Morfarsfar och lille Vide
I lördags hade vi besök av släktingar som firade nestorn i familjen som blivit ett år äldre. Vi var åtta personer som representerade fyra generationer. Gamle Nils 84 var äldst och lille Vide sex månader var yngst.
Jag skrev att vi fick besök. Det finns ju andra ord för att beskriva att någon ringer på dörren. Det kommer främmande, eller det kommer gäster. Min mor sa alltid när grannfrun kom gåendes att "nu få vi främmen." Jag använder själv ordet främmande som för mig bara betyder att någon kommer på besök som inte bor i huset. Den del av familjen som bor söderut tycker att främmande låter avståndstagande, gäster låter mycket trevligare.
Fotat en novemberkväll när Victoria och Daniel besökte Hertsön.
Gäster känns lite för högtidligt för mig. Men om paret på bilden ovan skulle annonsera sin ankomst till min ringa boning så skulle jag nog lyxa till det och lite skrytsamt starta nästa dags blogg med orden:
Igår hade vi finfrämmande....
12 kommentarer:
Undrar om jag inte skulle dra till med: Igår hade jag kungligt besök! Toppa det den som kan! ;)
Annica: Fin början på din blogg men jag undrar om någon tror dig.
Först: Ett litet "värlis däg". Det måste ju vara toppen att träffa familjen efter så lång tid.
Sen: Varför skulle du välkomna just det där två russelianarna?
Anders: Luleådelen av familjen har jag träffat utomhus men Stockholmsdelen var det länge sen jag såg.
Russellianser? Victoria och Daniel är väl tvungna att tillhöra svenska kyrkan vare sig de vill eller inte. Att det blev just de två som representerade finfrämmande beror på att jag ville visa upp kortet jag tog när paret besökte Hertsöskolan. Fullt med folk, jag såg inte vad jag fotade men turligt nog fastnade de på en bild. Victoria var naturlig, proffsig och charmade även de republikaner som fanns på platsen.
Även bröder är finfrämmande.
Min aversion mot kungahuset och överklassen är av gammalt datum. När jag var 5-6 år fick lillprinsen en fin trampbil. Han visade med önskvärd tydlighet att han inte kunde köra den lika bra som jag skulle ha gjort.
Själv fick jag vara glad över en träbit med fyra fastspikade konservburkar som hjul. Där och då föddes min ideologiska övertygelse om rättvisa i samhället.
Anders: Gillar din humor! Tänk att din ideologiska övertygelse föddes så tidigt och av den anledningen att lillprinsen hade en fin bil. Tycker det är fint när man vet vad som triggat en till den övertygelse man har.
Just nu är det rörigt i den svenska politiken. Ska gå och lyssnar till nyheterna och försöka förstå vad som händer. Kan vara bra inför morgondagens quis.
Nu kan man tycka att det inte är vackert att vara avundsjuk, men en liten pojke har absolut rätt till vissa saker, bl a:
Tycka att hans storasysters pojkvänner är fåniga.
Att reagera mot orättvisor, i synnerhet de som drabbar honom själv. Avundsjukan är en karaktärsdanande mänsklig egenskap hos barn som en basal utvecklingsfas i inlärning av krishanteringsstrategier, enligt en legitimerad psykolog jag känner.
Anders: Du kan nog ha rätt i att en och annan pojkvän var rätt fånig. Men undantag fanns och finns.
Undrar om avundsjuka under medelåldern också är utvecklande. Mest avundsjuk har jag varit på de som bott med vackra utsikter och haft välstädade garderober. Mammas linneskåp med veckade örngottsband och brorsans stuga vid vattnet har jag storligen beundrat.
Jag tror stenhårt på psykologens utlåtande.
Aha, det är därifrån uttrycket "den KUNGLIGA svenska avundsjukan kommer. ;) Jag har märkt den hos min egen broder för att kronprinsen/kungen alltid har har haft bättre bilar/båtar än brorsan. Och allra mest i vuxen ålder. :)
Annica: Som sagt man vet inte riktigt vad avundsjuka i mogen ålder gör med människan men hos mig har den avtagit så till den grad att jag är helt fri från avundsjuka. Jo, det är faktiskt sant!!
Fortfarande kan jag känna avundsjuka; jag avundas människor som är friska. Men pengar och prylar, nej.
Annica: Den avundsjukan är fullt förståelig.
Skicka en kommentar