När byråkrati vinner över empati

85-årig kvinna följer sin man till Sunderby sjukhus. Han ska på ett läkarbesök. Kvinnan går till matsalen där hon faller och bryter lårbenshalsen. Hon ligger där på golvet ett 50-tal meter från akuten. Hon krampar och har mycket ont. Personal på akutmottagningen säger att de inte har tillåtelse att lämna sin avdelning. Ambulans tillkallas från Boden, ca 2 mil från Sunderbyn för att hjälpa kvinnan. När den hjälpen kommer har hon legat på stengolvet i sjukhusets matsal i nästan en timme. Nu lägger man upp henne på en bår och rullar henne till akuten...........Nej, det gör man inte, så enkelt får det inte vara. Man lastar in henne i ambulansen och kör runt sjukhusbyggnaden till akutmottagningens entré. Patienten skall nämligen finnas i ambulansen för att kunna skrivas in i datorn. Regelverket är viktigt!

Vad säger då motparten? Jo, rutinerna skall ses över. Det har blivit fel och händelsen är rapporterad som en avvikelse.

Sens moral: Se till att du står på benen när du besöker Sunderby sjukhus!

Om jag hade pengar

En gång talade vi om adel, präster, borgare och bönder. Idag har vi överklass, högre medelklass, lägre medelklass och underklass. Åtminstone om man får tro Wikipedia. Som barnskötare är man underklass, men pluggar man till förskollärare gör man en klassresa. Detta enligt samma källa.

Enligt en artikel i SVT Nyheter finns det en etisk skillnad mellan människor i olika samhällsklasser. Rika och förmögna (överklass) är mindre generösa och betydligt mer fokuserade på sig själva och sin status än övriga. Deras ego saknar motstycke. Pengar och lyxliv isolerar de rika från andra klasser och de är heller inte intresserade av andra utanför sin egen krets.

Forskare gjorde bland annat en test vid ett övergångsställe. Ägare till dyra bilar stannade sällan för gående, medan ägare till skruttbilar lydigt bromsade in, ty så säger lagen. Rika människor ger sig själva rätt att stå över densamma.

Förmåner, rikedom och hög status befrämjar överklassens känsla av överlägsenhet och när man läser om deras ansträngningar för att slippa betala skatt behöver man inte vara forskare för att begripa att något mycket sjukt och smittsamt härjar bland knösarna i den så kallade överklassen.

Godafton!

Nej, jag är inte irriterad

Det här är min kaffebryggare. Glaskannan fattas, den gled ur min hand för mer än två veckor sedan och splittrades i många delar.

Affären i centrala stan hade inte glaskannan i lager, men det var inga problem, max tre dagar skulle det ta att få hem en ny.

En vecka gick, glaskannan hade ännu inte kommit. Konstigt, det brukar aldrig hända påstod hon i affären, men nu ska den vara på väg.

Två veckor har gått, glaskannan har ännu inte kommit.

Vi har druckit pulverkaffe. Bror och svägerska  kom på besök idag och fick pulverkaffe. De klagade inte. Vi klagar inte. Vi är inte ens irriterade. Egentligen gillar vi läget, det är lite roligt att i framtiden få klaga och gnälla över hur lång tid det tog innan vi fick vår kanna.

Ibland kokar man av irritation. Mestadels varje morgon när man läser tidningen. Men det tar jag upp i ett annat blogginlägg en annan dag.

Idag är allting bara toppen!

Tjillevippen!

Kvar i februari

Finns det något vackrare än synen av en svettig svensk skidåkare som vinner över en norsk dito? Tyvärr händer det alltför sällan, men vi fick uppleva det två gånger under skid-VM i Falun.

Svåger och svägerska från Bureå kom till stan för att tillsammans med oss se Jill Johnsson på Kulturens Hus. Biljetten kostade över 600 kronor och för det priset fick vi se Jill Johnsons garderob. Hon bytte kläder och hon bytte kläder. Vi var besvikna över skrälligt och högt ljud och vi saknade country-Jill. Men smaken är som baken......... sonen berättade att någon han kände tyckte att Jills föreställning var bland det mest fantastiska han sett.

En arg lapp är upptejpad i vår stinkande hiss. Det luktar skunk därinne, en doft som är en blandning av gödsel och parfym. 

