Man ska inte köpa jeans i USA

Jag gav ju ett nyårslöfte om att lära mig något nytt varje dag under 2023. Februari månad har jag mest ägnat åt USA:s 50 stater och deras huvudstäder.

USA, älskat och hatat, har gett mig min äkta hälft. Han är född i Detroit och kom till Sverige som 10-åring.

Nisses barndomshem 

1981 åkte vi till USA för att träffa min mans släkt. En moster bodde i Detroit, en morbror i Denver. Det var en underbart trevlig resa. Släktingarna var glada och gästfria och bjöd på intressanta rundturer.

Min snygge man, svärmor i röd väst, morbror Carl med fru och moster Grace. Syskonen Montes hade bra gener och alla blev nästan 100 år. Svärmor blev 98, Carl blev 99.

Minns att jag blev enormt imponerad av mataffärernas grönsaksdiskar. För att inte tala om vilka tårtor och övriga bakverk som affärerna lockade med. Dränkta i choklad och annat sött och gott. Somliga amerikaner föredrar bakverk framför grönsaker och är därför ganska runda. Har aldrig någonsin sett så många oerhört överviktiga personer som jag såg i Detroit.

Vi gjorde en tur till Klippiga bergen där en kusin till min man hade ett sommarhus. Det låg på 3000 meters höjd över havet och det var där jag drabbades av sjukdomen "blå händer." Det här har jag skrivit om tidigare i bloggen, men jag är gammal och då får man upprepa sig. Hur som helst, händerna blev allt blåare och det var inte bra enligt släktingarna. En del människor klarar inte alls hög höjd. Vi vände hem och morbror Carl ringde till sin svärson som var läkare. Förtvivlad satte jag mina händer i varmt vatten som genast blev blåfärgat och händerna återtog snabbt sin normala färg.

Några veckor senare fick jag ett brev med ett tidningsurklipp. Min sjukdom hade ett namn, den kallades "Designer Jeans Syndrome" och botades bäst med vatten och tvål. För att skydda sig mot sjukdomen ska man inte köpa blåjeans som färgar av sig.

 

Varför inte miljöpartiet

Herr Lindbergh mår utmärkt

Det gör vi alla

Bara ett moln så långt ögat kan nå

Vi har kommit hem igen efter en tur med bilen genom  de norra delarna av landet. Vi kom så långt som till Hälsingland, där äldste sonen med familj köpt en fritidsstuga.

Min pappa brukade berätta att i början på förra seklet stod det i vägtrafikförordningen följande: "Väg skall byggas med kurvor och i vacker natur allt för de vägfarandes förnöjelse." Så har det inte blivit. Höga kusten bjuder på vacker natur, men i övrigt saknas både kurvor och förnöjelse. E4:an är till stor del en raksträcka genom granskogen.

På resan lyssnar vi till bilradion. I nyheterna talas det mest om mannen som bara fick fem år för ett mord på en ung flicka. Förutom flickmordet är det den enorma värmen i Europa som förskräcker. 

Det ena värmerekordet efter det andra slås. Verkligen skrämmande! Vår jord protesterar mot den behandling den får av oss. Varför är vi inte alla miljöpartister? Varför är inte jag miljöpartist? 

 

Moralistens klagan

Snö på taket, stor rasrisk.

Dagen för vaccinering närmar sig. Kanske bara veckor borta för en gamling som jag. Det ser jag fram emot även om karantänen knappast har varit ett lidande. Vi är ju två och då har man alltid sällskap.

Men vad kommer att hända efter coronan? Ska vi fortsätta att leva som vi alltid har gjort eller ska vi ta chansen till kloka beslut som gynnar vår miljö och våra efterkommande?

Vi ska naturligtvis ta chansen!

Vi behöver inte flyga till Medelhavet varje år för att bränna oss på någon fullsmockad strand. Ett kallbad i Luleälven kan vara en intressant variant.

Vi kan halvera vårt bilåkande. I mitt fall blir det en resa till Malå vartannat år.

Vi kan satsa på närproducerat. Njuta av mandelpotatis, surströmming och egenodlad tomat. Vem behöver Quinoa? Vem vill ha bär som plockats i Sverige och forslats till Rumänien för att packas? Vem vill ha lax som flugits från Norge till Japan och sen tillbaka igen? Det är ju helt vansinnigt.

Så talar en person som är gammal, moralisk och flygrädd och de egenskaperna underlättar när man tar sig friheten att berätta för andra vad som är rätt och vad som är fel.

