Miss i bygget

70-tal

Torsdag, förra veckan, kom min bror och hans fru på besök. Min bror är rullstolsburen och jag berättade för honom att det är inga problem att besöka mig, för ca 100 meter från min bostad finns parkering och en byggnad med toaletter, där det också finns en handikappanpassad sådan.

Men, för det finns ett men, från marken upp till handikapptoaletten är det en dryg decimeter, vilket inte är något problem för icke handikappade, men för den som sitter i rullstol oftast oöverkomligt. Tänkande byggare sätter naturligtvis en ramp på en handikapptoalett, men här har det inte tänkts så mycket. Ett vanligt problem enligt min bror. Den som kan gå på sina ben, kan inte fatta de svårigheter som drabbar de funktionshindrade.

Från fredag till idag har min svägerska från Tyresö varit på Luleåvisit. Den berömda solen som vi skrutit över i sommar fick hon aldrig se. Luleå visade bara flera nyanser av grått och hon åker hem i tron att det där med solen är bara båg.

Denna vecka tar jag bloggledigt. Jag ska ägna mig åt djur och natur.

Ha en bra vecka!

Vi som skrev brev

Idag skriver vi inga fina brev med papper och penna, utan vi håller kontakt på modernare sätt.

Så var det inte när jag var ung. När min äkte man och jag var nyförlovade, bodde vi under fem månader 100 mil från varandra. Vår enda kontakt var via brev. Ungefär en gång i veckan fick jag brev från den frånvarande fästmannen och om brevet inte kom på fredag, hade man en hel helg framför sig att vara olycklig på.

Ingen av oss hade telefon, utan våra brev var vår enda kontakt under denna långa tid. Breven är inte sparade, men vad de innehöll kan man väl gissa. Förmodligen sentimentalt jolm som vi skulle rodna över idag.

Publicerat med tillstånd av brevskriverskan.

Breven från barnbarnen är givetvis sparade. Även de som numera kommer som mail. Men det finaste brev som vi någonsin fått kom från Amanda 6 år, som på rosa papper med stora bokstäver skrev : "Farmor och farfar ni är snälla och jag tycker om er även när ni är död."

Ha det gott!

Vi låter oss luras

Jag äger en gammal "Filmjournalen" från det år jag föddes. Den kostade 35 öre och bilderna i tidningen är i svart-vitt. I annonserna var man inte "du" med sina läsare utan använde ett högtidligt språk, som t ex:

"Mitzi pudercreme" innehåller Orthocerin, som är en värdefull komponent, tränger djupt in i huden och gör Eder ungdomlig utan rynkor, kvisslor och finnar."



Dags för Mitzi pudercreme

Jag är ganska säker på att jag i min ungdoms dagar använde "Mitzi pudercreme." Då borde jag nog idag gå till Konsumentombudsmannen, visa mitt linjerade ansikte, reklamera produkten och kräva kompensation.

Annonser ska inte ljuga och sprida falska förhoppningar, men just inom skönhetsindustrin är det tillåtet. En svindyr ansiktskräm med konstiga ingredienser som ingen hört talas om, får den rynkrädda att hoppas på underverk och evig ungdom.

Är det inte bedrövligt att vi är så lättlurade?



Idyll

Kolonilotterna på Hertsön andas idyll. Den sista lördagen i augusti säljer odlarna grönsaker och blommor från sina odlingslotter och dessutom är det ganska många som säljer loppisprylar. Miljögården mittemot kolonilotterna har billigt fika och i bagarstugan bakar man och säljer bröd av bästa sort. Härute tillbringade den äkte och jag lördagen och bilderna är från det mysiga koloniområdet.

Någon har sagt oss att vi borde köpa kolonilott för att inte börja klättra på väggarna i vår lägenhet. Men vår lilla vrå på loftgången med träsoffa (ärvd av föregående lägenhetsägare), två krukor och en pelargon är en alldeles lagom ordling för oss.

En dag som den här möter man många bekanta och det är en del av nöjet. Men min förra grannfru lyste med sin frånvaro. Var fanns hon?

Ute är det soligt och fint. Jag ska nu på bästa sätt försöka övertala den äkte att ta en promenad med mig i de sköna omgivningarna.

Godafton och trevlig lördag!

På spaning efter den midja som flytt

Igår gick jag till ett av våra många apotek och gjorde en hälsokontroll. På "Lejonet" kan man få  sitt kolesterolvärde och blodtryck testat till priset av 250 kronor.

Motionerar du? Äter du fullkornsprodukter? Äter du ett halvt kilo frukt och grönt per dag? Sover du tillräckligt? Det är frågor som jag får av den vitklädde. Mina svar är: Nja, Javisst, Kanske, Nej och apoteksmannen är nöjd med svaren och allt är gott och väl till dess vi kommer till bukfettet.