Vem är den skyldige?

Fortsättning följer!

Ha en fin onsdag!

Ett konstigt folk

"Lyckliga Lotta" trivs på loftgången

Jag läste nyligen i en tidning att vi svenskar är ett konstigt folk i jämförelse med andra länders invånare.

Det ligger kanske lite sanning i artikeln tänker jag när jag lyssnar på "Ring P1."

En dam ringer in och har bekymmer med de offentliga toaletterna. "Om jag har en penis, men känner mig som en kvinna, vilken toalett ska jag då välja?"

En annan inringare är djurvän av allra ädlaste slag: "Det är en skam att vi svenskar som vill värna djuren är så elaka mot råttorna. De har samma värde som andra djur. Råttorna bör få ett eget reservat och det skulle ge nya arbetstillfällen."

Ja, vi är ett konstigt folk, men tydligen väldigt omtänksamma och snälla mot både människor och djur.

Oktoberbild.

Trevlig vecka!

Ingen ska bli försoffad

För något år sedan stod jag på järnvägsstationen i Luleå och väntade på ett tåg. De få sittplatser som fanns i vänthallen var redan upptagna och jag fick luta min gamla kropp mot ett element, medan jag avundsjukt betraktade de lyckliga som fick sitta på en träsoffa.

Vänthallen på järnvägsstationen i Luleå är ett kyligt och dystert rum. Förmodligen ser det likadant ut på andra järnvägsstationer. Det vore något för Ernst att jobba med.

Men nu behöver jag inte längre vara avundsjuk på personer som fått sittplats. Det har på högsta ort beslutats att sofforna ska bort och att alla väntande på Luleå järnvägsstation ska stå upp. Till deras bekvämlighet har man satt upp en planka som man kan luta sig emot under de timmar eller dagar som man väntar på sitt ofta försenade tåg.

Allt detta för att vi inte ska bli försoffade.

"Addakådda"

I natt slog den förhatliga snuvan till. Med täppt näsa och skrovlig hals vandrar jag runt lägenheten och tycker synd om mig själv. Trots att jag de senaste dagarna hållit min bacillspridande man på minst tio meters avstånd har han lämnat över sin snuva till mig. Nu säger jag som min son när han var liten och snorig. "Jag är så förkyld att jag kan inte säga addakådda" (anaconda).

Nu har jag förstås ingen anledning att prata om ormar. Den enda reptil jag mött var en liten rackare på Ormberget, (var annars) och den skrämde mig mer än någonting annat.

Idag MÅSTE jag ut på stan. Så en varning till alla som ser en tant med illröd näsa och rinnande ögon. Akta er, hon är en riktig smittspridare.

Hej!

Också ett mode

"Efter 50 års äktenskap fick jag äntligen en komplimang."

"Vad sa han då?"

"Jo, han sa: Du har då alltid varit en djäkel på att äta."

Ovanstående var ingen komplimang från äkta hälften till mig, det var bara en så kallad "rolig" historia från någon tidning.

Men lite för mycket "äta" kanske det ändå har blivit genom åren. Jag fick nämligen en förflugen tanke om att förnya min garderob. Jag vet precis vad jag vill ha. Under de senaste 25 åren har svarta fladderbyxor prytt min kropp både till vardag och fest.

Själva ordet "fladderbyxor kommer från 6-åriga Emma som en gång frågade:

"Farmor, har du bara svarta fladderbyxor?"

Men "fladder" ingår för närvarande inte i affärernas sortiment. Här är det slimmat och åtstramat kring bak och ben. Jag får nog vänta på att 80-talets mode med härligt utsvängda byxben ska återuppstå.

Hej!

Våra ständiga problem

 

Snart är det jullov och dags för den återkommande diskussionen om skolavslutningen ska ske i kyrkan eller någon annanstans. Skolverket har sagt att det går bra med kyrkan, men det får inte finnas några religiösa inslag.

 

Om detta ska vi alla ha en åsikt. Jag tycker att man ska fira sin avslutning där det är mest praktiskt för alla och skulle det råka finnas en kyrka i närheten så är det bara fint om den kommer till användning. Kyrkor används ofta för musik och underhållning som inte har någon kristen prägel.