Hej!

 

Persbrandt bestiger berg

Ett antal kändisar med Micke Persbrandt i spetsen bestiger berg. Klättringen kan man beskåda i teveprogrammet "Expeditionen" som går i fyran. Kändisarna befinner sig nu på 4700 meters höjd någonstans i Himalaya och ingen av dem mår så bra, huvudvärk och syrebrist drabbar bergsbestigarna.

Även jag har klättrat i berg, en erfarenhet som jag skrivit om tidigare. Min mans kusin hade en fritidsstuga på dryga 3000 meters höjd uppe i Klippiga bergen. Vi var åtta personer som bodde där och en dag skulle vi vandra i bergen. Min mans morbror Carl påminde oss om att säga till om vi kände oss yra eller illamående på den höjden. Folk reagerar så olika.

Efter en kvarts promenad tittade jag på mina händer som blivit otäckt blå. Visade händerna för de andra och det blev en snabb återgång till stugan. Mina händer visade att jag var tydligt påverkad av den höga höjden. Det kunde vara mycket farligt.

Väl hemma satte jag mina blå händer i varmt vatten som blev blått samtidigt som mina händer återtog normal färg. Boven i dramat var inte den höga höjden utan mina nyinköpta amerikanska jeans. Jag kände mig ganska snopen när jag på "broken english" berättade om brallorna som gav mina händer den sjuka färgen och som hindrade samtliga från att vandra i de vackra bergen.

Min plats på jorden ligger sex meter över havet och ger varken huvudvärk eller svindel. Den platsen heter Luleå och där mår man alldeles utmärkt.

Nattåg

Förra veckan tillbringade vi i Stockholm (Vendelsö) som sällskap till vårt 16-åriga barnbarn Olivia som opererat sitt ena knä på grund av en menisk- och korsbandsskada.

Egen "gube", egen kupé

Numera åker jag alltid tåg när jag reser längre sträckor. Bil är förbjudet och flyg är inte att tänka på. Vem vill resa ovan molnen med 1000-tals meter ner till moder Jord? Det är inte flygskammen som hindrar mig, det är flygrädslan.

Utsikt från stillastående tåg

På resan hem till Norrbotten fastnade tåget 5 mil söder om Örnsköldsvik och där blev vi kvar i sju timmar. Innan tåget var framme i Luleå, var förseningen hela åtta timmar.

Därför kommer jag idag att skriva ett brev till SJ och begära pengar tillbaka. Halva resans kostnad återbetalas vid rejäl försening. Det ska bli ett stort nöje en kall men solig måndagsmorgon.

En lantis möter storstan

Stockholm, Stockholm stad i världen är en av de värsta låtar jag vet. Centralen där man ständigt är i vägen för storstadsbor är heller inte en favorit för en gammal lantis..

Men stan är vacker och har mycket att erbjuda besökaren. Kring rundeln på Centralen finns detta vackra "staket" med ornament. Men varför har denna skönhet dekorerats med plastblommor?

Kungsträdgården är fin med blommor, vackra träd och statyer av våra hjältekonungar. De som stred i rök och damm och stal värdefulla föremål från fjärran land.

Vi vandrade vida omkring i väntan på hotellrum. Stegräknaren visade nytt rekord. Vi avslutade med ett besök på Nationalmuseum som är nyrestaurerat och fint och där vi åt den allra godaste laxmackan.

Vi kom hem i morse med tåget. Miljövänligt naturligtvis men nog måste våra norrtåg fräschas upp för att ha en chans mot flyget.

Hej!

Det miljövänliga alternativet

På facebook läste jag en kvinnas berättelse om hur hon som barn på 50-talet ofta åkte tåg med sina föräldrar. I restaurangvagnen pryddes borden med vita dukar och vackert porslin och personal i vita kläder gick genom vagnarna och ropade att nu är det dags för "första sittningen" eller "andra sittningen." Det betydde att mat serverades till de lyckliga som hade biljett till första klass.

Min första längre tågresa ägde rum 1959. Jag åkte från Bastuträsk till Stockholm. Minns inte alls några dukade bord, bara en karaff med ljummet vatten för den törstige. Men jag var förstås bara en andra-klass-passagerare.

På senare tid har jag åkt tåg rätt ofta. Varken vita dukar eller vattenkaraffer finns kvar. Idag sitter alla vid skramliga bord och väljer mellan inplastad renklämma eller något annat inplastat. Idag är tågresenärer klasslösa.

