väl och jag kan vara väldigt oförsonlig.
-
Här ska jag berätta om mitt tidigaste minne av en oförrätt.
-
Jag gick i första klass i småskolan. I det enda klassrum som fanns i den bagarstuga som föreställde skola, fanns också tredje- och femteklassare.
-
En dag när vår fröken Hå (den elaka och ofelbara) hade lektion med en annan klass, fick vi förstagluttare läsa tyst i vår läsebok.
-
När timmen var slut, frågade fröken Hå var och en av oss 7-åringar hur långt vi hade hunnit i boken. Jag, som kunde läsa när jag började skolan, visade stolt upp mitt resultat. Fröken Hå tog min bok och sa högt och tydligt "Så här långt har du inte läst. Du ljuger, du får sitta kvar". Jag försökte inte ens protestera, för det gjorde inte lydiga och rädda småflickor. Att sitta kvar betydde att jag fick gå hem till fröken Hå tillsammans med de stora flickorna som hade syslöjd och där sitta kvar och läsa boken en gång till.
-
Den oförrätten glömmer jag aldrig. "Maran" beskyllde mig för lögn när jag bara hade varit duktig. Fröken Hå fick aldrig en plats i mitt hjärta och fast det är långt mer än 60 år sedan det hände, glömmer jag det aldrig.
-
Det är nog ett svårslaget rekord i långsinthet.
Hej då!
-

4 kommentarer:

Annica sa...

Fy, för dumstolta "pedagoger"! I engelska hade jag i slutet på 1950-talet en fröken Ess som totalt negligerade mig under lektionerna som hämnd för att jag visste att honung hette honey. Det hade hon ingen aaaaning om.

Peter sa...

Tänka sig vad härligt att man valt ett yrke som kan sätta så djupa spår i själen. Undrar just om någon går och grymtar över något jag sagt för ett decennium sen?

Gunnel sa...

Resten av min skoltid hade jag bra och mycket bra lärare och du hör givetvis till den kategorin.

Yvonne sa...

Sådant sätter sig i själen.Det är inte roligt att bli orättvist behandlad.Det fanns riktiga "FRÖKNAR"förr i tiden.