 



 

Efter att ha tillbringat barndomens söndagar i pingstförsamlingen kan jag intyga att präster och predikningar inte har gjort det minsta avtryck i mitt liv. Att jag blivit konstig, beror på helt andra saker.

 

Barn vill ha jullov och sommarlov och bryr sig inte ett skvatt om var avslutningsdagen firas. Det är de vuxnas problem och att skapa sådana är vi duktiga på.

 

Ha det!

Farväl till datorn

 

Vår stationära dator är död. Vi kommer inte ut på nätet, hur mycket vi än svär och trycker på sladdar och kontakter. Man kanske inte kan kalla den heldöd, vi kan fortfarande använda den som skrivmaskin men vi når inte Internet.

 

Kunnig och trevlig ung man kommer och tittar på åbäket, datorn alltså, kollar och skruvar och talar ett språk som jag inte förstår. Jag säger "a-ha" ibland och försöker se intelligent ut men vet inte om jag lyckas lura honom. Den mesta informationen undgår nog även den äkte mannen, det kan jag se på frågetecknen som hopar sig ovanför hans huvud. Men vi förstår att reparatören tycker att vi ska skrota den gamla datorn.

 

Elgiganten nästa! Trevlig och kunnig ung man talar det främmande språket, men tillägger på svenska att om vi köper en ny dator och lägger till en tusenlapp så programmerar Elgiganten den nya datorn så att den är klar för omedelbar användning.

 

Onsdag eftermiddag hämtar vi vår nya maskin och allt är lugnt och fridfullt till nästa gång det uppstår problem.

 

Hej!

Nu vaknar myggen

Midsommardagen inföll före 1953 alltid den 24 juni. Det var också samma helg som myggen vaknade till liv.

Den lilla inlandskommun som är min födelseplats var även myggens favoritställe. Det var i min gamla hemkommun som de trivdes som allra bäst. De samlades i miljarder för att festa på bygdens innevånare. De som levde och verkade i trakten gned in sig med tjära och myggolja och brydde sig inte särskilt mycket om att de förlorade blod till de hungriga utsugarna.

Hur tåliga invånarna var, förstod jag inte förrän mannen i mitt liv mötte myggen. Han hade aldrig sett något liknande och visade klagande sina "stora" myggbett för omgivningen.

Jag flyttade från trakten för länge sedan. Kanske har myggen också lämnat, eftersom de idag har långt färre personer att kalasa på. Kanske har de drabbats av hemlig utrotning och flyttat till trakterna runt Gysinge, där de inte heller är välkomna. Stackars myggor!

PS.  Det här inlägget är nästan en exakt kopia av det jag skrev för två år sedan. Men det är tillåtet att kopiera sig själv. DS

Lev väl!

Problem med skolavslutning

Lyssnar på P1, där folk ringer in och diskuterar om skolavslutningarna ska vara i kyrkan eller inte. Åsikterna varierar och en del personer är väldigt upprörda.

Är inte vi svenskar ett duktigt folk på att krångla till saker? Spelar det någon roll var skolavslutningen är? Barnen är jättefina i sina nya kläder och bryr sig inte ett dugg om avslutningen är i en kyrka eller i en skolsal. Det är en del föräldrar som har problem.

Men nu är det fredag och då lämnar vi alla skolavslutningsstridigheter för det här året. Att vi sen återkommer med samma tjafs nästa år är lika säkert som Amen i kyrkan.

Det här är en bild av björkar och vatten och fotot är taget från min balkong på tredje våningen. Det är den dramatiska himlen som speglar sig i vattnet. 

Trevlig fredag.

Fy för ormar

"Jag är så förkyld, så jag kan inte säga "addakådda", sa min lille parvel, när han var snuvig och heltäppt i näsan.

Igår kunde inte heller jag säga "addakådda", men med hjälp av olika giftiga nässprayer är talet betydligt bättre i dag och "addakåddan" har blivit en anakonda.

Talet om ormar leder mig osökt (ha-ha) in på mitt enda möte med en sådan krälande best. Vi plockade lingon och helt plötsligt ligger en huggorm vid mina fötter. Vi skildes från varann under panik, men den knäskälva jag upplevde vid det tillfället, kan endast liknas vid den jag kände när jag gifte mig. Men visst är vi lyckliga som lever i den del av världen, där man bara kan möta en huggorm och inte en "addakådda."