Att resa med tåg är en intressant upplevelse. Vuxna människor är inte vackra när de sover. Vår värdighet har gått förlorad där vi sitter med slappa hakor och gapande munnar. Det är verkligen tur att man inte behöver se sig själv.

Små barn och solnedgångar är alltid vackra.

Semestertips

När sommaren sviker oss, regnet vräker ner och det blåser kyliga vindar tar mannen och jag bilen och åker till hans favoritplats i Norrbotten.

Där vandrar vi på utstakade leder tillsammans med andra semesterfirare, tittar på vackra ting och provsitter utställda föremål. Vi gör alltid en avstickare till köttbullarna som ger oss energi till fortsatt vandring.

Det här är en efterlängtad dag. Det finns personer i släkten som kallar det en Golgatavandring. Det är för oss helt obegripligt.

Man kan på samma dag ta en tur till utlandet. Det ligger alldeles bredvid.

Vår resa är slut och vi kommer hem lyckliga och trötta efter en fin dag och packar upp några ljus, en falsk blomma och ett duschdraperi. Det här, mina vänner, det gör vi om.

Må väl!

Nostalgiresa

Augusti månads sista dag gjorde vi en biltur till Malå, den kommun där jag är född och tillbringade de flesta av mina första 20 år i livet.

I det gula huset i Mörttjärn är jag född. Då, för länge sedan, var huset rött och timrat, med vedspis i tre rum för att hålla värmen och med utedass i ladugården (fuse). När jag var 14 år moderniserades huset och fick alla de bekvämligheter som vi idag tar för givet.

Besökte också bror och svägerska som från sin altan har denna fina utsikt över Lainejaursjön.

Det här är Springlidens byahus. En gång för länge sedan var det en skola, där jag gick mina tre sista folkskoleår. Minns inte så mycket från den tiden, varken bra eller dåligt. Men nyutexaminerade fröken Gunvor Andersson var en pärla.

Kommunhuset var min arbetsplats under tre år. Malå, som fram till 70-talet någon gång kallades för Malåträsk.

I högre ålder blir man nostalgisk och tänker på det som varit. Inte så konstigt eftersom framtiden knappast finns och inte känns speciellt rolig att tänka på.

Så talar en sann pessimist!

Hej!

På resa genom Västerbotten

Bilderna från Nordanå.

Vi ägnade två dagar åt en sentimental resa genom Västerbotten. Första anhalt blev Nordanå i Skellefteå där äkta hälften tillbringat ett antal skolår på 50-talet. Det var varmt men skugga och glass gav oss lite svalka.

Utsikt 

I Umeå bodde vi på ett hotell som i sin reklam påstod att deras 185 rum hade den vackraste utsikten över staden. Vi fick tydligen det 186:e rummet.

Jag bodde i Umeå under ett halvår för ca 60 år sedan. Det enda jag känner igen från den tiden är järnvägsstationen. Vicke Lindstrands gröna konstverk i glas är av senare datum.

Stadskyrkan 

Helena Elisabets kyrka

Jag är inte speciellt religiös men kyrkor är vackra byggnader och perfekta att besöka när det är varmt ute. Det svala och vackra kyrkorummet är som gjort för den svettige turisten.

Avslutade trippen med ett besök på Gammlia. I det gamla bondehuset fick jag äntligen se en piporgel, ett instrument som även fanns hos mina farföräldrar och som ingen vet vart det tagit vägen.

Sista anhalt blev det här vackra uterummet, där vi hoppades på ett gott samtal med trevliga människor. Men här var det tomt på folk och vi fick fortsätta resan mot norr med sällskap av Bert Karlsson som var den dagens sommarvärd i P1.

Ha det gott! Bilderna är klickbara. Missa inte den fantastiska utsikten!

Glommersträsk och Gallejaur

Vi har varit på turné och hamnade på Hattmuseet i Glommersträsk. Där finns ett hundratal skapelser från mitten av förra århundradet. Dessa fina huvudbonader har i många år legat på en vind och väntat på att bli funna.

Vi fortsatte sen till Gallejaur där tiden stått stilla. Där finns en välbevarad miljö med många fina gamla byggnader. Byn blev utsedd till kulturreservat 2008. Därifrån kommer dessa bilder:

Det var sol, 20 plusgrader och absolut inga mygg. Vad mer kan man begära?

Hej!