Mobbing borde inte få förekomma. Det är inte lätt att vara en liten kille eller tjej som varje dag måste gå till skolan och vara rädd för sina plågoandar. Mobbingen i skolan kan kanske förklaras med att mobbarens hjärna inte är fädigutvecklad och att han/hon inte själv kan fatta hur mycket man skadar den som drabbas.
-
Jag läste en krönika om en journalist, som var på besök i sin hemort och träffade en tjej från skoltiden och frågade henne vad hon sysslade med. Hon svarade att han var den sista person på jorden hon överhuvudtaget ville se. Han hade gjort hennes skoltid till ett helvete, gett henne öknamn och gjort henne till åtlöje. Han visste, att det hon sa var sant och han skämdes som en hund men det som har skett, kan man aldrig ändra på och han fick ingen förlåtelse.
-
När vuxna människor mobbar är det totalt obegripligt men förekommer tyvärr.
-
I mitt 30-åriga yrkesliv har jag vid ett tillfälle mött en chef, som jag vill kalla mobbare eller någonting ännu fulare. Hon hade favoriter och hatobjekt. Hon gullade med en del och fick andra att gråta. Hennes vapen var chefsrollen och vi hade respekt för titeln
-
Jag förstår inte idag, varför vi arbetskamrater inte ställde upp som en enad grupp för de som mobbades. Tillsammans hade vi varit starka, men nu var vi bara små ynkryggar som var rädda för att nästa gång bli chefens offer.
-
Min gamla chef är borta sedan länge men mobbarna verkar aldrig ta slut.
-
Men nu har jag skrivit färdigt för idag. Tack och hej!
2 kommentarer:
Under 13 år i skolan har jag sett och stött på en del mobbning. De flesta fall har vi nog lyckats lösa, men ibland slutar det inte bra för den utsatte. Tyvärr är det så att vi människor sällan vågar ta avstånd från mobbarna. Avståndstagandet visar sig på sin höjd genom att man går därifrån.
Om man frågar: "Har du blivit mobbad" svarar en majoritet: "Ja". Om man frågar: "Har du mobbat?" är det inte många svarar: "Ja". En svårdefinierad uppfattning av situationerna?
Själv har jag inte blivit särskilt mobbad - men fått försvara mig. När det var val i början av 60-talet och jag gick i samma klass som borgarungarna i Malå och pappa Sven var sosseval nr 1 - den "mobbingen" stärkte mig snarare i mitt val att bli socialist.
Mobbat har jag, vad jag minns, gjort en gång i småskolan och offrets omedelbara reaktion fick mig att inse att det där gör du aldrig om, Anders. Men jag hade tyvärr inte modet att be om ursäkt då.
Skicka en kommentar