Att mäta bukfett innebär i det här fallet att man mäter midjeomfånget med ett alldeles vanligt måttband. Kvinnors midjemått bör ej överstiga 80 cm. Midjan skall normalt finnas mellan sista revbenet och höftkammen.

Den vitklädde mäter efter bästa förmåga och efter mätningen är jag inte längre en fullt frisk person. Det mått som är taget överskrider 80 cm med råge.

I det färdiga testprotokollet står det skrivet att en kvinna med mitt midjeomfång dubblar risken för att drabbas av hjärtsjukdom och bör därför försöka minska midjemåttet.

Så nu är jag på jakt efter den midja som försvann redan i slutet på 80-talet och som tyvärr aldrig har hittat tillbaka.

Godnatt!

Från land till land

Som ordförande i fancluben vill jag gratulera min idol och svägerska som idag fyller år.

Hon tog examen som fil.kand i psykologi i Ankara. Där fick hon någon form av stipendium för att studera vid universitet i Amerika eller Europa. Hon valde Sverige och Umeå och kom hit dryga 20 år gammal.

Hennes kunskaper i svenska var obefintliga. Hon kunde säga tack, vilket hon använde när hon mötte taxichauffören som skulle köra henne till ambassaden. Chauffören svarade med tack, tack och hon fick fram ett tack, tack, tack och det blev hennes första samtal på det nya språket. Hon gick sedan en snabbkurs i svenska och lärde sig förstå och tala någorlunda på sex veckor, men säger själv att det tog flera år innan hon helt förstod det nya språkets nyanser.

Varför är hon då min idol?

Jo, hon har startat eget företag, där hon själv jobbar, hon är en sällsynt begåvad och rar person och ett geni på att använda ett språk som inte är hennes modersmål. Hon har tillsammans med min bror gett ut en diktbok "Inte-gration" och här följer ett exempel på hennes diktning ur den boken: Dikten är lång men ytterst tankeväckande för oss som lever i den rika delen av världen.

FÖRELÄSNINGEN

Föredragshållaren hade en klädsam solbränna,
vältränad kropp i Armanikostym, myndig röst,
akademiska bokstavskombinationer efter sitt namn.
Vant lekte han med sin laptop.

Han sade att vi i väst var för blödiga.
Fattigdomen var inte enbart av ondo.
Nöden var uppfinningarnas moder.
De fattiga bar entreprenörsandans fackla levande,
och så slapp de välfärdssjukdomarna.
"Vårt klot har inte nog med resurser", sa han.
Tänk om varje kåk i Rios slum
hade tillgång till kylskåp.
Vilken miljökatastrof det skulle bli.

Mina kollegor - som tror att fattigdom
är frånvaron av skinka på julbordet -
lyssnade uppmärksamt,
nickade gillande.

(Han berättade inget om barnaögon,
slöa av proteinbrist.
Förnedringen hos fäder som knuffar ungarna
bort ifrån skyltfönstren.
Den tomma blicken hos mödrar som hör
sin små gny sig till sömns.
Hur glädjen omärkligt slocknar.
Hatet växer, förgiftar alla sinnen.
Likgiltigheten brer sakta ut sig.

Modet försvinner hos människorna
- inte modet att råna banker,
förvandla sig själv till levande bomber,
utan modet att vara toleranta,
att slå bort den gnagande avunden.
- inte modet att hoppa bungy-jump,
åka off-pist eller forsränna,
utan modet att äga självrespekt,
att vägra bli fotsoldat åt ondskan.)

Det bjöds förfriskningar med tilltugg i pausen.
Föreläsningen var dyr och välbesökt.
Den ökade Sveriges tillväxttakt
i service- och tjänstesektorn.

Slut!

Hemma igen

Vi är hemma igen efter en biltur till huvudstaden. Men ett villaområde utanför Stockholm ger ingen känsla av storstad. Det kan vara vilken plats som helst i Sverige med 60-talsvillor, blommor, buskar och träd. Det är först när man ska åka därifrån via Essingeleden och Södertunneln som idyllen tar slut. Där är trafiken otroligt stressande. Där är bilar i tusental som inte kommer någon vart, bara lusar sig fram. 08-folket som bilar till jobbet upplever detta kaos morgon och kväll. Varför flyttar folk frivilligt till denna kaotiska tillvaro?

Veckans dramatik var när lilla Linnea fick åka ambulans till sjukhus. Hon föll ur sängen och fick en spricka på nyckelbenet. Hon skrek av smärta och vi visste inte hur skadad hon var, så den halvtimme vi väntade på ambulans var ohyggligt lång.

Vi bodde på hotell under resan, för att slippa alltför långa dagsetapper. Hotellens frukostar är oslagbara. Här finns allt för alla. Vare sig man äter GI eller LCHD eller någon annan bokstavskombination, finns allt man kan önska sig. Det är bara synd att magen så småningom säger stopp.

Stopp får det också bli för den här gången. Man måste väl göra något nyttigt också en gråmulen dag som denna.

Hej!