Drömmarnas trädgård

Bilder från "Drömmarnas trädgård"

Vilka härliga sommarkvällar. Sent eller tidigt ska man vara ute. Igår gick jag runt Gültzauudden och ner till "Drömmarnas trädgård" och bara njöt.

Det finns ett vanligare namn för "Drömmarnas trädgård" och det är Hermelinsparken. En sommar gick jag och yngsta barnbarnet, då 7 år, till parken för att äta glass och bara ha en stund för oss själva. Linnea tyckte att blomsterprakten, broarna och fontänen var mysiga och sa: "Det här är som en drömmarnas trädgård." Sen dess är parken en drömmarnas trädgård även för mig.

Foto från 2014

Linnea och hennes storasyster Olivia är adopterade från Kina. Två ljuvliga flickebarn  som vi är glada för att få kalla våra barnbarn. Och just i morgon kommer vi att få besök av Linnea och hennes föräldrar. Storasyster jobbar. Det känns bra att vi äntligen kan få ses efter ett och ett halvt års isolering.

 

Lyssna eller läsa

"Det finns egentligen bara två orsaker till att du läser en bok. Den ena är att du tycker om den. Den andra är att du tycker om att berätta att du läst den."

(Bertrand Russel)

Jag läser inte böcker längre, jag har blivit en lyssnare. Kan inte längre läsa det finstilta. Min senast avlyssnade bok är skriven av svägerskorna Lundgren och utspelar sig i Kalixtrakten. Titeln "Där isarna råmar" säger att det är en kall och frusen årstid och Kalixpolisen kör många och långa mil till orter som Bjumisträsk, Luoppio och Sunderbyn. Att författarna kan sitt Norrbotten är säkert. Boken är välskriven, men för mycket utvikningar gör att den förlorar i spänning. Jag tycker att den är två timmar för lång.

På senare tid har deckarförfattare upptäckt Norr- och Västerbotten. Stina Jackson har skrivit om  byarna vid Silvervägen och orterna runt Arvidsjaur. Hans Rosenfeldt har skrivit en Haparandadeckare och flera andra författare har förlagt sina berättelser i våra nordliga län.

För humana 169 kronor i månaden kan jag ladda hem och lyssna på så mycket böcker jag hinner. Man har tillgång till det mesta i bokväg, både nyutgivet och gammalt och i alla möjliga genrer. Mest deckare har det blivit för min del, men även biografier, historia och till och med några böcker om personlig utveckling. Fast det märks inte säger min närmaste.

Ljudbokens fördel gentemot boken man håller i handen är att någon läser och ger liv åt berättelsen. Precis som i forna tiders radioföljetonger. Nackdelen är att man lätt somnar hur bra och spännande boken än är. Med lurar i öronen kan man dessutom bli rätt otillgänglig och osocial. 

Missade att fota alla segelbåtar som kom till Norra hamn igår men utsikten är rätt fin även utan segel.

 

Midsommarblomster

 

Med denna fina bukett önskar jag alla en

GLAD OCH TREVLIG MIDSOMMARHELG!

Till alla våra ansvarsfulla politiska ledare som jobbar hårt under midsommarhelgen, önskar jag en lyckad och problemfri lösning på de svårigheter som i riket uppstått.

Nyval är uteslutet. Folket vägrar rösta i år. Åtminstone jag.

Tre utställningar och en baby

Sune Uusitalo var en färgstark man. Under en livskris på 90-talet kom han till insikt om att han ville ha en förändring i sitt liv och glädja sina medmänniskor. Det gjorde han genom att gå från en grå slipsnisse till att bli en färgstark man i glada kostymer. Han skaffade tyger, lät sy upp färgglada kreationer, gick på stan och gladde oss verkligen i all sin prakt. Alla visste vem han var. En ung tjej har fått möjlighet att ta vara på delar av hans efterlämnade garderob och visar nu kläderna i en miniutställning på museet.

Kulturens Hus visar hela sommaren en utställning av träskulptören Gunnar Hansson. Gunnar är 83 år och går varje dag och jobbar i sin atelje. Det är en storslagen  utställning, väl värd ett besök och hans stora träarbeten är verkligen fantastiska. Hur många timmar tillbringade han i snickarboden för att göra den enorma träbuketten. Jag bara undrar.

