Jag är äldst i min syskonskara. Det innebär att jag är en präktig, duktig, väluppfostrad, ansvarsfull men ack så tråkig person, som inte tar lätt på tillvaron. Även min äkta hälft är äldst av sina syskon. Så hos oss tas livet på blodigt allvar, här skrattas det inte i onödan. Enligt samma teori lär mellanbarnet komma i kläm mellan sina syskon och blir därför duktig på att själv ta sig fram här i livet, medan det yngsta och något bortskämda barnet har stor social förmåga och tar livet med en klackspark.
Det där var generaliseringar, men det kanske ligger lite sanning i påståendet. När man blir förälder till första barnet är man väl förberedd. Man har läst Anna Wahlgren och Vi Föräldrar. Man blir expert! Det lilla barnet uppfostras enligt senaste regler och rön. Första barnet är en försöksperson.
5 kommentarer:
Att du är präktig (vad som nu menas med det), duktig, väluppfostrad och ansvarsfull kan jag skriva under på. Men tråkig? NEJ, minst av allt. Det finns ingen jag har så roligt med. Och, väldigt viktigt, som uppfostrare har du och maken haft en lysande karriär.
Eftersom jag är yngst av tre i min syskonskara så skulle jag alltså vara den bortskämda? Ja, det kan säkert stämma till viss del. Social förmåga? Njae, ibland. Tar livet med en klackspark? Nej, det tycker jag inte.
Teorierna har - möjligen - LITE rätt.
Med en sådan uppfostran eller brist på dylík så kan man ju inte bli annat än perfekt. Vår lilla solstråle åker efter en tveksam förmiddag obehindrat i lift och i barnbackarna. Solen skiner och det är någon minsugrad.
Annica: Du har social förmåga och du tar inte livet med en klackspark, så det är någonting som inte stämmer i mitt blogginlägg.
Peter: Låter som om ni hade det fint i Vemdalen. Skönt att det inte är så kallt och att lilla Li också gillar backarna.
Som sagt, ibland har jag social förmåga - och ibland inte alls. Och klacksparkar livet gör jag icke, nej.
Man tror att man uppfostrar sina barn någotsånär lika.Men mina tre är då helt olika.Väldigt olika!!!
Skicka en kommentar