Jag minns att jag stod vid landsvägen och såg män och kvinnor komma vandrande. Barnen åkte i vagn bakom hästar och kvinnorna föste korna framför sig. Jag var barn och storligen förundrad över vad som skedde.-
Tyskarna bombade norra Finland och befolkningen flydde till Sverige. På den långa vandringen på byvägar genom Norr- och Västerbotten blev karavanen av djur och människor allt färre, eftersom finnarna fick husrum i sommarstugor och andra utrymmen i byarna efter vägen. De stannade i vår by över en natt, utfordrade och mjölkade sina kor, några stannade kvar och resten fortsatte.
-
Folk tyckte synd om de stackars människor vars hem och ägodelar bombats och byborna hjälpte de utsatta på många sätt. Jag minns att jag följde min mor till en finsk familj och mamma hade med sig kött till de finska flyktingarna.
Jag var för ung för att förstå de tragiska i flykten undan kriget. För mig var det bara något ovanligt som skedde i min ganska händelsefattiga miljö-
Så var det!
2 kommentarer:
Man ryser vid blotta tanken på vad människor fick utstå under krigsåren. Och fortfarande får utstå - i andra delar av världen. Krig är något fasansfullt. Nog borde det räcka med vad naturen ställer till med och som tvingar människor på flykt.
Egentligen borde man aldrig gnälla över någonting. Man har det så bra.
Gnällandet ingår i den mänskliga naturen. Även om man har det bra och trivs med tillvaron så nog har man huvudvärk eller hundbajs att reta upp sig på.
Icke-gnällare finns inte, tror jag mig veta.
Skicka en kommentar