Snuviga helghälsningar!

Lite hyfs, gamlingar!

Vi som är över 60 år tillhör den oartiga generationen. Det står i Dagens Nyheter och därför är det sant. Hanna, som skrivit artikeln, har dålig erfarenhet av seniorer, som bär sig åt som vildar. Vid ett tillfälle, när hon satt med ett gäng kompisar i en biosalong, fick en lång kille i sällskapet en käpp i ryggen av en liten tant, som krävde att han skulle flytta på sig för att han skymde sikten.

Kvinnan som skrivit artikeln har även tröstat en skräckslagen hipster (vad är det?) som blivit utskälld i rulltrappan av en sextioplussare som hojtat "stå till höger bonntölp."

Gamlingar som fortfarande finns i yrkeslivet presenterar sig inte när de möter nya personer, går inte på "after work" utan stressar bara för att hinna hem till Skavlan.

Så slutsatsen måste bli att vi dinosaurier måste skärpa oss och försöka bli goda föredömen. Hur det ska gå till vet jag inte, men nästa gång vi går på bio, kan vi åtminstone lämna käppen hemma.

Ha en bra dag!





Bland hattar och mössor

Reklamkepsen. Alltid lika populär bland äldre män.

Det är inte bara det att vintern är lång och kall och att man riskerar att bryta armar och ben i ishalkan. Man måste också bära mössa för att inte frysa öronen av sig.

Själv har jag provat vartenda exemplar som finns på ett närliggande varuhus, men mitt huvud är för stort och för brett  för att passa till dagens huvudbonader.



Pappa Sven bar ingen missklädsam mössa. Han fegade inte för kylan, utan tog sin hatt, sin kostym och slips och åkte ut på sparken för att dela ut ransoneringskort till byborna. Det här var på 40-talet.



Så här skulle herrarnas och damernas mössor se ut på 50-talet. Bilden är från  Wiskadahls katalog 1952.

Snyggt? Nja, men herrarnas fårskinnsskapelser såg rätt varma ut.

Så kom 60-talet och de hemvirkade hattarnas tid. Jag var elegant i en mossgrön egenhändigt tillverkad hög skapelse som jag var ganska stolt över då. När jag idag ser ett fotografi av mig själv och hatten så liknar den mest Petsons huvudbonad. Petson, han med katten Findus.

Nu ser jag fram emot en mild vinter, där jag liksom pappa Sven slipper ta på mig en missklädsam mössa.

Ha det!

En hjärncell mindre

Ensam i främmande skog.

"Den stora fördelen med att bli gammal är att man inte har dött i förtid." Så har någon klok person sagt och man kan bara hålla med.

Nackdelarna är fler. Många av oss som nått mogen ålder har problem med att komma ihåg vad folk heter. Förra veckan mötte jag två "tjejer" på stan, som jag jobbat med på posten Luleå 1 någon gång emellanåt på 80-talet. Vi pratade om ditten och datten och när jag efteråt skulle berätta för vidhäftande make vad tjejerna hette, så var deras namn helt borta.

Eftersom jag självklart  borde komma ihåg deras namn, skämdes jag för att gå tillbaka och fråga. Några dar senare, under bilresan till Stockholm, kom jag på den ena postisens namn. Vad den andra heter är fortfarande höljt i min hjärnas oändliga dunkel och vill inte komma fram.

Av de 100 miljarder hjärnceller man har i början, försvinner 1 cell i sekunden. Det är nog nu det börjar märkas.

Godmorgon!

Vem ska klippa mig?

Min favoritfrissa ska sluta. Hon har snart klippt sitt sista hårstrå. Hon är trött på våra grånande testar och tänker gå i pension. Jag kommer att sakna henne, både som hårklippare och samtalspartner. Hos frissan kritiserar man regeringen eller gillar regeringen och hon håller alltid med, för det är hennes jobb.

I går tittade vi på vår nya lägenhet. Liten är den, pytteliten, men med en magnifik utsikt från tredje våningen. Men ångest, stor ångest över att lämna det invanda. Min granne som flyttade för ett år sedan ringde mig och sa att det finns ingenting som Hertsön.

-

Så då vet vi alla. Det finns ingenting som Hertsön.

-

Trevlig fredag!