Lycka är att ha sitt yrke som sin hobby och där man är sin egen chef.

Luleå stad fyller 400 år i sommar. Bilden är från 1921 när staden firade 300 år och här hyllningstalade landshövdingen till staden och till konung Gustav V som andäktigt lyssnade. Utställningen av bilder ur Luleås historia finns i Södra hamn.

Mor och morfar

Under tiden jag skriver det här inlägget får jag nyheten att mitt fjärde barnbarnsbarn sett dagens ljus. En liten vacker kille. Så smått euforisk slutar jag bloggen med att gratulera mig själv och hela familjen till nykomlingen.

 

Nu får vi främmande

Morfarsfar och lille Vide

I lördags hade vi besök av släktingar som firade nestorn i familjen som blivit ett år äldre. Vi var åtta personer som representerade fyra generationer. Gamle Nils 84 var äldst och lille Vide sex månader var yngst.

Jag skrev att vi fick besök. Det finns ju andra ord för att beskriva att någon ringer på dörren. Det kommer främmande, eller det kommer gäster. Min mor sa alltid när grannfrun kom gåendes att "nu få vi främmen." Jag använder själv ordet främmande som för mig bara betyder att någon kommer på besök som inte bor i huset. Den del av familjen som bor söderut tycker att främmande låter avståndstagande, gäster låter mycket trevligare.

Fotat en novemberkväll när Victoria och Daniel besökte Hertsön.

Gäster känns lite för högtidligt för mig. Men om paret på bilden ovan skulle annonsera sin ankomst till min ringa boning så skulle jag nog lyxa till det och lite skrytsamt starta nästa dags blogg med orden:

Igår hade vi finfrämmande....

 

Ge mig en peng

Torsdag morgon 

Vilken dröm att bo med vacker utsikt från sitt köksfönster. Att sommartid sitta på sin uteplats och kunna se ängar, blommor, vatten och segelbåtar. Vilken lycklig, lugn och harmonisk människa man skulle bli. När jag sitter på min uteplats ser jag en enorm asfaltyta, stor som en tennisplan. Ytan är bucklig med stora sprickor och är absolut ingen skönhetsupplevelse.

Så skrev jag i bloggen sommaren 2010. Ett år senare hade jag utsikten som bilderna visar. Så kan det gå om man tålmodigt står i Lulebos kö.

Förra fredagen gick maken och jag för att köpa Aftonbladet hos Lasse på Circle K. En proper man i 30-årsåldern slog lite kärvänligt min man på axeln och började prata. Jag gick bakom och hörde inte vad de pratade om utan irriterade mig mest på att herrarna gick så nära varann. Karlar, tänkte jag, har inget begrepp om avstånd. Det är ju för tusan bara 1,5 decimeter mellan dem.

Vid nästa gatukorsning lämnade mannen oss. Nisse, min gubbe, berättade att den unge mannen talade bruten engelska och tiggde pengar. Ville ha kontanter. När N sa att han  bara använde kort, ville den unge mannen att N skulle hämta ut 200 kronor, det skulle räcka till tiggarens hemresa. N tyckte att det hela var aningen obehagligt, men mannen var inte aggressiv, bara tjatig.

Det här var en alldeles vanlig karl. Nu kan man inte längre lita på att en tiggare ska se ut som en tiggare. 

 

Sten och lilla fröken

En orubblig och stensäker parkbänk som finns nära vårt vanligaste promenadstråk.

När man ristar sina misstag i sten finns inget som hjälper. Går inte att radera, hjälper inte med tipp-ex. Så fina ord, så vackert skrivna och så blir det så fel. En enda bokstav för mycket. En tröst för kreatören kan vara att just den här stenen blir den mest fotograferade.

Sten hette en mellanchef som jag hade på mitt första jobb som skrivbiträde på Bolidens Gruv i Kristineberg. Egentligen har jag glömt hans namn men Sten passar utmärkt. Han var en stentuff man och ingav stor respekt hos mig som då bara var 17 år.

En morgon försov jag mig och när jag andfådd, svettig och nervös klev in på hans kontor för att be om ursäkt, gav han mig en iskall blick och sa:

"Det gör ingenting att man någon gång kommer för sent, men när man kommer, lilla fröken, DÅ SKA MAN VARA KAMMAD.