"Man behöver inte vara rädd för sjukdomar, det värsta som kan hända är att man dör", sa kvinnan med ALS som medverkade i dagens sommarprogram.-
När jag var barn, var jag rädd för djur. När jag skulle besöka min bästa kompis måste jag passera en bondgård där man hade lösspringande hästar. Jag var fruktansvärt rädd för de stora djuren och mer än en gång fick jag åka hem utan att ha träffat kompisen på grund av att hästarna befann sig på cykelvägen.
-
Som tjugoåring var jag en orädd person. Jag gick ensam från Hötorget till Blekingegatan på Söder mitt i natten efter en firmafest. Jag åkte tunnelbana ensam mitt i natten efter en annan firmafest. På den tiden var jag en modig kvinna.
I dag är jag en rädder tant. När jag på mina ensliga morgonvandringar ser en ensam man på avstånd, så finns tanken hos mig att den där karln kanske är en galen knivbeväpnad dåre som inte fått den psykhjälp han behöver.-
Egentligen är det nog jag själv som behöver psykhjälp mot min obefogade rädsla. Man behöver ju inte vara rädd för någonting, det värsta som kan hända är att man dör.
-
Slut!
2 kommentarer:
Känner igen mig i rädslan du beskriver.
Rädsla och självbevarelsedrift - befogade känslor i många sammanhang. Utan dessa skulle det hända ännu fler hemskheter.
Tyvärr vet man aldrig när man möter en galning.
Tänk på den kvinna söderöver som blev mördad av en ung, galen kille när hon var ute och plockade liljekonvaljer. Tänk Engla. Och Caroline. Och många till.
Allt fruktansvärt som händer minskar minsann inte våra rädslor. Ändå kan man inte vara rädd jämt. "Det värsta som kan hända är ju att man dör." Men, döden kan vara bra - eller hemsk.
Skicka en kommentar